Ikväll när hela familjen satt och mös hos grannarna, sa Busan, 3 år, att hon inte ville sova hemma.

Hon ville sova över hos grannflickan, 5 år.

Min lilla söta Busan har gått och blivit lite större!!

Nu fick hon inte det, hon druttade i poolen under dagen (Ingen fara på taket, maken var precis bredvid och kunde dra upp henne. Hon fick en kallsup inget mera.) och fick en liten otrevlig upplevelse som jag tror att hon kommer att bearbeta i natt eller imorgon natt, så det är bäst att sova hemma. Men snart, snart kommer flickorna att sova över hos varandra.

Men vi måste komma ihåg att Busan bara är 3 år. Det är faktiskt lätt att glömma, och värt att påminna sig om ibland. Hon är väldigt lång. Faktiskt lika lång som sin femåriga kompis, och klart längre än sin fyraåriga buskille hos dagmamman. Hon är också väldigt verbal. Alla hennes vänner är ett, två tre, fyra år äldre henne, och det märks, om man tänker efter. Jag ser det som fullt normalt att hon pratar i flytande långa meningar. Hon har inte hela vokabulären, hon kan inte femton synonymer till glad eller arg, eller ens ordet synonym för den delen. Men hon har tydligen en längd på sina meningar som inte många treåringar har. “Mamma, jag är trött och vill inte ha medicinen nu för den smakar illa när jag är trött.” ” Mamma, när du hade ont i magen nu, så var det inte för att du hade ätit något dumt som förut? Utan för att du slagit dig?” (Förut hade jag gallanfall, den här gången slog jag dörrhandtaget i magen). “Pappa, jag vill inte gå hem och lägga mig. Jag är trött men jag är ju på så bra humör!”

En kort stund efter det sista uttalandet, som kom ikväll, så var det ändå dags att gå hem, och då försvann det glada humöret. Hon ville sova över hos sin vän! Snart snart min vän, får ni ha pyjamasparty och sova hos varandra. Och även om du är stor och klok, så är du bara 3 år än, och mamma vill gärna att du sover hemma i din säng inatt. Det blir så tomt hemma annars, tycker mamma.

Det sägs att man får de barn man förtjänar, eller de man orkar med. Nu orkar jag snart inte med längre! Någon som vill ha Busan?! Vem behöver vuvuzelas, när man har henne. Hon är ett rent fynd om man behöver en gallskrikare och bråkstake i mindre fysisk storlek. (Om ni behöver en större storlek kan nog jag ställa upp, behöver skrika mig av med en del aggressioner.)

På morgnarna är jag millisekunder från att missa bussen för att hon står i hallen och gallskriker för att jag ska till jobbet. Hjärtskärande.

På kvällen är det en enda, eller tusen i tät följd, långt gräl med gallskrik, sparkar, skäll, slag och tårar från flera håll.  Varmt, trotsålder, trött, javisst. Förståligt och lika hjärtskärande. Jajamensan. Men jag orkar inte längre.

Varje kväll lägger vi varsitt barn. Varannan kväll lägger jag Lillklimpen, och även om det inte är en barnlek i den här värmen så är det rena paradiset jämför med att lägga Busan. Varannan kväll är det rena  helvetet, och jag börjar fasa för läggningen redan vid grälen kring middagen. Så ett djupt andetag för att ge oss en ärlig chans, samma rutiner som med nattning med far, samma regler. Ändå slutar nio av tio nattningar med mig att jag arg som ett bi lämnar en gallskrikande unge i sin säng. Inte helt sällan med nya ömma fläckar på min kropp.

Jag går ut ur rummet, och känner hur hjärtat brister en aning, ännu en misslyckad nattning.

Så här har det hållit på ett par veckor nu. Precis när vi hade konstaterat att trotset lugnat sig en aning, så sätter det fart igen. Och Lillklimpen tittar på systeryster och härmar, och även vi vuxna blir trötta och varma och sjunker sakta men säkert till det lilla monstrets nivå. Och plötsligt står vi där allihopa som arga små treåringar och skriker åt varandra.

Det var inte så här det skulle vara med familj. Det var inte så här jag ville vara som mamma. Och jag orkar inte mera nu.

Okej, jag erkänner. Jag är ganska så rejält nervös inför operationen imorgon. Eller, snarare för narkosen. Det är skitotäckt att tänka på att jag ska sövas och inte få ha full kontroll över mig själv. Man kan väl se det som, antar jag, att jag får hjälp att sova middag en stund och under tiden passar de på att ta bort gallan. Och då är det inte fullt lika otäckt, men fortfarande på tok för läskigt för att jag ska vilja tänka på det mer än korta korta stunder i taget.

Igår satt Lillklimpen och åt middag. Tidig middag för en gångs skull. Vi tyckte nog att både Busan och Lillklimpen såg trötta ut, men var inte riktigt beredda ändå. Mitt i en tugga börjar plötsligt ögonlocken klippa på lillgrabben. Och vips så, så sover han.

Nej han blundar inte bara, han sover… med mat i handen…

Så det blev till att fånga upp huvudet på honom, och försiktigt lirka av kläder och på med pyjamasen. ( Jo han vaknade till lite vid blöjbytet, men somnade snart om.) Det är första gången någon av våra barn har somnat vid matbordet. Som sagt, vi såg att han var trött och trodde nog att nattningen inte skulle bli så svår, men så här? Det var vi inte riktigt beredda på.

Om man brygger 3 koppar, men får 7 koppar i kannan när man ska hälla upp… så har man troligtvis glömt tömma kannan på gammalt kaffe och får dricka halvkallt halvbränt istället för en god het latte.

*tömmer kannan och brygger en ny kanna*

Idag är jag riktigt trött. Fastade hela natten och morgonen inför dagens ultraljud. (Ul av gallan för att se hur stora stenarna är.) Det betyder ingen frukost. Fattar ni? Amma 2-3 gånger på en natt, och sedan inte få fylla på med energi förrän vid lunch. Ingen frukost, inget förmiddagskaffe. Att sedan Busan kom in till oss 45 min efter att vi lagt oss och skulle sova hos oss gjorde ju inte saken bättre. Eller ja, om hon sovit hade det varit ok, men nu gör hon ju inte det i våran säng… i våran säng ligger hon och betraktar och kommenterar minsta lilla ljud hon hör. “Oije vaken, pappa snusar, … , mamma du tittar på mig, …, Oije rör sig, pappa? vaken?…”

Min klocka ringde klockan åtta. Makens ringde 06.15 .

06.15 hade jag sovit kanske en kvart i taget lite nu och då.

06.16 bestämde sig Busan för att pappa skulle ligga kvar i sängen och hon i hans famn. 06.16 började hon gallskrika sådär som bara en trotsig urtrött liten flicka på 2,5 år kan göra. (Jag fick öronen rensade, och undrar hur många i grannbyn som vaknade…)

06.17 gick hela familjen upp.

Frukost till alla. Utom till mig.

(Ultraljudet var klockan elva, så åtta började jag bylsa på barnen kläder och gick ut och skrapade rutorna på bilen. Efter mycket letande efter parkering och en del traskande var vi på plats. Fem minuter innan vi skulle träffa maken och en kvart innan bokad tid. (Oj det här vart en parentes om vad jag tycker om parkeringsfrågan på akademiska… uruselt att man ska behöva traska 1 km i -15 grader med två små barn mellan parkering och avdelning. Man åker till sjukhuset av en anledning, med eller utan barn ska man inte behöva gå så långt då. Det omiljövänliga i att snurra runt runt i parkeringshus och uteparkeringar i febril jakt efter en ledig ruta ska vi inte ens gå in på.) Nu hemma igen. På fredag ska jag ringa läkaren och höra om han fått resultatet av undersökningen, och troligtvis boka ny tid för genomgång, och sedan ny tid för åtgärd… Det här tar tid. Under tiden bör jag inte anstränga mig mer än nödvändigt, jag bör vara extra försiktig med vad jag äter och göra allt som står i min makt för att inte få nya anfall.)

Ingen sömn, ingen frukost, stress dit, stressig lunch ( pga hungern). Inte undra på att jag glömde checka ut på parkeringen och fick vända om. Inte undra på att jag glömde tömma kaffekannan på gammalt kaffe innan jag bryggde nytt.

Men nu sitter jag här med mitt kaffe. Till min stora glädje kan jag iallafall dricka kaffe utan att få attacker. Med 2 barn hemma hinner jag knappast dricka ett helt glas innan det kallnar, men jag kan dricka kaffe.

Varje natt är ett äventyr.  Varje timme ostörd sömn en skatt, varje kvart en guldklimp. Men det finns andra skatter än guld och dukater, inatt hittade jag min alldeles egna Diamant!

Man vet aldrig riktigt exakt vad äventyret ska bjuda på när man börjar resan, men att det inte blir som händelselöst, DET vet man.

Lika vet man att har man med sig tillräckligt med proviant och de rätta redskapen från början så flyter det mycket bättre genom hela äventyret.

Efter en proviantleverens hit och en vätskepåfyllning dit blev det plötsligt viktigt med uppgradering av färdmedel. Efter en stund upptäcktes dock några fel på den större varianten. Och det var då det hände! En liten liten tös kom rultande in till mamma och pappa, smög upp i sängen på mammas sida och kröp försiktigt in under täcket. Där låg vi sedan och mös i säkert 40 min, famn i famn.

Sedan var äventyret igång igen. Lillprinsen ville se menyn igen och efter det påbörjade han repetitionerna av den långa monolog han håller på att öva in. Efter en halvtimme fick Diamanten nog och bad om att få återgå till sin kupé. Efter ytterligare ett halvt glas pågick repetitionerna fortfarande, nu började det likna en monolog av Shakespeare, och Äventyrerskan insåg att det bara fanns en lösning för att komma vidare. Lillprinsen förflyttades till ett eget gemak, och äventyrarna kunde resa vidare utan vidare störningar. 3 timmar lite drygt  kunde resan fortsätta, sedan tyckte Diamanten att vi var framme för den här gången.

Lampor tändes, frukost lagades och så var dagen igång. Men djupt i mitt hjärta, har jag sparat den där diamanten. Kärleken och värmen av en liten Busan som smyger in under mammas täcke och somnar famn i famn med sin mor.

Efter lunch brukar Busan alltid sov middag. Med sig i sängen eller vagnen har hon alltid en flaska vatten och så Snutten…

-Sådär nu har vi dukat av bordet. Var är snutten Busan?
- Vet inte. (Ett lurigt leende brer ut sig över hela Busans ansikte.)

Mamma letar och letar. Hittar den inte i köket, inte i vardagsrummet och inte någonstans.

-Men Busan, var har du gjort av Snutten? Kan du inte hjälpa till att leta iallafall?
- Nej, för jag har GÖMT Snutten. Jag vill inte sova än.

Snutten var ju med när vi klippte förkläden före lunchen, så långt borta kan den inte vara. Jag menar, huset är ju inte såå stort. Jag letar en stund till.

- Men Busan, kan du inte berätta var du gömt Snutten?
- Nej sa jag! Du får leta om du vill sova!

Men trött var hon, och i sängen hamnade hon. Sedan gick jag till byrån och hämtade extra-Snutten.