Så, det är 33 grader ute i skuggan enligt vår termometer ( Så smhi säger nog 29-31). Hela familjen flämtar och ligger på gränsen till värmeslag, trots AC inne i vardagsrummet, och pooler på tomten. Badbalja, babypool, barnpool, och bassäng, det är plural det, och låter så lyxigt när man säger det. Med en ettåring och en treåring i familjen är det både nödvändigt och nervöst. Frågan är inte om, utan när och vem som ska dyka ofrivilligt i någon av poolerna… Eller vem av dem som glömmer först att de inte kan simma och hoppar i fullt frivilligt…

Nåja, Lillklimpen fick sig ett bad i badbaljan och efter det så hamnade han i den privata frisörstolen. Vi har klippt luggen på honom förut men nu skulle hela kalufsen fixas. Med Två vuxna, en kramdrake och så en flaska juice till hands så lyckades vi någorlunda i dragkampen om sax och skalp. Han protesterade högljutt, men nu har jag min lock, och han har en hyfsad frisyr.

Dock, när jag skulle fota, så hade hans tålamod tagit slut och jag fick enbart suddiga bilder eller fina bilder på händer och närbilder på näsborrar… Här är den minst suddiga, eller som Next topmodell skulle säga, här är din bästa bild…

Före                                                                           Efter

Jag ska försöka ta en lite mer visande bild någon dag när han är inte fullt så snabb framför kameran.

När jag är uttråkad så kollar jag på nya kläder till min blogg… Den här är så puttenuttig att man kan liksom inte låta bli att le lite grand…

(Eller så är det solsting!)

Igår ställde sig Lillklimpen upp alldeles själv! Han tog ett stadigt tag om Busans plastpall och så plötsligt stod han upp, stödd mot pallen! Uppenbarligen har han tagit till sig av Signetösens tips och inspiration under helgens dop. För hon stod minsann och tittade uppfodrande på honom flera gånger, och jag såg bestämt hur han svarade på blicken med ett grundligt funderande och en stor fascination. Och igår kväll, så ställde han sig upp alldeles själv. Nu återstår bara att lista ut hur man håller balansen, gärna samtidigt som man lyfter på en fot i taget… det kallas steg. Och många snabba steg i en lång följd är bra. Då kan man nämligen springa ifatt alternativt ifrån systeryster Busan…

Nu är jag stolt må ni tro! Imorse ringde jag till frisören nämligen. Och bokade om tiden till både klippning och färgning! Det ni! Stolt som en tupp!

Var på ett alldeles härligt lajv i helgen… Men jag kunde inte låta bli att skratta lite medan jag packade för helgen.

Jodå, vi spelar nomadiska jägare, och tar bara med oss ut i skogen vad vi själva kan bära. Nej, vi har inga packåsnor i spel utan har bara vad som ryms i ryggsäcken, eller vad som får plats på ryggen… Visst sörrni! Säkert om gatan!

Och här är ändå bara en av ikeakassarna med på bilden, och varken renfällarna, bågen, kogret, spaden eller maten är med heller…

… och där blev jag bortkopplad mellan två handledare. Efter 65 min i telefonkö.

Sitter i telefonkön hos försäkringskassan. För en månad sedan var jag sjuk, och har hittills skickat in tre blanketter för de dagarna, så att jag ska få någon ersättning de dagarna.

Hittills har jag suttit 50 min i telefonkö och har under tiden, med ett öra och en hand mindre, hunnit göra:

- lagat mat, korvgryta med rotfrukter och macaroner.

- ätit maten.

- matat dotter.

- letat upp relevant info på nätet.

- bråkat med dotter om var stolen ska stå när man äter, och hur man sitter på en stol.

- lekt kurragömma med samma dotter.

- funderat på hur lång tid det borde ta innan det är min tur… JAG VILL INTE VETA HUR MÅNGA NI ÄR SOM JOBBAR, NI ÄR FÖR FÅ!! JAG VILL VETA HUR LÅNG TID DET TAR TILL JAG FÅR HJÄLP.

- funderat minst 20 ggr att slänga telefonen i väggen.

- betalt räkningar.

- försökt att inte somna.

- försökt att byta blöja på Lillklimpen.

- packat upp väskan från dagen.

- packat väska för imorgon. (matlådan får vänta till imorgon bitti.)

- druckit kaffe.

-funderar på att skicka FK en räkning med timpenning som telefonist, till dem… Min tid är dyrbar!!

- blivit väldigt frustrerad och arg.

- tyckt synd om den stackars sate som får mig i sitt öra om en stund!!

Idag fyller jag år! Vilket år, vilken dag! Jag kan bara säga att jag älskar mitt liv! Jag älskar min familj, jag har underbara vänner, jag stormtrivs på praktiken och livet är bra både i allmänhet och synnerhet. Jag mår bra. Jag är lycklig.

I lördags blev vi insnöade, och hela söndagen gick åt till att få bort så mycket som möjligt av snön. Snön räckte upp till fönsterna och var säkert 1,5 m i drivorna. På garagetaket var det uppskattningsvis 1,5 m också.
Idag är vi infrysta. -28 grader, Ena chiifens tåg är helt inställda och andra chiifen beslutade klokt att vi håller ateljén stängd pga av kyla idag och arbetar hemifrån istället. Tur att jag hade tagit hem lite broderier förut så att jag har att syssla med. Då kan man ju jobba hemifrån.

Det är otroligt vackert ute. Men nu är jag faktiskt trött på vinter. Hellre snö och kyla än slask. Men jag vill faktiskt ha björkknoppar, snödroppar, och vårjackan nu istället!
Och inte är jag ensam heller, titta vad jag hittade! Kanske jag skulle prova med jag också. Vad får jag för 100 kubikmeter snö tro?

Ångest och panik, min lillklimp har blivit stor!!
Idag har Lillklimpen fått sitt rum!
Vi har flyttat grejor och möblert om och donat och fixat allt vad vi orkat i sjukstugan. Inatt sover, om allt går vägen, Lillklimpen i sitt egna rum för första gången.
Vårat sovrum är åter ett vuxet sovrum och där hans spjälsäng stod, står nu en byrå. Allt för att jag inte ska ångra mig och flytta tillbaka honom mitt i natten…

Vissa tycker att man ska samsova, och våra barn är alltid välkomna att sova med oss om och när de vill. Busan kommer smygandes ibland när hon vaknat mitt i natten och kryper in mellan oss. Lillklimpen kan inte ta sig själv till vår säng, men han är mycket bra på att uttrycka sin vilja och få igenom den på annat sätt… Men, ingen av oss sover bra ihop. Har vi barn i sängen sover varken jag eller maken särskilt bra. Vi ligger på helspänn för att inte väcka barnen, alternativt trilla själva ur sängen.  Både Busan på den tiden det begav sig, och nu Lillklimpen vaknar av knarrandet i våra säng när jag rör på mig i sömnen.Och det blir för varmt och trångt för dem för att kunna sova riktigt bra.

Det är sedan länge planerat för att rummet skulle bli hans, och nu är det det. Men i morshjärtat känns det otroligt jobbigt att han ska sova så otroligt långt borta från mig. (det är ju ett helt kök emellan oss nu ju…)

Lillklimpen är fortfarande liten, men oj vad stor han har blivit, med eget rum och allt!