Ikväll när hela familjen satt och mös hos grannarna, sa Busan, 3 år, att hon inte ville sova hemma.

Hon ville sova över hos grannflickan, 5 år.

Min lilla söta Busan har gått och blivit lite större!!

Nu fick hon inte det, hon druttade i poolen under dagen (Ingen fara på taket, maken var precis bredvid och kunde dra upp henne. Hon fick en kallsup inget mera.) och fick en liten otrevlig upplevelse som jag tror att hon kommer att bearbeta i natt eller imorgon natt, så det är bäst att sova hemma. Men snart, snart kommer flickorna att sova över hos varandra.

Men vi måste komma ihåg att Busan bara är 3 år. Det är faktiskt lätt att glömma, och värt att påminna sig om ibland. Hon är väldigt lång. Faktiskt lika lång som sin femåriga kompis, och klart längre än sin fyraåriga buskille hos dagmamman. Hon är också väldigt verbal. Alla hennes vänner är ett, två tre, fyra år äldre henne, och det märks, om man tänker efter. Jag ser det som fullt normalt att hon pratar i flytande långa meningar. Hon har inte hela vokabulären, hon kan inte femton synonymer till glad eller arg, eller ens ordet synonym för den delen. Men hon har tydligen en längd på sina meningar som inte många treåringar har. “Mamma, jag är trött och vill inte ha medicinen nu för den smakar illa när jag är trött.” ” Mamma, när du hade ont i magen nu, så var det inte för att du hade ätit något dumt som förut? Utan för att du slagit dig?” (Förut hade jag gallanfall, den här gången slog jag dörrhandtaget i magen). “Pappa, jag vill inte gå hem och lägga mig. Jag är trött men jag är ju på så bra humör!”

En kort stund efter det sista uttalandet, som kom ikväll, så var det ändå dags att gå hem, och då försvann det glada humöret. Hon ville sova över hos sin vän! Snart snart min vän, får ni ha pyjamasparty och sova hos varandra. Och även om du är stor och klok, så är du bara 3 år än, och mamma vill gärna att du sover hemma i din säng inatt. Det blir så tomt hemma annars, tycker mamma.

Lycka är att ha två barn sovandes så sött som bara barn kan.

Lycka är att en sommarkväll, stå i en underklänning av Gudrun Sjödén och koka saft och baka rabarberpaj i ens egna kök, med rabarber från ens egna trädgård på landet.

Det sägs att man får de barn man förtjänar, eller de man orkar med. Nu orkar jag snart inte med längre! Någon som vill ha Busan?! Vem behöver vuvuzelas, när man har henne. Hon är ett rent fynd om man behöver en gallskrikare och bråkstake i mindre fysisk storlek. (Om ni behöver en större storlek kan nog jag ställa upp, behöver skrika mig av med en del aggressioner.)

På morgnarna är jag millisekunder från att missa bussen för att hon står i hallen och gallskriker för att jag ska till jobbet. Hjärtskärande.

På kvällen är det en enda, eller tusen i tät följd, långt gräl med gallskrik, sparkar, skäll, slag och tårar från flera håll.  Varmt, trotsålder, trött, javisst. Förståligt och lika hjärtskärande. Jajamensan. Men jag orkar inte längre.

Varje kväll lägger vi varsitt barn. Varannan kväll lägger jag Lillklimpen, och även om det inte är en barnlek i den här värmen så är det rena paradiset jämför med att lägga Busan. Varannan kväll är det rena  helvetet, och jag börjar fasa för läggningen redan vid grälen kring middagen. Så ett djupt andetag för att ge oss en ärlig chans, samma rutiner som med nattning med far, samma regler. Ändå slutar nio av tio nattningar med mig att jag arg som ett bi lämnar en gallskrikande unge i sin säng. Inte helt sällan med nya ömma fläckar på min kropp.

Jag går ut ur rummet, och känner hur hjärtat brister en aning, ännu en misslyckad nattning.

Så här har det hållit på ett par veckor nu. Precis när vi hade konstaterat att trotset lugnat sig en aning, så sätter det fart igen. Och Lillklimpen tittar på systeryster och härmar, och även vi vuxna blir trötta och varma och sjunker sakta men säkert till det lilla monstrets nivå. Och plötsligt står vi där allihopa som arga små treåringar och skriker åt varandra.

Det var inte så här det skulle vara med familj. Det var inte så här jag ville vara som mamma. Och jag orkar inte mera nu.

I helgen var mamma och pappa här. De ska på semester och vi ska vara blomvakter. Just nu ser våg gång mellan huset och garaget fantastisk ut.

Det är Styvmorspenséer, Lobelia hit och Lobelia dit, Persilja, Timjan, Petunior och en hel drös till. Otroligt vackert. Men med mina bruna fingrar så undrar jag ju lite på hur hon tänkte… Hur kommer de egentligen se ut när hon ska hämta dem igen, om 2-3 veckor?

Å andra sidan har jag precis fått våran ena rabatt att blomstra med fägring stor, Riddarsporrarna är helt grymma mot den faluröda väggen.

Och just nu blommar även Salvian, Lavendeln och Frossörten, Så jag har ett blått blomhav där. Den gula Aklejan och rosa Nävan håller däremot att blomma över. Men så länge mina riddarsporrar lyser klarblå så är jag glad.

Så, det är 33 grader ute i skuggan enligt vår termometer ( Så smhi säger nog 29-31). Hela familjen flämtar och ligger på gränsen till värmeslag, trots AC inne i vardagsrummet, och pooler på tomten. Badbalja, babypool, barnpool, och bassäng, det är plural det, och låter så lyxigt när man säger det. Med en ettåring och en treåring i familjen är det både nödvändigt och nervöst. Frågan är inte om, utan när och vem som ska dyka ofrivilligt i någon av poolerna… Eller vem av dem som glömmer först att de inte kan simma och hoppar i fullt frivilligt…

Nåja, Lillklimpen fick sig ett bad i badbaljan och efter det så hamnade han i den privata frisörstolen. Vi har klippt luggen på honom förut men nu skulle hela kalufsen fixas. Med Två vuxna, en kramdrake och så en flaska juice till hands så lyckades vi någorlunda i dragkampen om sax och skalp. Han protesterade högljutt, men nu har jag min lock, och han har en hyfsad frisyr.

Dock, när jag skulle fota, så hade hans tålamod tagit slut och jag fick enbart suddiga bilder eller fina bilder på händer och närbilder på näsborrar… Här är den minst suddiga, eller som Next topmodell skulle säga, här är din bästa bild…

Före                                                                           Efter

Jag ska försöka ta en lite mer visande bild någon dag när han är inte fullt så snabb framför kameran.

När jag är uttråkad så kollar jag på nya kläder till min blogg… Den här är så puttenuttig att man kan liksom inte låta bli att le lite grand…

(Eller så är det solsting!)

Igår ställde sig Lillklimpen upp alldeles själv! Han tog ett stadigt tag om Busans plastpall och så plötsligt stod han upp, stödd mot pallen! Uppenbarligen har han tagit till sig av Signetösens tips och inspiration under helgens dop. För hon stod minsann och tittade uppfodrande på honom flera gånger, och jag såg bestämt hur han svarade på blicken med ett grundligt funderande och en stor fascination. Och igår kväll, så ställde han sig upp alldeles själv. Nu återstår bara att lista ut hur man håller balansen, gärna samtidigt som man lyfter på en fot i taget… det kallas steg. Och många snabba steg i en lång följd är bra. Då kan man nämligen springa ifatt alternativt ifrån systeryster Busan…

Det var någon som sa att äpplet inte faller så långt från trädet…

Busan är svår att få på bild, hon vill hemskt mycket mer vara bakom kameran än framför…

Och Lillklimpen har långa lockar i nacken, precis som systeryster, mor och morfar hade i samma ålder. (Även samma ovilja för bad och vatten som syster sin.)

Mörkare, snyggare, längre, kortare, tuffare, friserat, trött och störtnöjd!

Jag passade på att dra lite tankar i telefonen redan när jag bokade om tiden, och det är tydligen lösningen för mig. För det var “min” frisör som var i andra luren, och hon kom med så vettiga tankar när vi sedan satt där så jag kände mig helt trygg. Och när hon fönat håret torrt efter färgningen kunde jag bara säga WOW! Hon hade hittat helt rätt i nyansen, jag bara älskar min nya hårfärg! Och när hon sedan satte saxen och rakkniven i håret blev det bara bättre och bättre. Eftersom jag ville spara ut lite så blev det inga jättestora förändringar, men resulatet är en jätteskillnad! Jag har en snygg och tuff frissa att ha skoj i medan håret växer!

Och det första dotra sa när hon såg mig var: Mamma! Du har klippt dig! Vad snygg du är!

(tröttheten kommer förresten inte av frisörbesöket, utan av vägen hem. Det var studenten idag, och bussen var 40 min sen. 40 min som jag fick stå efter vägen och se lastbil efter lastbil köra förbi och tuta hejdlöst mellan husen. 40 min som flak efter flak med skränande fulla studenter skulle passera i krältakt och skråla åt en. De hade skoj, och det unnar jag dem verkligen, men jag blev trött. Tant har gått och blivit gammal… men tant har en schysst frissa iaf. )

Nu är jag stolt må ni tro! Imorse ringde jag till frisören nämligen. Och bokade om tiden till både klippning och färgning! Det ni! Stolt som en tupp!