Lycka är att ha två barn sovandes så sött som bara barn kan.

Lycka är att en sommarkväll, stå i en underklänning av Gudrun Sjödén och koka saft och baka rabarberpaj i ens egna kök, med rabarber från ens egna trädgård på landet.

Så nu har jag en galla mindre och en erfarenhet mer.

Det var inga problem med narkosen. Inte för att jag trodde att det skulle bli det. Jag litar på sjukhuspersonal. De vill mig väl, och har kunskap som jag aldrig kommer att ha. Nervositeten låg inte i att bli felbehandlad, nervositeten låg i att jag skulle göra något jag aldrig gjort förut, och att då släppa kontrollen var pirrigt. Minst sagt. Men när jag väl skrivit in mig på operationsavdelningen så var jag lugn som en filbunke. “Nu kör vi”, ” do your thing, så jag kommer hem någon gång igen” var mina tankar. (Joo, det pirrade lite medan vi gick från väntrummet till operationssalen också, men då ska det ju pirra, konstigt vore väl annars.)

Åtta på morgonen skrev jag in mig, strax innan elva fick jag komma till operationen och två vaknade jag igen. Men då var jag lite illamående och fruktansvärt trött så jag fick somna om och sova en timma till. Finfint för en småbarnsförälder.

Halv fyra kunde jag ringa och beställa hämtning av älskade familjen. Då hade jag druckit, ätit en macka, kissat och var bara allmänt hungrig! Men idag gäller lättare middag i form av te och macka, så sådär riktigt trevligt mätt kommer jag inte att få bli förrän imorgon. Jag pratar inte paltkoma eller stoppmätt, bara… liksom… mätt. Jag som genast i uppvaket hade börjat fantisera om en supermegahamburgertallrik, eller en pizza med extra allt.

Summa sumarum så gick operationen bra, det räckte med titthålsoperation, och jag är nu hemma med lite ont i magen (samma grad som lättare träningsvärk, jag känner att någon har varit i min mage och jobbat, men inte värre än träningsvärk.). Jag är lite sliten och väldigt hungrig. Ska nog ta och göra middag nummer två, en stor kopp te och en smörgås till.

Idag skiner solen igen. Det är så otroligt vackert i våran by. Snö, sol och en massa kalla iskristaller som blänker och får ängarna att skimra. Jag är lycklig.

Idag är Busan hos dagmamman och jag får ägna min sista tisdag som mammaledig med Lillpyret, med att bara mysa inne med honom. Det är tokkallt ute, (i och för sig “bara” -15, jämfört med den senaste tiden, men tok för kallt för en bäbis att vara ute.) så vi har tänt en brasa och busar inne, han och jag. Det gör mig glad!

Nästa vecka börjar jag praktisera hos direktörerna. Spännande. otroligt spännande.

Idag var det minsann ingen fasta på morgonen. Jag fick frukost, och jag har fått sova. Från 7 på kvällen då jag somnade när jag nattade lillkillen till åtta på morgonen när klockan ringde. Några nattamningar och en liten flytt för en morgonpigg pojk. Men annars har jag fått sova säkert 2-3 timmar i streck, flera gånger! Och nämnde jag att jag fick frukost i morse? Och kaffe?!
Tänk att vissa saker kan göra så stor skillnad!

Jag fick sova och jag fick frukost och dagen strålar mot mig.

Nu ska jag lägga in några vedklabbar i kaminen och brygga mig en kopp förmiddagskaffe. Sedan ska jag och lillkillen busa!

Om man brygger 3 koppar, men får 7 koppar i kannan när man ska hälla upp… så har man troligtvis glömt tömma kannan på gammalt kaffe och får dricka halvkallt halvbränt istället för en god het latte.

*tömmer kannan och brygger en ny kanna*

Idag är jag riktigt trött. Fastade hela natten och morgonen inför dagens ultraljud. (Ul av gallan för att se hur stora stenarna är.) Det betyder ingen frukost. Fattar ni? Amma 2-3 gånger på en natt, och sedan inte få fylla på med energi förrän vid lunch. Ingen frukost, inget förmiddagskaffe. Att sedan Busan kom in till oss 45 min efter att vi lagt oss och skulle sova hos oss gjorde ju inte saken bättre. Eller ja, om hon sovit hade det varit ok, men nu gör hon ju inte det i våran säng… i våran säng ligger hon och betraktar och kommenterar minsta lilla ljud hon hör. “Oije vaken, pappa snusar, … , mamma du tittar på mig, …, Oije rör sig, pappa? vaken?…”

Min klocka ringde klockan åtta. Makens ringde 06.15 .

06.15 hade jag sovit kanske en kvart i taget lite nu och då.

06.16 bestämde sig Busan för att pappa skulle ligga kvar i sängen och hon i hans famn. 06.16 började hon gallskrika sådär som bara en trotsig urtrött liten flicka på 2,5 år kan göra. (Jag fick öronen rensade, och undrar hur många i grannbyn som vaknade…)

06.17 gick hela familjen upp.

Frukost till alla. Utom till mig.

(Ultraljudet var klockan elva, så åtta började jag bylsa på barnen kläder och gick ut och skrapade rutorna på bilen. Efter mycket letande efter parkering och en del traskande var vi på plats. Fem minuter innan vi skulle träffa maken och en kvart innan bokad tid. (Oj det här vart en parentes om vad jag tycker om parkeringsfrågan på akademiska… uruselt att man ska behöva traska 1 km i -15 grader med två små barn mellan parkering och avdelning. Man åker till sjukhuset av en anledning, med eller utan barn ska man inte behöva gå så långt då. Det omiljövänliga i att snurra runt runt i parkeringshus och uteparkeringar i febril jakt efter en ledig ruta ska vi inte ens gå in på.) Nu hemma igen. På fredag ska jag ringa läkaren och höra om han fått resultatet av undersökningen, och troligtvis boka ny tid för genomgång, och sedan ny tid för åtgärd… Det här tar tid. Under tiden bör jag inte anstränga mig mer än nödvändigt, jag bör vara extra försiktig med vad jag äter och göra allt som står i min makt för att inte få nya anfall.)

Ingen sömn, ingen frukost, stress dit, stressig lunch ( pga hungern). Inte undra på att jag glömde checka ut på parkeringen och fick vända om. Inte undra på att jag glömde tömma kaffekannan på gammalt kaffe innan jag bryggde nytt.

Men nu sitter jag här med mitt kaffe. Till min stora glädje kan jag iallafall dricka kaffe utan att få attacker. Med 2 barn hemma hinner jag knappast dricka ett helt glas innan det kallnar, men jag kan dricka kaffe.

För snart tre veckor sedan, en torsdag hade jag ont i magen. Sådär riktigt ordentligt ont. Jag hade haft det en gång förut, i våras och då trodde jag det var eftervärkar. Men när det nu kom drygt 8 månader efter förlossningen kunde jag konstatera att det nog inte var eftervärkar. Efter ett samtal med sjukvårdsupplysningen tippade jag på magkatarr. Smärtan gick över under natten, men jag var lite kass hela dagen efter.

På lördagen kom smärtan tillbaka. Och blev än värre. Jag var konstig i magen och hade lite värk under förmiddagen, men sedan stegrade sig det onda markant på bara någon timme. Plötsligt ville jag inte äta, sedan ville jag till sjukhuset, och medan barnen och maken åt klart, så steg smärtan så högt att det inte längre var tal om att åka in med egen bil. Vi ringde ambulans. Det blev en tur till sjukhuset där jag fick smärtstillande ( fick lite i ambulansen också…) och det konstaterades att jag hade gallstensanfall. Tester togs, och i väntan på svaren fick jag vila ett tag. Med både Morfin och Voltaren i kroppen, ingen lunch och skalmanklockan visade på middagslur var det inte konstigt att jag somnade.

Här kommer en av mina funderingar.  När testsvaren kom, väckte en läkare mig och berättade dels, vad provsvaren sa, dels överöste hon ( i mitt tyckte) en massa info om vad jag skulle göra och inte göra i olika situationer. Bland annat fick jag välja om jag ville bli inlagd för att se om det utvecklade sig till en inflammerad gallblås (=operation) eller inte. Jag fick en muntlig lista på vad som kunde orsaka gallsten och en hel hög med restriktioner. Nu funderingen; Hur smart är det att ge allt detta, muntligt, till en nyvaken hungrig, smärtpåverkad och morfinpåverkad Rouva? Trodde de att jag skulle minnas något av det? Varför fick jag inte med mig hem ett faktablad om gallsten och vad läkaren sagt? Och hur smart är det att låta ovan person avgöra om det är bäst att åka hem eller stanna kvar?  Jag kan lätt säga att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk så att säga.

Jag åkte hem, och kvällen och dagen efter var jag ganska slut. (Mitt argument för att åka hem var att jag behövde amma, annars skulle jag definitivt få mjölkstockning och tillhörande feber, och då skulle vi inte ha en aning om det var feber för mjölkstockning eller inflammerad gallblåsa) Jag pratade med folk som vet bättre än jag, och jag läste på om gallsten på nätet.

Nu i veckan fick jag ett mindre anfall, eller snarare en känning. Om smärtan när vi ringde ambulans låg strax över förlossningssmärtor så var det här bara lite enkel mensvärk, fast på fel ställe. Nåja, de sa ju faktiskt att det skulle komma, och att det var ganska individuellt vad ens galla retar sig på. Jag fick en muntlig lista på vad som var vanligt, men också orden att jag kommer att behöva småtesta vad som gäller för mig. kul.

I förrgår kom ännu ett anfall. Den här gången var det mer än bara en känning, och jag tog medicin som jag fått utskrivet. Smärtan la sig så småningom, men kvällen som sådan var ju förstörd. För även om jag inte har ont, så är spänningen där. Och jag blir helt slut.

Ett anfall i halvåret är väl okej. Typ. Eller vad säger man?  En sisådär 3 anfall på lika många veckor, är inte alls okej! På måndag är det jag som sätter igång operation Få operation. Dvs det är dags att ringa och beställa tid hos läkare så att jag kan få en remiss så att jag kan få en operation. Och hålla tummarna stenhårt att jag slipper allt för många anfall under väntan.

En sak som irriterar mig är att det tar tid. Inte väntan alltså, utan hela grejen. Först ska jag  må halvkasst ett tag, sedan ska jag må helkasst, sedan ska jag vara helt slut. Hela den vändan tar uppenbarligen en halv dag eller en hel. Tid som jag faktiskt har mycket annat, bättre för mig, än att ligga och ha ont. Plötsligt är det inte gott om tid att fixa inför julen, plötsligt är det inte gott om tid att jobba extra, eller fixa det där som ska fixas. För nu helt plötsligt så har det gått en massa dagar som jag redan mått dåligt på, och sysslorna som skulle ha gjorts de dagarna är ogjorda. Och jag måste nu göra allt jag kan, när jag kan det, för jag vet inte när jag får ett anfall igen, eller när jag läggs in för operation, akut för att gallan är inflammerad eller planerat för att få bort stenarna.

Nästa sak som irriterar mig är jag blivit akut rädd för att äta. Eftersom jag inte vet vad som orsakade det där anfallet när jag trodde att jag skulle gå av, när jag hade magsmärtor värre än vad jag tidigare kunde föreställa mig. Eftersom jag inte vet exakt vad det var, eller om annat något annat också ska ge samma resultat, så finns där en oro nästan varje gång jag äter. “Hm, det här är inte så kryddat, men det är ju lite lök i det.” “Hm, undrar hur gallan påverkas av glöggkryddorna, jag ska nog dricka ett par glas vatten också”. “Gröna äpplen sa de, undrar om det gäller äppelsaft?”

Var tredje kvinna och var femte man har problem med gallan någon gång statistiskt sett. Så jag har inget ovanligt problem, vissa skulle inte ens säga ett stort problem. Men jag hade skitont, och jag vill inte ha det igen. Och innan jag fått kontroll över det här, så är det ett stort problem för mig. Ett problem som dessutom tar både tid och energi från mig.

Vi sitter och äter, eller 3/4 av familjen sitter och äter. Den fjärde, Busan, kniper som vanligt mest med munnen, och tjurar.
Middagen är på väg att avslutas, och Busan har på sin höjd fått i sig 2 tuggor när maken muttrar något om att hon envis som en röd gris.
-Jajamensan! kommer det högt och tydligt från en stolt dotra.

Senare medan vi dukar undan, påminner jag henne om att vad man säger när man har ätit klart… (Hon brukar vara jätteduktig och säga kort och gott tack för maten när hon lämnar bordet.)
- Tack för maten sa piraten, DU (pekar på mig) ska diska faten! Tack för maten den var säkert god…tror jag.