Efter nästan fyra år av stiltje på motionsfronten så har jag knutit joggingskorna på fötterna igen!

Jag hade glömt hur jobbigt det är att flåsa runt i skogen.

Men viktigare, jag hade glömt hur skönt det är!

Ikväll när hela familjen satt och mös hos grannarna, sa Busan, 3 år, att hon inte ville sova hemma.

Hon ville sova över hos grannflickan, 5 år.

Min lilla söta Busan har gått och blivit lite större!!

Nu fick hon inte det, hon druttade i poolen under dagen (Ingen fara på taket, maken var precis bredvid och kunde dra upp henne. Hon fick en kallsup inget mera.) och fick en liten otrevlig upplevelse som jag tror att hon kommer att bearbeta i natt eller imorgon natt, så det är bäst att sova hemma. Men snart, snart kommer flickorna att sova över hos varandra.

Men vi måste komma ihåg att Busan bara är 3 år. Det är faktiskt lätt att glömma, och värt att påminna sig om ibland. Hon är väldigt lång. Faktiskt lika lång som sin femåriga kompis, och klart längre än sin fyraåriga buskille hos dagmamman. Hon är också väldigt verbal. Alla hennes vänner är ett, två tre, fyra år äldre henne, och det märks, om man tänker efter. Jag ser det som fullt normalt att hon pratar i flytande långa meningar. Hon har inte hela vokabulären, hon kan inte femton synonymer till glad eller arg, eller ens ordet synonym för den delen. Men hon har tydligen en längd på sina meningar som inte många treåringar har. “Mamma, jag är trött och vill inte ha medicinen nu för den smakar illa när jag är trött.” ” Mamma, när du hade ont i magen nu, så var det inte för att du hade ätit något dumt som förut? Utan för att du slagit dig?” (Förut hade jag gallanfall, den här gången slog jag dörrhandtaget i magen). “Pappa, jag vill inte gå hem och lägga mig. Jag är trött men jag är ju på så bra humör!”

En kort stund efter det sista uttalandet, som kom ikväll, så var det ändå dags att gå hem, och då försvann det glada humöret. Hon ville sova över hos sin vän! Snart snart min vän, får ni ha pyjamasparty och sova hos varandra. Och även om du är stor och klok, så är du bara 3 år än, och mamma vill gärna att du sover hemma i din säng inatt. Det blir så tomt hemma annars, tycker mamma.

Ok, bara att erkänna. Vissa har tandläkarskräck, jag har frisörnoja.

Jag drar på det och drar på det. Topparna är slitna och någon frisyr i egentlig mening var det länge sedan jag hade. Jag vill i vanlig ordning förnya mig lite, och går och funderar och grunnar på hur jag vill ha håret. När jag har en idé så går jag till en frisör. Tanken är att jag ska fråga om min idé funkar på mitt hår, det tunna skrala hår. Tanken är att fråga om frisören ifråga har några idéer och förslag. Och sedan om jag gillar idén, boka tid.

Så går jag till en frisör. Och får tunghäfta. I bästa fall frågar jag om priset och kommer därifrån med en tid bokad. Oftast går jag bara förbi och inget händer. Ibland, som idag, lyckas jag dra mig in i salongen och komma ut igen med en tid bokad. Men vem som ska klippa mig har jag ingen aning om. Och jag ville ju egentligen färga lite också, fast det nämnde jag aldrig, och tiden är enbart för klippning…

Och sedan. När dagen kommer. Jag sitter där, och har en bild av hur jag vill bli klippt. Frisören frågar och jag stammar lite. Helt plötsligt har jag ingen aning om hur jag ska kommunicera.  Oftast blir frisyren ok. Men sällan som jag tänkt från början, och nästan aldrig är jag så där otroligt glad och nöjd när jag går ifrån en frisörsalong. Och nästa gång går jag till en ny frisör, för att se om denna kanske har gått en kurs i telepati.

( Och den här gången blir det extra spännande, eftersom jag egentligen vill spara ut lite, och de två senaste frisörerna sagt att man inte riktigt kan både klippa fram öronen och en frisyr och spara ut till långt samtidigt…)

Hur man än vänder och vrider på sig så är det alltid någon som inte blir nöjd.
Jag rensar bland måsten och borden, men mitt dygn har likväl bara 24 timmar, min vecka bara 7 dagar som alla andra.
Och listan med måsten, borden, viljor är så lång.
Ibland måste man göra det man själv mår bra av! Tänka lite på sig själv.Så man orkar. Det låter så enkelt. Men när jag gör det, så kommer det alltid något surt att ta hand om efteråt.

Skit, jag blir inte stressad av mitt liv, jag trivs med mitt liv. Riktigt bra. Däremot blir jag stressad när andra påstår att de har rätt att bestämma över min fritid. Över min fria tid. Mina helger. Just nu mal jag på ända fram tills jag lägger mig. Ett ånglok som går för fullt, som när som helst blir överbelastat och exploderar. Allt för att hinna ikapp med allt jag borde gjort, sedan mars… Ni vet, saker som skrubba toastolar, sortera ur för små kläder, olja träterrassen, åka förbi återvinningen,  umgås med barnen utan att säga jag ska bara…

Ändå ger man mig dåligt samvete, dåliga känslor för att jag inte ger andra mera tid. Ändå stressar man upp mig med vad mer jag måste göra. Kan jag bara inte få ha lite vanlig vardagskväll och vardagshelg? Kan ni inte tänka ett steg längre innan ni kallar mig lat och säger att jag är ogin och inte ens kan unna er min tid.

Hur jag än vänder mig har jag rumpan bak.

Sådärja. Det är ordet som dyker upp i mitt huvud just nu. Sådärja nu är det över. Hoppas jag. Alla olika spänningsmoment som fyllt våren. Kan vi få lite normal vardag med vettiga rutiner nu?

en snabb resumé om vad som hänt under våren.

-Vänners sista trimester med utdragen sluttamp och slutligen en gullklimp i famnen. Så lite efterdyningar som jag följt med oro, men som peppar peppar nu verkar ha lagt sig.

- Väns sluttamp av körkortstagningen, nu har hon kortet i handen. Jag tvivlade aldrig, men satt ändå och tänkte på henne medan hon skrev teorin och körde upp.

- Min galloperation, först väntan på operationskallelse, sedan nervositet inför operationen, så operation och konvalecens. Upptäckte idag att gasen i magen efter operationen har försvunnit, jag kan faktiskt få på mig och till och med knäppa mina största jeans. Jag ryckte bort plåsterna idag och det ser fint ut under…

- Min förlängning av min praktik. Skulle bara vara en formalia enligt arbetsförmedlingen, men innan man har det på papper så…

-Grannen skulle plötsligt sälja huset sitt. (pga av ålderdom och sviktande hälsa) Nya grannar är alltid nervöst, och när det sedan visade sig att några vänner till oss var allvarligt intresserade blev det än mer pirrigt. Till och med så pirrigt att det blev svårt att koncentrera sig på annat. Nu har de skrivit kontrakt och endast en katastrof till besiktning kan hindra att vi får ett par riktigt bra grannar.

Ja, jag tar gärna lite lugn nu. Vanliga bra vardagar. Med vårsol och vackra kvällar.

Igår, den 27 mars 2010, var det mellan 20.30 och 21.30 en global manifestation för klimatet. Man skulle släcka ner lampor och stänga av onödiga energislukare. Vad jag tror att många upptäckte med mig, var att det inte var bara det globala klimatet som mådde bra av en lite energisnålare stund, utan även vardagsklimatet. Folk tände stearinljus, umgicks. Det pratades en hel del, folk tog det lugnt, mediterade, läste en bok, jordade sig… Det är lyx och man mår bra av stund stillhet.

Min jordtimme fokuserades på egentid, och jag lät fingrarna sysselsätta sig med ett par små virkningar medan tankarna kom och gick lite som de ville. Det fysiska “resultatet” blev ett etui för våtservetter att ha i handväskan, och ett par lyckobollar storlek mini. Det mentala arbetet ledde till ett beslut om att ta jordtimmar och egentid oftare. Samt ett konstaterande att jag troligtvis lider av någon form av hormonrubbningar (efter graviditet, förlossning och amning är det ju inte speciellt konstigt så som de festar loss då.) och det är dags att ta itu med dem efter galloperationen. Om de inte hittar en balans av sig själva när gallan är fixad.

På tal om det ska jag in för operation den 12 april. Hela gallan ska bort. Med lite tur sker det med titthållsteknik och jag är hemma igen till kvällen…

PS: Lillklimpen fick sina hörntänder igår eller inatt. Hursom, så upptäckte vi idag hur de två vampyrgaddarna nu har trängt igenom tandköttet. Så vi skriver tand nr 6 och 7, 27/3- 2010.

Och efter tre mail och ett nytt telefonsamtal så får jag veta att de jag pratade med vid sjukanmälan via telefon, gett mig fel direktiv. Jag skulle inte fylla i den tredje blanketten, så nu vet de inte vad jag menar med alla mina blanketter…utan vill avskriva mig som fuskare, för att jag dubbelanmält min sjukdom. (vilket jag inte gjort, samma blankett, en med datum för sjukdom, en med datum för friskhet.)

Där får man för att man gör som de säger och är noggrann. Nu ska det vara ordnat och jag skulle riva den fjärde kompletterande blanketten. Vi får väl se om ett par veckor, då kommer det väl ett nytt brev där de saknar den kompletterande informationen…

Nåja, jag ska vara glad, akassan har iallafall insett att mina första arbetslösa dagar var röda dagar och att jag därför inte kunde anmäla mig hos arbetsförmedlingen min första arbetslösa dag, och därmed godkänt mig och betalat ut akasse-ersättning för halva januari.

Jag blir så trött, nu har det hittills tagit mig ca 1 dag att få ersättning för 7 dagars sjukdom.  Om man räknar arbetstid det tagit mig att sitta i telefonköer, hitta rätt blanketter, fylla i dem etc… Jag blir så trött att jag vill gråta.

Sitter i telefonkön hos försäkringskassan. För en månad sedan var jag sjuk, och har hittills skickat in tre blanketter för de dagarna, så att jag ska få någon ersättning de dagarna.

Hittills har jag suttit 50 min i telefonkö och har under tiden, med ett öra och en hand mindre, hunnit göra:

- lagat mat, korvgryta med rotfrukter och macaroner.

- ätit maten.

- matat dotter.

- letat upp relevant info på nätet.

- bråkat med dotter om var stolen ska stå när man äter, och hur man sitter på en stol.

- lekt kurragömma med samma dotter.

- funderat på hur lång tid det borde ta innan det är min tur… JAG VILL INTE VETA HUR MÅNGA NI ÄR SOM JOBBAR, NI ÄR FÖR FÅ!! JAG VILL VETA HUR LÅNG TID DET TAR TILL JAG FÅR HJÄLP.

- funderat minst 20 ggr att slänga telefonen i väggen.

- betalt räkningar.

- försökt att inte somna.

- försökt att byta blöja på Lillklimpen.

- packat upp väskan från dagen.

- packat väska för imorgon. (matlådan får vänta till imorgon bitti.)

- druckit kaffe.

-funderar på att skicka FK en räkning med timpenning som telefonist, till dem… Min tid är dyrbar!!

- blivit väldigt frustrerad och arg.

- tyckt synd om den stackars sate som får mig i sitt öra om en stund!!

Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Men jag orkar inte.

Vardagarna fylls av praktiken. Jag syr altardukar som krymper på vägens gång på ett nästan magiskt (på ett obra sätt) sätt, och jag lär mig. Jag syr röklin och renoverar mässhake. Vi är iväg på kundbesök, färgarbesök och får besök till ateljén.
Jag trivs, jag trivs väldigt bra.

Det är ett helt annat slags arbete än vad jag är van vid, och även om huvudet börjar förstå det, så har kroppen fortfarande lite svårt att inte vilja springa runt som ett yrväder för att få allting gjort (Vadå, ska man inte behöva springa maraton när man jobbar? Om ni inte visste det så går det inte fortare/bättre att sy med högre puls…). Inte så att jag blir rastlös, utan mer just det faktum att jag är så inkörd på att kvantitativt prestera istället för att kvalitativt producera. Det är ju det praktiken delvis är till för, tid att ställa om.

På kvällarna sprudlar så inspirationen. Jag har idéer på olika hantverksprojekt jag vill göra. Men det blir i det lilla. När jag kommer hem möts jag av Busan som glatt ropar efter mamma och undrar vad jag har för överraskning med mig hem (Bara så att ni vet: Det är ju det man gör när man arbetar.. man skaffar överraskningar till sina barn.) Det är tur att det är överraskning nog att få en kram, eller att få plocka upp mammas tomma matlåda ur väskan…. Kvällarna går till familjen. Middag, kvällsmys, nattning och så ett par tre, fyra, fem nattningar till… Både Busan och Lillklimpen är inne i utvecklingsfaser där det där med att somna på 10 minuter inte ingår.

Men jag är glad och stolt över vad jag gör. Jag tycker om praktiken, familjen, och pysslandet. På gränsen till fånigt stolt kan jag ibland visa upp en tygkasse som jag sytt hemma. Det är inte svårt att sy tygkassar. Men det ligger så mycket mer i det.  Tankar (som jag någon gång ska skriva ner), design, miljötänk, välmående sovande barn, symaskin, hantverk, egentid.

Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Men nu orkar jag inte.

Det tar på krafterna att praktisera på dagarna, leka på kvällarna och trösta och söva på nätterna. Barnen är ikväll dessutom sjuka med feber och hosta, och både jag och maken känner hur rethostan kommer smygande i takt med hur temperaturen höjs… Så natten lär fyllas med diverse annat än sovande.

Så idag har jag inte bara överlevt första dagen på jobbet. Det gick bra men hirrejissanes vad bra det blir om jag får med mig jobbarhjärnan imorgon. Det känns i huvudet att jag inte jobbat på lääänge.

Första dagen på ett jobb är ju alltid första dagen, och jag kan väl egentligen inte säga något vettigt, om hur det går förrän om en månad eller så. Men det känns bra. Jag är förstås megatrött nu. Det känns att hjärnan fick något nytt att arbeta med, istället för blöjbyten och jollertolkningar skulle den helt plötsligt memorera röklin och sygång. Stundtals gick det riktigt långsamt. Men det är nytt på många sätt. Och då ska det till viss del gå långsamt också. Jag lär mig, jag grunnar och funderar på vad jag gör, och försöker lägga in vad jag gör i ett sammanhang. Jag försöker minnas vad jag gör, hur jag gör. Och då varken ska eller kan det gå fort. Hastighet är heller inte allt. Som ena direktören sa: “man kan inte stressa när man syr, det går inte fortare av det, utan var söm tar sin tid”. Inte för att man ska söla, men det gör jag ju inte heller. Men det är en annan energi, en annan fart i det här arbetet än vad jag är van vid från butikerna. Det är en bättre energi. Det är en inlärningsprocess, och då blir man trött.

Det tar på krafterna att gå i skola, och jag ska minsann gå och sova jättesnart. Men när kroppen har fått in vanan att gå upp först i familjen, att åka buss och allt annat. När kroppen väl har fått in vardagsrutinen så kommer det inte att ta fullt lika mycket energi. Och då kommer det som nu känns riktigt bra, att bli väldigt bra.

(Sedan är praktik alltid tudelat, det är inte bara jag som ska tycka att det är bra och vara nöjd, Direktörerna ska ju vara nöjda med mig också. )