Så var en epok i barnfamiljen över. I onsdags började jag jobba, och därmed är ingen av oss hemma med barnen längre. Busan är drygt tre år, tre månader innan hon föddes sjukskrevs jag på grund av foglossningar, och sedan dess har antingen jag eller maken varit hemma. i 3,5 år har vi alltså gått på en lön och en föräldrapenning. Periodvis en föräldrapenning och en akasse-ersättning. Och under samma period har vi dessutom köpt ett hus, och faktiskt en bil (Även om bilen var rent nödgad och vi hittade en finfin begagnad till så fint vänskapspris så jag blir rörd). Vi har inte haft gott om pengar, men vi har levt bra. Vissa månader har vi knaprat lite på krediter, men det har vi kunnat betala igen en lättare månad strax efter.

Det pratas så mycket om skuldfällor, och om hur farligt det är att ha smålån här och var. Det är det. Men det kan också vara en bra lösning. För en kort tid. Om man planerar och är vaken. Tack vare de där små krediterna har vi kunnat vara hemma nästan lika mycket båda två, och de har varit en förutsättning för att maken ska ha kunnat vara hemma med barnen alls. Tack vare dem har Busan och Lillklimpen fått ha en förälder hemma på heltid, ganska länge. Busan är drygt tre, och Lillklimpen fyller 1,5 år. En prioriteringsfråga och nu när föräldraledigheten är över och vi dessutom har betalat tillbaka i princip allt så känns det helt rätt prioriterat.

Men i onsdags var den eran slut. Nu jobbar både jag och maken. Barnen går dryga 8 timmar om dagen hos dagmamman, måndag till torsdag. På fredagar är jag mammaledig. (Till att börja med. Jag har en känsla av att vi får göra om lite om ett par månader.) Barnen älskar att vara hos G, och jag tror att hela familjen mår bra av de nya rutinerna. För nya rutiner är det. I 3,5 år har det alltid funnits någon hemma som kunnat slänga på en tvättmaskin eller tvättmaskin på förmiddagen. Det har funnits någon som kunnat sortera ren tvätt, städat upp, insett att mjölken eller smöret är slut och fixat de där småsakerna hela tiden. Kunnat skriver jag, för det är ju långt ifrån vad vi gjort. Vi har lekt med barnen, sovit igen missade timmar från natten, lagat mat, bytt blöjor, kanske gått ut med soporna. Vi har gjort vårat bästa för att få ihop dagarna och hålla i ordning hemmet hyfsat. Och så har vi fixat de där små sakerna.

Nu ska nya rutiner in. Tidiga vardagsmornar. Ingen tvätt på förmiddagen betyder tvätt på kvällar och helger. Kanske lördag blir Lögardag igen. Ingen diskmaskin igång när ingen är hemma… ja då får den ju gå två varv på kvällen. Helt plötsligt ser jag fördelen med kvällsöppna affärer igen, eller nattöppna telefontjänster. För när ska man annars hinna ringa de där viktiga samtalen?

Nåja, det var egentligen inte stressen och de nya rutinerna jag tänkte fundera kring. Ärligt talat har det varit perioder under de här åren som jag inte alls mått bra. Som jag har stressat sönder mig av olika anledningar. Ibland över allt som jag borde göra men inte hunnit. Med den nya vardagen kommer jag fortfarande inte att hinna ditten och datten. Jag kommer säkerligen att stressa sönder mig nu också, så det är ingen idé att stressa upp sig för i förtid.

Det jag funderade kring var mer hur tiden går. Hur mina små kottar vuxit. Busan har vuxit från ett litet Pyret till en riktig Busan. Hon har gått och blivit en fin liten bestämd prinsessa. Hon varvar att vara bilmekaniker och rallyförare hos G med att vara prinsessa och kissemiss hemma. Lillklimpen har vuxit från Lillpyre till Lillklimpen, via spinkevinken, så smal som han var i början av sommaren. Nu är han lätt mullig igen som en frisk pojk ska vara. Livsglädje, viljestyrka, nyfikenhet… han börjar utveckla sin personlighet tydligt och  liknar systeryster i mångt och mycket, och det är två starka barn vi har. Det är ofta jag inte har tillräckligt med energi. Ofta jag inte orkar med deras upptåg och lekar, eller volym.

Oh dear. Det är inlägget blir visst mer sorgset än jag tänkt mig. Men så är det också. Jag är sorgsen och ledsen. Stressad och trött. Lättirriterad och otålig. Öm. Även om jag inser att jag har ett dussin saker att vara glad över, Att jag i teorin aldrig har haft det så bra som nu, så har jag i praktiken ingen ork att vara njuta av det. Att vara lycklig. Jag stressar runt och hittar ännu en anledning att stressa, den att jag stressar istället för att njuta.

Hemma blir det skrik och skrän. Och många tårar. Jag försöker få professionell hjälp, men det tar tid och man måste vara stark och envis om man ska få hjälp av den vanliga vården. Vi får se om min styrka räcker. Om inte, så blir det en jobbig väg tillbaka.

Ikväll när hela familjen satt och mös hos grannarna, sa Busan, 3 år, att hon inte ville sova hemma.

Hon ville sova över hos grannflickan, 5 år.

Min lilla söta Busan har gått och blivit lite större!!

Nu fick hon inte det, hon druttade i poolen under dagen (Ingen fara på taket, maken var precis bredvid och kunde dra upp henne. Hon fick en kallsup inget mera.) och fick en liten otrevlig upplevelse som jag tror att hon kommer att bearbeta i natt eller imorgon natt, så det är bäst att sova hemma. Men snart, snart kommer flickorna att sova över hos varandra.

Men vi måste komma ihåg att Busan bara är 3 år. Det är faktiskt lätt att glömma, och värt att påminna sig om ibland. Hon är väldigt lång. Faktiskt lika lång som sin femåriga kompis, och klart längre än sin fyraåriga buskille hos dagmamman. Hon är också väldigt verbal. Alla hennes vänner är ett, två tre, fyra år äldre henne, och det märks, om man tänker efter. Jag ser det som fullt normalt att hon pratar i flytande långa meningar. Hon har inte hela vokabulären, hon kan inte femton synonymer till glad eller arg, eller ens ordet synonym för den delen. Men hon har tydligen en längd på sina meningar som inte många treåringar har. “Mamma, jag är trött och vill inte ha medicinen nu för den smakar illa när jag är trött.” ” Mamma, när du hade ont i magen nu, så var det inte för att du hade ätit något dumt som förut? Utan för att du slagit dig?” (Förut hade jag gallanfall, den här gången slog jag dörrhandtaget i magen). “Pappa, jag vill inte gå hem och lägga mig. Jag är trött men jag är ju på så bra humör!”

En kort stund efter det sista uttalandet, som kom ikväll, så var det ändå dags att gå hem, och då försvann det glada humöret. Hon ville sova över hos sin vän! Snart snart min vän, får ni ha pyjamasparty och sova hos varandra. Och även om du är stor och klok, så är du bara 3 år än, och mamma vill gärna att du sover hemma i din säng inatt. Det blir så tomt hemma annars, tycker mamma.

Lycka är att ha två barn sovandes så sött som bara barn kan.

Lycka är att en sommarkväll, stå i en underklänning av Gudrun Sjödén och koka saft och baka rabarberpaj i ens egna kök, med rabarber från ens egna trädgård på landet.

Det var någon som sa att äpplet inte faller så långt från trädet…

Busan är svår att få på bild, hon vill hemskt mycket mer vara bakom kameran än framför…

Och Lillklimpen har långa lockar i nacken, precis som systeryster, mor och morfar hade i samma ålder. (Även samma ovilja för bad och vatten som syster sin.)

I helgen hade vi premiär!

Hela helgen faktiskt! I fredags var det Valborg och traditionsenlig picknick inne i stan. Första picknicken för året, utomhus… För oss som familj iallafall, Busan deklarerade medan vi packade att de hade haft picknickar hos Gittan redan. Och jag vet att de har picknick i skogen året om med Gittan.

På kvällen var det premiärgrillning! ( En smyggrillning förra helgen för att se om grillen fungerade fortfarande räknas inte… det var ju generalrepetition inför premiären ju…).

Idag var det premiär att äta lunch ute. Inte i form av picknick, utan på verandan alltså. Medan Busan och Maken mekade i poolpumphuset så lagade jag laxpasta och sedan dukade vi gemensamt på verandan. Inga bin, inga getingar, inga mygg, bara mysigt soligt och god mat. Jag är annars sådär vad det gäller att äta ute i trädgården, och under lunchen satt jag och funderade på varför. Alla insekter som vill vara på min mat och att det oftast ska dukas ute när det är varmt och kvalmigt är en del av svaren… Nu var det bara skönt och gott! (Att äta ute i skogen är en helt annan sak vill jag bara påpeka. Oavsett om det är picknick, lajv eller vanlig skogslunch.)

Andra saker som också kändes som premiärer men som kanske inte riktigt var det:

Jag hängde tvätt på torkvindan. Jag fattar inte att det kan vara en sådan njutning! Äntligen har jag hittat en hushållssyssla som jag gillar. Mer än gillar. Det är helt underbart! Att hänga tvätt på en torkvinda i trädgården. *himlar med ögonen åt mig själv*

Jag fick pallkragar till en kompost av pappa. Och genast vände jag upp och ner på en av komposterna när jag flyttade den till det nya kärlet. Pappa och jag städade sedan upp rejält bakom pumphuset och garaget. Äntligen är mitt ruckel till nödkompost borta!

Nu är enda problemet att den nya komposten redan är fylld… Jag måste ha en till, eller en bränntunna så att jag kan bränna lite trädgårdsavfall. Det är inte nådigt vad en trädgård kan alstra ris och torra löv.

Äntligen var kalasmånaden över. Med tre födelsedagar inom elva dagar blir det lite körigt. Jag älskar att bjuda hem folk, att få umgås med människor jag tycker om i mitt egna underbara hem. Men tre helger med kalas, och besök på vardagarna mellan det också…
Då tar det på krafterna. Vardagsrutiner blir lidande, matvanor blir frångångna, och hela familjen blir sliten.
I helgen ska vi bara ta det lugnt, bara lilla familjen, ensamma, hemma.

Jag ser så mycket fram emot det!

Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Men jag orkar inte.

Vardagarna fylls av praktiken. Jag syr altardukar som krymper på vägens gång på ett nästan magiskt (på ett obra sätt) sätt, och jag lär mig. Jag syr röklin och renoverar mässhake. Vi är iväg på kundbesök, färgarbesök och får besök till ateljén.
Jag trivs, jag trivs väldigt bra.

Det är ett helt annat slags arbete än vad jag är van vid, och även om huvudet börjar förstå det, så har kroppen fortfarande lite svårt att inte vilja springa runt som ett yrväder för att få allting gjort (Vadå, ska man inte behöva springa maraton när man jobbar? Om ni inte visste det så går det inte fortare/bättre att sy med högre puls…). Inte så att jag blir rastlös, utan mer just det faktum att jag är så inkörd på att kvantitativt prestera istället för att kvalitativt producera. Det är ju det praktiken delvis är till för, tid att ställa om.

På kvällarna sprudlar så inspirationen. Jag har idéer på olika hantverksprojekt jag vill göra. Men det blir i det lilla. När jag kommer hem möts jag av Busan som glatt ropar efter mamma och undrar vad jag har för överraskning med mig hem (Bara så att ni vet: Det är ju det man gör när man arbetar.. man skaffar överraskningar till sina barn.) Det är tur att det är överraskning nog att få en kram, eller att få plocka upp mammas tomma matlåda ur väskan…. Kvällarna går till familjen. Middag, kvällsmys, nattning och så ett par tre, fyra, fem nattningar till… Både Busan och Lillklimpen är inne i utvecklingsfaser där det där med att somna på 10 minuter inte ingår.

Men jag är glad och stolt över vad jag gör. Jag tycker om praktiken, familjen, och pysslandet. På gränsen till fånigt stolt kan jag ibland visa upp en tygkasse som jag sytt hemma. Det är inte svårt att sy tygkassar. Men det ligger så mycket mer i det.  Tankar (som jag någon gång ska skriva ner), design, miljötänk, välmående sovande barn, symaskin, hantverk, egentid.

Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Men nu orkar jag inte.

Det tar på krafterna att praktisera på dagarna, leka på kvällarna och trösta och söva på nätterna. Barnen är ikväll dessutom sjuka med feber och hosta, och både jag och maken känner hur rethostan kommer smygande i takt med hur temperaturen höjs… Så natten lär fyllas med diverse annat än sovande.

Med December i antågande och branden i grannbyn i färskt minne kändes det självklart att prata eld med Busan. För någon vecka sedan hade de brandövning hos dagmamman och idag föll det sig som en bra eftermiddag att ta det hemma också. Prins Bus fick ligga kvar i vagnen medan jag och Busan höll på.

Först pratade vi om när de hade “lekt brand” hos dagmamman och vad man skulle göra där om det brann. Sedan drog vi paralleller och pratade om vad man skulle göra hemma. Hon nickade snusnuftigt och upprepade: Ropa “Det brinner!” och springa ut till samlingsplatsen; byns elhus.

Nästa steg. Mamma klättrade upp på en stol och tryckte på brandvarnaren. Redan innan den börjat tjuta ser jag hur Busan tar händerna för öronen och när brandvarnaren börjat tjuta så skriker hon för hög hals:

“Tjut tjut Det Brinner!!! Nu springer vi!!”

Och det gjorde vi. Hon före, och jag med Prins Bus i vagnen efter. Och utan att jag sagt exakt vad vi ska göra vid samlingsplatsen så ställer hon sig med ena handen på huset och börjar räkna: Valma, Mamma, PrinsBus… Var är pappa?! (Han var på jobbet, och det var ju bra övningsmässigt sätt att inte alla var där att räknas in.)

Vi gör om övningen ett par gånger och sedan tycker Busan att det räcker med brandlek och att vi kan gå in och äta pepparkakor istället. På vägen in säger hon: Nu brinner det inte längre, nu kan vi gå in…. Våran björk är ett litet hus.

( Ja samlingsplatsen hos dagmamman är en stor björk, så mer rätt kan hon ju inte ha på ett barns logik.

Såå… Nu utmanar jag allihopa! Varenda en av er som läser; Ha en brandövning innan första advent! Och ni med barn, berätta gärna hur det gick!

Slås åter igen av hur nyttigt det är att prata och umgås.

Pratade med Vännen i telefon och direkt får hjärnan så mycket att arbeta med. Polletter trillar ner och nya polletter bildas i huvudet, redo att bearbetas, behandlas och så småningom trilla ner de också. Hon är sådan, hon gör så med mig. Det är bara en av de saker som är så bra med henne.

Det första som slår mig, redan innan hon svarat, är hur fruktansvärt länge sedan det var vi två pratade. Säkert en månad sedan. Närmaste vännen, och så länge sedan. Nästa är hur viktigt det är att hålla kontakten. Jag har pratat mycket om vänskap och relationer på sistone. Man måste jobba med dem, hålla dem levande och nära dem. Det är båda sidors ansvar att hålla en relation. Jag är fruktansvärt dålig på det.

Jag har ursäkter och förklaringar. Tycker det är jobbigt att ringa upp folk, (höll på att skriva jobbigt att prata i telefon, men är jag sitter där med luren mot örat kan jag prata länge så det stämmer inte.), har dagar och kvällar fyllda av familjeliv, höstdepp, trötthet, fullt upp just nu…Men syvene och sits är det bara att inse, jag är dålig på att nära mina relationer. Något att jobba på således. Det är inte ok, för mig, att andra ska föra hela kontaktdelen, det är inte ok att det ska ta 1,5 vecka från att jag tänkte ringa till att jag faktiskt ringer. För bakom alla ursäkter så finns faktiskt både tiden och längtan.

Och det är längtan som slår mig som nästa sak. Jag gottat in mig i mammarollen igen. Det är bra. Men det finns faktisk ten saknad och längtan i mig efter vuxna samtal. Att inte bara vara mamma och pappa, utan älskarinnan och älskaren igen. Att ta en fika, inte bara med mammagrupper och prata barn, utan en fika som två vuxna. Föra vuxna samtal. Plötsligt inser jag att jag är faktiskt nyfiken på hur det är i andras liv. Jag vill veta hur renoveringarna gått, vad man tycker om vaccineringen, hur någon mår, jag vill vad som händer i andras liv. Och mina frågor vill jag gärna ställa utan barnrelaterade avbrott, OCH jag är ärligt intresserad av svaren. Ja, jag har aldrig ställt frågor som jag inte velat höra svaren på förut heller, men jag har liksom inte riktigt haft möjlighet till att både ställa fråga och höra svar… Fokuset har legat på annat.  Nu längtar jag till ett samtal där man inte som hastigast informeras om vad som hänt sedan sist, en information man hör på halvt öra med ena ögat på barn. Faktiskt, jag längtar efter ett samtal där ämnet inte alltid hamnar vid barnens ( mina eller andras) utveckling. Jag längtar efter det djupa samtalet.

(Undrar om jag, tro det eller ej, börjar förbereda mig för att lämna mammaledigheten och återgå till arbetslivet. )

…

Jag börjar kunna se utanför den bubbla som spädbarnsåldern bygger upp kring en familj. Bara det att se den bubblan är en insikt, tro mig. Att inse att resten av världen faktiskt har levt vidare, att tiden går, medan vår familj lever vårt lilla liv på landet.

Och med det börjar jag också kunna se lite utanför mig själv, i syfte att se vad jag behöver för att må bra. Landet, och Byn… flytten, har varit riktigt bra. Dryga ett år efter flytten så är beslutet att flytta hit fortfarande på topp fem-listan. Men det blir faktiskt vardag i en idyll också. Då gäller det att ta fram gamla rutiner, och om de inte funkar, nya rutiner för att få den vardagen att fungera, och för att man ( läs jag) ska må bra. Jag mår bra av att röra på mig. Men jag gillar inte att träna. Då är fysiskt arbete bra. Hur skönt var det inte att spika ihop komposten, att med tre, ibland fyra slag slå i spiken i träet och låta naturlagar och muskler producera något. Jag trivs och mår bra i vår trädgård, jag är bara inte van vid att jag har en…

Jag tänder för lite ljus också. Levande ljus på hösten är en lisa för min själ. Jag är inte säker men någonstans omedvetet har jag inte tänt så många med tanke på barnens säkerhet. Men det är upp till mig som förälder att lära dem att ljus är heta saker som man inte leker med eller alldeles vid. Det är upp till mig att placera ljusen säkert, ha uppsikt över dem, och att släcka dem. Om jag vill ha ljus för att jag vill mysa och må bra, så ska jag tända ljus. så det så.

Handarbete är också bra. Jag har faktiskt upptäckt att jag älskar garn. Virka, brodera, sy. Återigen, jag mår bra av att skapa saker. Jag mår faktiskt också bra av att skriva. (och läsa och sova och äta…) Jag har alltid gjort det, handarbetat alltså. Slöjdat, för min egna skull. Jag har bara inte sett det förut. Och undrar om inte den färdiga produkten har setts som viktigare än vägen dit… av mig… Idag repade jag upp 3 dagars virkning, och gjorde det med samma, nåja nästan samma, glädje som jag virkar. För det kommer att bli mycket bättre nu när jag gör om. Och om inte, så får jag väl repa och göra om igen, jag gillar garnet, och garnet är väl värt att bli något bra. Så hade jag inte resonerat för några år sedan. Har fortfarande två projekt undanstuvade i förrådet, som avstannat helt då jag behöver sprätta en söm eller två för att det ska bli bra resultat. Helt säkert kommer de klänningarna inte bli färdiga. Någonsin. Men mitt garn repar jag upp igen och igen om det krävs. För jag mår bra av handarbetet i sig och av att stolt kunna använda något jag själv har gjort.

Många tankar och insikter blir det. Det ena leder till det andra. Det är så när jag pratar med min vän. Samtalet sträcker sig så mycket längre än telefonsamtalet. Det sås frön och tankarna får arbeta.

Varje natt är ett äventyr.  Varje timme ostörd sömn en skatt, varje kvart en guldklimp. Men det finns andra skatter än guld och dukater, inatt hittade jag min alldeles egna Diamant!

Man vet aldrig riktigt exakt vad äventyret ska bjuda på när man börjar resan, men att det inte blir som händelselöst, DET vet man.

Lika vet man att har man med sig tillräckligt med proviant och de rätta redskapen från början så flyter det mycket bättre genom hela äventyret.

Efter en proviantleverens hit och en vätskepåfyllning dit blev det plötsligt viktigt med uppgradering av färdmedel. Efter en stund upptäcktes dock några fel på den större varianten. Och det var då det hände! En liten liten tös kom rultande in till mamma och pappa, smög upp i sängen på mammas sida och kröp försiktigt in under täcket. Där låg vi sedan och mös i säkert 40 min, famn i famn.

Sedan var äventyret igång igen. Lillprinsen ville se menyn igen och efter det påbörjade han repetitionerna av den långa monolog han håller på att öva in. Efter en halvtimme fick Diamanten nog och bad om att få återgå till sin kupé. Efter ytterligare ett halvt glas pågick repetitionerna fortfarande, nu började det likna en monolog av Shakespeare, och Äventyrerskan insåg att det bara fanns en lösning för att komma vidare. Lillprinsen förflyttades till ett eget gemak, och äventyrarna kunde resa vidare utan vidare störningar. 3 timmar lite drygt  kunde resan fortsätta, sedan tyckte Diamanten att vi var framme för den här gången.

Lampor tändes, frukost lagades och så var dagen igång. Men djupt i mitt hjärta, har jag sparat den där diamanten. Kärleken och värmen av en liten Busan som smyger in under mammas täcke och somnar famn i famn med sin mor.