Rouvas hörna

Med livet fullt av … liv, och vardagen full av Nuet, finns det inte riktigt utrymme för mig att skriva här. Eller lust. Jag vill hellre göra annat liksom.

Därför vill jag bara säga, jag lägger den här bloggen i träda ett tag. Vi får se när den åter sätts i bruk. Jag har funnit andra ängar att sitta och filosofera på, och om du brukar sätta dig ner här på tegen och få inspiration eller glädje, så vet du var pigan håller hus.

Vad du vill höra efter att ha överraskats av ösregnet ™ utan paraply: Vad du är fin i håret, har du klippt dig sedan jag var här senast? (stamkund i butiken).

Vad man INTE vill höra på sin 10:e bröllopsdag iklädd en ny dyr jag-trodde-jag-såg-snygg-och-smal-ut-klänning: Ohh, ska du också föda snart? (fr en plötsligt inte så populär men eventuellt höggravid kund).

Imorgon har jag en ledig dag, medan Maken jobbar och barnen är hos dagmamman 11-16….

Lista på vad jag borde göra:

- Packa dagmammepåsen, och ta barnen till dagmamman.

- Städa

- Tvätta delar av den stora tvätthögen i grovköket.

- Söka jobb.

- Köra en diskmaskin, eller två.

- Gräva ner den uppgrävda myntan

- rensa svartvinbärsbusken som ska till Forsby.

-Skriva ett formellt brev, med mina personliga åsikter i ett ämne jag inte har någon kunskap i. (brevet är dock viktigt och jag har åsikter så det räcker. )

- Springa en runda.

- Städa upp bland mina lajvprylar.

- Gå igenom vad som behöver sys till om 14 dagar, då jag och barnen ska på lajv och de har den konstiga vanan att växa ur allt jag syr åt dem…

- Börja sy.

Lista på vad jag vill göra:

- Sätta om stora tavelväggen, med nya tavlor och dekorationer.

- Läsa ut boken “Ondvinter”, som jag lånat av grannen, grymt bra än så länge.

- Brodera en bonad.

- Hänga en ljuskrona i vardagsrummet. Detta kommer bli svårt då jag inte äger en sådan krona…

Lista på vad jag troligen kommer att göra:

- Packa dagmammepåsen, och ta barnen till dagmamman.

- Virka lite på ett pågående projekt.

- Fundera på formuleringar till det formella brevet.

- Njuta av dagen!

Idag fick jag se något så vackert så jag blev nästan tårögd. Det var en lugn dag på jobbet med ömsom hällregn, ömsom ösregn, under det korta pass jag jobbade idag. Mitt i kaffet plingade dörren och in kom en ca 15 år gammal tjej och hennes mormor. Dotterdottern var så där hipp och trendig som nästan bara femtonåringar kan vara, med tajta tajta jeans, en tshirt och en liten jacka som mest liknade en bolero. Glatt och självklart hejade hon på mig när hon kom in.

Två steg bakom kommer mormor. Inte som min mormor som är tre äpplen hög och 97 år gammal. Utan en mormor mer lik min mor. Moderna kläder, och ett ansikte som lyste av glädje över en dag på stan med dotterdottern. De tittade runt i boutiquen, hittade kläder åt varandra, fnissade tillsammans åt något plagg som inte passade någon av dem.

Så gick de ut, mormor fällde upp sitt paraply, ett gult men bleknat och med blommor på. Sa hejdå med en sådan lycklig min som bara en mormor under en heldag på stan med dotterdotter kan ha. Och så bjöd hon in tonåringen under paraplyet och de sprang vidare hand i hand under paraplyet.

Så länge som jag bodde hemma var jag lika mycket på stan och köpte kläder med mamma som med mina kompisar. Jag vet inte om jag sa det då, men oj så jag uppskattar de dåtida shoppingrundorna med mamma nu.

Och jag hoppas att jag om några år får se min egna tonårsdotter springa iväg under ett paraply med mormor.

Allt man gör och säger får man trefallt tillbaka. Inatt kom Busan över till oss och sov.

Någon timme senare väcks jag av:

- Mamma, tyst jag kan inte sova.

- Men…

- Tyst. Kan du vara tyst, jag kan inte sova annars.

Jag fnissade igenkännande. För ca 30 år sedan låg jag i min säng och ropade samma sak till mina föräldrar. När jag några år senare kunde skriva, skrev jag små meddelanden och lämnade i deras säng om att saker ska vara rättvisa, skulle jag sova fick minsann de också vara tysta och sova.

Allt man gör får man trefallt tillbaka. Ibland ordagrant.

Jag tror att vi har de absolut trevligaste, alternativt smörigaste, kunderna hos oss.

Den senaste veckan har jag fått följande komplimanger:

-Du ser ut som 21 men med tanke på ditt kunnande och mogna sätt så måste jag sträcka mig till 25-26…

-Va? Är inte du ägarinnan (till butiken), men det måste du ju vara när du kan så mycket!

- Håhåjaja, vad roligt det vore att ha din figur, du är ju vacker i allt!  ( Sagt av en stamkund som hälsade på i butiken för tredje dagen i rad, provandes samma liiite för liten tunika)

- Du har en så vacker stil, jag önskar att jag hade mod att klä mig i volanger, du är så otroligt vacker i det. Du är romantisk och kvinnlig utan att det blir för mycket,  shabby chic när det är som bäst!  (sagt efter en pratstund om det mesta, men bland annat kroppsformer, valsafaris, fjällturer, fotografering, och modetrender.)

Jag är jag, och jag är vacker som jag är. Men det är alltid roligt med komplimanger. Och nu kan jag ta emot dem igen.

Igår var jag unik på stan.
Jag kände mig unik, jag märkte att jag stod ut från mängden.

Med min vackra långa volangkjol, min underbara sommarkappa, även den med en form av volanger. En väska i ena handen och ett stort svart paraply i andra, gick jag och nynnade på Singin in the rain.

Långt ifrån dagens trender och mode, långt ifrån sollinnen och slimmad kortkort kjol. Men så mycket mera jag, och så vackert. Jag var som en modern Mary Poppins, när jag tänker efter. Och jag kände mig så hemma i det!

Jag är jag, och jag syns. Jag sticker ut och är inte obekväm i det, tvärtom. Jag är vacker! På mitt sätt!

Precis så bra som jag innerst inne visste att det skulle gå, precis så bra gick det med barnen i stugan. Precis så glada var mormor och morfar över att få ha barnbarnen för sig själva en stund. Och precis så glada var barnen över att få vara på äventyr med mormor och morfar utan mamma och pappa i närheten.

Det här var första gången, absolut inte sista!

Vad ska man säga…
Jag var inte riktigt beredd, men nu sitter vi här.
Barnen är, båda två, för första gången över helgen, heeelllaaaa helgen, hos mormor och morfar i stugan.
Första gången.
Det ska väl vara en första gång för allt.
Och den här helgen var ju bra om någon.
Men jag var inte riktigt beredd på det här. (de skulle ju vara barnvakt här, inte åka iväg)
Det känns tomt. Förutom i magen för där pirrar det.
Tänk om det inte går bra…
Tänk om det går bra.

I själ och i hjärta är jag glad.
För det kommer att gå bra, och alla kommer ha det så bra och så roligt.
Men i magen pirrar det. Hur blev mina barn så stora helt plötsligt.

Det är klart att det är tomt, jag har stängt båda barnens dörrar och låtsas att de sover där inne.

Någon gång ska vara den första, och i helgen är en lika bra helg som någon att introducera dem i hela helger hos mor- eller farföräldrar.

*strosar runt i huset och undrar hur jag ska somna när det är så tomt och tyst*

För snart ett år sedan brast det totalt för mig.

Jag gick in i väggen med ett brak, och hamnade sedan i en depression. Så dåligt som jag mådde under hösten hoppas jag innerligt att jag aldrig mår igen.
Jag bestämde mig för att vara öppen, de gånger jag mått hälften så dåligt har jag varit tyst om det och det har inte funkat. Den här gången skulle det inte gå, det skulle ta för mycket av en energi som jag inte hade, och det skulle ändå synas. Jag såg i tunnelseende och hade som en blöt tjock filt över mig. Det mörker som jag befann mig är svårt att förklara, det var tungt, blött, och kallt. Jag var ett ihåligt skal, och de enda känslorna jag upplevde var ilska och trötthet. Jag hade tur, jag hade folk runt omkring mig som reagerade, och jag fick hjälp av dem, och tog hjälp av vården. Jag fick medicin och terapi.

Men det tog ändå ett halvår innan jag insåg till fullo att detta med depression, är en sjukdom, inget att skämmas för. Det är som att ha cancer. I princip. Genom hur man lever kan man minska riskerna att få det, men man kan inte rå för det OM man får det. Det är inte mitt fel, det är en sjukdom.

Nu har det gått nästan ett år sedan det brakade lös.

Tänk vilken skillnad; då och nu!

Okej, just nu känns det som om man aldrig blir frisk från en depression, den kan gå tillbaka, men ligger latent i bakhuvudet. Precis som cancer, och andra allvarliga sjukdomar, även när man är friskförklarad lämnar sjukdomen en aldrig riktigt. Man är märkt, har minnena och ärren från sjukdomen kvar, och vetskapen om att sjukdomen kan blomma upp igen gör att på sätt vis att sjukdomen aldrig lämnar en fullt ut. Den ligger latent.

Men:

Tunnelseendet är borta, den tunga tunga filten också. Det svarta hålet i kroppen är utbytt mot en pyrande glöd, en gnista. Sakta men säkert har jag börjat kunna titta framåt igen. Och njuta av nuet.

Jag har lärt mig en hel del. Och jag har förändrats. Jag har hittat stora delar av mig som jag på något vis hade tappat. Jag har hittat nya delar av mig som jag tycker om och sparar. Som en vän uttryckte det:

“Vissa går tillbaka till det gamla efter en depression, många förändras. Och många av de som förändras känner man knappt igen, men du har liksom blivit bara mer av dig, du har inte hittat tillbaka, du har hittat DIG.”

Ja, jag har förändrats, men jag tycker om förändringen. Jag har en ny självkännedom och jag vet vad jag tål. Jag vet vad som gör mig stark och vad jag mår bra av. Jag har fått en ny självkänsla och nya drömmar. Jag vet att jag duger och kan vara nöjd.

Jag lever igen. Och njuter av det.

Tänk vilken skillnad!