Ikväll när hela familjen satt och mös hos grannarna, sa Busan, 3 år, att hon inte ville sova hemma.

Hon ville sova över hos grannflickan, 5 år.

Min lilla söta Busan har gått och blivit lite större!!

Nu fick hon inte det, hon druttade i poolen under dagen (Ingen fara på taket, maken var precis bredvid och kunde dra upp henne. Hon fick en kallsup inget mera.) och fick en liten otrevlig upplevelse som jag tror att hon kommer att bearbeta i natt eller imorgon natt, så det är bäst att sova hemma. Men snart, snart kommer flickorna att sova över hos varandra.

Men vi måste komma ihåg att Busan bara är 3 år. Det är faktiskt lätt att glömma, och värt att påminna sig om ibland. Hon är väldigt lång. Faktiskt lika lång som sin femåriga kompis, och klart längre än sin fyraåriga buskille hos dagmamman. Hon är också väldigt verbal. Alla hennes vänner är ett, två tre, fyra år äldre henne, och det märks, om man tänker efter. Jag ser det som fullt normalt att hon pratar i flytande långa meningar. Hon har inte hela vokabulären, hon kan inte femton synonymer till glad eller arg, eller ens ordet synonym för den delen. Men hon har tydligen en längd på sina meningar som inte många treåringar har. “Mamma, jag är trött och vill inte ha medicinen nu för den smakar illa när jag är trött.” ” Mamma, när du hade ont i magen nu, så var det inte för att du hade ätit något dumt som förut? Utan för att du slagit dig?” (Förut hade jag gallanfall, den här gången slog jag dörrhandtaget i magen). “Pappa, jag vill inte gå hem och lägga mig. Jag är trött men jag är ju på så bra humör!”

En kort stund efter det sista uttalandet, som kom ikväll, så var det ändå dags att gå hem, och då försvann det glada humöret. Hon ville sova över hos sin vän! Snart snart min vän, får ni ha pyjamasparty och sova hos varandra. Och även om du är stor och klok, så är du bara 3 år än, och mamma vill gärna att du sover hemma i din säng inatt. Det blir så tomt hemma annars, tycker mamma.

Det sägs att man får de barn man förtjänar, eller de man orkar med. Nu orkar jag snart inte med längre! Någon som vill ha Busan?! Vem behöver vuvuzelas, när man har henne. Hon är ett rent fynd om man behöver en gallskrikare och bråkstake i mindre fysisk storlek. (Om ni behöver en större storlek kan nog jag ställa upp, behöver skrika mig av med en del aggressioner.)

På morgnarna är jag millisekunder från att missa bussen för att hon står i hallen och gallskriker för att jag ska till jobbet. Hjärtskärande.

På kvällen är det en enda, eller tusen i tät följd, långt gräl med gallskrik, sparkar, skäll, slag och tårar från flera håll.  Varmt, trotsålder, trött, javisst. Förståligt och lika hjärtskärande. Jajamensan. Men jag orkar inte längre.

Varje kväll lägger vi varsitt barn. Varannan kväll lägger jag Lillklimpen, och även om det inte är en barnlek i den här värmen så är det rena paradiset jämför med att lägga Busan. Varannan kväll är det rena  helvetet, och jag börjar fasa för läggningen redan vid grälen kring middagen. Så ett djupt andetag för att ge oss en ärlig chans, samma rutiner som med nattning med far, samma regler. Ändå slutar nio av tio nattningar med mig att jag arg som ett bi lämnar en gallskrikande unge i sin säng. Inte helt sällan med nya ömma fläckar på min kropp.

Jag går ut ur rummet, och känner hur hjärtat brister en aning, ännu en misslyckad nattning.

Så här har det hållit på ett par veckor nu. Precis när vi hade konstaterat att trotset lugnat sig en aning, så sätter det fart igen. Och Lillklimpen tittar på systeryster och härmar, och även vi vuxna blir trötta och varma och sjunker sakta men säkert till det lilla monstrets nivå. Och plötsligt står vi där allihopa som arga små treåringar och skriker åt varandra.

Det var inte så här det skulle vara med familj. Det var inte så här jag ville vara som mamma. Och jag orkar inte mera nu.

Det var någon som sa att äpplet inte faller så långt från trädet…

Busan är svår att få på bild, hon vill hemskt mycket mer vara bakom kameran än framför…

Och Lillklimpen har långa lockar i nacken, precis som systeryster, mor och morfar hade i samma ålder. (Även samma ovilja för bad och vatten som syster sin.)

Mycket av vårt fokus ligger just nu på snö… Vi är inte alls ensamma om vare sig snön eller fokuset. Men det är mycket snö nu… (Och efter att dessa bilder togs, har det kommit ytterligare ca 15 cm.)

Maken skottar garagetaket. Observera drivan som sträckte sig över hela garagets längd…

Busan har tröttnat på att skotta så hon försöker sopa bort det värsta…Drivan som sträcker sig från Busan och innåt i bilden… den kommer bara delvis från taket, och är precis så hög som den ser ut att vara. Och förutom att den fyller hela gången till entrén, så fyller den även hela terrassen.

Här ser man inte exakt hur hög driva det är eftersom jag står på ett mindre snöberg för att komma åt att fota. Här har vi skottat bort så gott som allt nu, men eftersom det snöar i skrivande stund så lär vi få göra det imorgon igen. Notera även snöbergen som skymtar längst bak i bilden, på baksidan….

Idag skiner solen igen. Det är så otroligt vackert i våran by. Snö, sol och en massa kalla iskristaller som blänker och får ängarna att skimra. Jag är lycklig.

Idag är Busan hos dagmamman och jag får ägna min sista tisdag som mammaledig med Lillpyret, med att bara mysa inne med honom. Det är tokkallt ute, (i och för sig “bara” -15, jämfört med den senaste tiden, men tok för kallt för en bäbis att vara ute.) så vi har tänt en brasa och busar inne, han och jag. Det gör mig glad!

Nästa vecka börjar jag praktisera hos direktörerna. Spännande. otroligt spännande.

Idag var det minsann ingen fasta på morgonen. Jag fick frukost, och jag har fått sova. Från 7 på kvällen då jag somnade när jag nattade lillkillen till åtta på morgonen när klockan ringde. Några nattamningar och en liten flytt för en morgonpigg pojk. Men annars har jag fått sova säkert 2-3 timmar i streck, flera gånger! Och nämnde jag att jag fick frukost i morse? Och kaffe?!
Tänk att vissa saker kan göra så stor skillnad!

Jag fick sova och jag fick frukost och dagen strålar mot mig.

Nu ska jag lägga in några vedklabbar i kaminen och brygga mig en kopp förmiddagskaffe. Sedan ska jag och lillkillen busa!

Hon gör skäl för namnet, Busan.

De senaste 2 dagarna har hon:

-Gömt Snutten för att slippa sova middag (men trött var hon, somnade efter 3 min när vi väl hittat snuttenoch hon kunde lägga sig)

- Ritat på teverutan med vaxkritor.

- Fällt upp babysittern till max liggläge, när Lillebus satt i den. ( vilket resulterade i gråt från honom och lite egen tid till Busan, som hon använde till att…)

- Leta reda på en sax ur mammas skrivbord och klippa luggen och mer därtill. ( Bild kommer.)

- Letat fram 2 cd-skivor, och rita med vaxkrita på dem. ( Vaxkritorna ligger överst på bokhyllan, vill nog inte veta hur hon fick tag på dem.)

- Gömt sig femhundrasjuttioelva gånger.

- Smörjt in båda armarna, från axlarna till fingertopparna, i schampo när vi skulle duscha, problemet var att det var innan kläderna hade åkt av…

-”Garnat”, dvs låtsasvirkat, med sitt garn, och dessvärre med mammas virkning.

Men hon har också:

- Lekt doktor och gett både mamma, pappa och sig själv vaccinsprutor så vore det riktiga sprutor så skulle vi se ut som nåldynor. Förberedelse för influensavaccinering kanske?

- Matat Lillebus, med mat han faktiskt skulle ha…

- Tröstat Lillebus och gett honom nappen.

- Bett om att få garna mera.

- Stått i grovköket i en halvtimme, tittandes ut genom fönstret och väntat på pappa.

- påpekat att mamma luktat illa och kommenderat henne ( mig) in i duschen, med orden: Och JAG ska duscha med dig! ( Hur stort det här är förstår man bara om man hört henne gallskrika genom alla andra duschningar med mig.) Och Ja, hon duschade med mig och inte den minsta lilla gnäll utan mest bara skratt.)

- Dragit iväg med mamma till fönstret för att se på månen!

Med December i antågande och branden i grannbyn i färskt minne kändes det självklart att prata eld med Busan. För någon vecka sedan hade de brandövning hos dagmamman och idag föll det sig som en bra eftermiddag att ta det hemma också. Prins Bus fick ligga kvar i vagnen medan jag och Busan höll på.

Först pratade vi om när de hade “lekt brand” hos dagmamman och vad man skulle göra där om det brann. Sedan drog vi paralleller och pratade om vad man skulle göra hemma. Hon nickade snusnuftigt och upprepade: Ropa “Det brinner!” och springa ut till samlingsplatsen; byns elhus.

Nästa steg. Mamma klättrade upp på en stol och tryckte på brandvarnaren. Redan innan den börjat tjuta ser jag hur Busan tar händerna för öronen och när brandvarnaren börjat tjuta så skriker hon för hög hals:

“Tjut tjut Det Brinner!!! Nu springer vi!!”

Och det gjorde vi. Hon före, och jag med Prins Bus i vagnen efter. Och utan att jag sagt exakt vad vi ska göra vid samlingsplatsen så ställer hon sig med ena handen på huset och börjar räkna: Valma, Mamma, PrinsBus… Var är pappa?! (Han var på jobbet, och det var ju bra övningsmässigt sätt att inte alla var där att räknas in.)

Vi gör om övningen ett par gånger och sedan tycker Busan att det räcker med brandlek och att vi kan gå in och äta pepparkakor istället. På vägen in säger hon: Nu brinner det inte längre, nu kan vi gå in…. Våran björk är ett litet hus.

( Ja samlingsplatsen hos dagmamman är en stor björk, så mer rätt kan hon ju inte ha på ett barns logik.

Såå… Nu utmanar jag allihopa! Varenda en av er som läser; Ha en brandövning innan första advent! Och ni med barn, berätta gärna hur det gick!

Plötsligt slänger Busan sitt äpple på golvet och hoppar ner från stolen.

-Mamma ta av byxorna. Ta av dem. TA AV byssorna mamma!

-jaja, kom då. Men äpplet då…

*tar av hennes byxor*

- Sådär Busan, nu kan du ta upp äpplet från golvet.
- Mamma, ta av dem osså. ta av strumporna osså!
- Klarar du inte det själv då? Och skulle inte du ta upp äpplet du slängde på golvet först?
-Jo…klarar själv…

*Busan springer ut ur rummet och drar av sig strumpbyxorna*

-men ta upp äpplet från golvet först.
-Nej, det klarar du själv mamma!

Varje natt är ett äventyr.  Varje timme ostörd sömn en skatt, varje kvart en guldklimp. Men det finns andra skatter än guld och dukater, inatt hittade jag min alldeles egna Diamant!

Man vet aldrig riktigt exakt vad äventyret ska bjuda på när man börjar resan, men att det inte blir som händelselöst, DET vet man.

Lika vet man att har man med sig tillräckligt med proviant och de rätta redskapen från början så flyter det mycket bättre genom hela äventyret.

Efter en proviantleverens hit och en vätskepåfyllning dit blev det plötsligt viktigt med uppgradering av färdmedel. Efter en stund upptäcktes dock några fel på den större varianten. Och det var då det hände! En liten liten tös kom rultande in till mamma och pappa, smög upp i sängen på mammas sida och kröp försiktigt in under täcket. Där låg vi sedan och mös i säkert 40 min, famn i famn.

Sedan var äventyret igång igen. Lillprinsen ville se menyn igen och efter det påbörjade han repetitionerna av den långa monolog han håller på att öva in. Efter en halvtimme fick Diamanten nog och bad om att få återgå till sin kupé. Efter ytterligare ett halvt glas pågick repetitionerna fortfarande, nu började det likna en monolog av Shakespeare, och Äventyrerskan insåg att det bara fanns en lösning för att komma vidare. Lillprinsen förflyttades till ett eget gemak, och äventyrarna kunde resa vidare utan vidare störningar. 3 timmar lite drygt  kunde resan fortsätta, sedan tyckte Diamanten att vi var framme för den här gången.

Lampor tändes, frukost lagades och så var dagen igång. Men djupt i mitt hjärta, har jag sparat den där diamanten. Kärleken och värmen av en liten Busan som smyger in under mammas täcke och somnar famn i famn med sin mor.