ännu en misslyckad nattning
Det sägs att man får de barn man förtjänar, eller de man orkar med. Nu orkar jag snart inte med längre! Någon som vill ha Busan?! Vem behöver vuvuzelas, när man har henne. Hon är ett rent fynd om man behöver en gallskrikare och bråkstake i mindre fysisk storlek. (Om ni behöver en större storlek kan nog jag ställa upp, behöver skrika mig av med en del aggressioner.)
På morgnarna är jag millisekunder från att missa bussen för att hon står i hallen och gallskriker för att jag ska till jobbet. Hjärtskärande.
På kvällen är det en enda, eller tusen i tät följd, långt gräl med gallskrik, sparkar, skäll, slag och tårar från flera håll. Varmt, trotsålder, trött, javisst. Förståligt och lika hjärtskärande. Jajamensan. Men jag orkar inte längre.
Varje kväll lägger vi varsitt barn. Varannan kväll lägger jag Lillklimpen, och även om det inte är en barnlek i den här värmen så är det rena paradiset jämför med att lägga Busan. Varannan kväll är det rena helvetet, och jag börjar fasa för läggningen redan vid grälen kring middagen. Så ett djupt andetag för att ge oss en ärlig chans, samma rutiner som med nattning med far, samma regler. Ändå slutar nio av tio nattningar med mig att jag arg som ett bi lämnar en gallskrikande unge i sin säng. Inte helt sällan med nya ömma fläckar på min kropp.
Jag går ut ur rummet, och känner hur hjärtat brister en aning, ännu en misslyckad nattning.
Så här har det hållit på ett par veckor nu. Precis när vi hade konstaterat att trotset lugnat sig en aning, så sätter det fart igen. Och Lillklimpen tittar på systeryster och härmar, och även vi vuxna blir trötta och varma och sjunker sakta men säkert till det lilla monstrets nivå. Och plötsligt står vi där allihopa som arga små treåringar och skriker åt varandra.
Det var inte så här det skulle vara med familj. Det var inte så här jag ville vara som mamma. Och jag orkar inte mera nu.
Wednesday, 7. July 2010 21:34
Vi har också en omöjlig här hemma, många kvällar har jag legat med en kudde över huvudet och gråtit och lyssnat på en skrikande unge med klagan i rösten “mamma, mamma, mamma”. Det är skitjobbigt verkligen! Ville bara skicka lite sympati… Det blir nog bättre ska du se. Kanske är det nån sommarsmitta här i Jumkil?
Friday, 9. July 2010 8:59
Ville bara skicka en tanke och säga att jag känner med dig och med er alla! Förstår vad du menar med att inte vara den mamma man ville vara – jag har känt så otroligt ofta det senaste knappa året… Det låter jättejobbigt för er alltihop!
Friday, 9. July 2010 20:33
Tack för stödet!
Det är jobbigt. Men. Ikväll gick nattningen superbra! Hon sov på en kvart och vi två hade det enbart mysigt i sängen fram tills dess. (Dock var det 2 mycket trötta barn och 2 lika trötta vuxna innan nattningen)
Hon har sina guldstunder också, och det gäller att vårda de bra stunderna i minnet, så orkar man med de jobbiga bättre.
Jag tror att värmen är en stor bov i sömnproblematiken hos många just nu, inte bara barn.
Kram på er båda!
Thursday, 15. July 2010 10:00
Skrev ett eget inlägg om sommarnattning:
http://kaxigamamman.blogspot.com/2010/07/nattning-pa-sommaren.html
Många förståsigpåare tycker säkert att det är hemskt att vi bara låter ungarna få gå uppe till midnatt om de vill det, men det funkar för oss så då gör vi så.
Thursday, 15. July 2010 13:16
Allt som funkar för en som familj tycker jag är ok! Iallafall i sådana här fall. Visst får även våra barn vara uppe längre nu när det är både ljust och varmt, och vi dessutom är lediga dagen därpå. Men vi har gränser, för om vi inte hade det så skulle vi ha gallskrik och tuperapina och totalt olidligt hemma dygnet runt, inte bara under läggningen.