Ikväll när hela familjen satt och mös hos grannarna, sa Busan, 3 år, att hon inte ville sova hemma.

Hon ville sova över hos grannflickan, 5 år.

Min lilla söta Busan har gått och blivit lite större!!

Nu fick hon inte det, hon druttade i poolen under dagen (Ingen fara på taket, maken var precis bredvid och kunde dra upp henne. Hon fick en kallsup inget mera.) och fick en liten otrevlig upplevelse som jag tror att hon kommer att bearbeta i natt eller imorgon natt, så det är bäst att sova hemma. Men snart, snart kommer flickorna att sova över hos varandra.

Men vi måste komma ihåg att Busan bara är 3 år. Det är faktiskt lätt att glömma, och värt att påminna sig om ibland. Hon är väldigt lång. Faktiskt lika lång som sin femåriga kompis, och klart längre än sin fyraåriga buskille hos dagmamman. Hon är också väldigt verbal. Alla hennes vänner är ett, två tre, fyra år äldre henne, och det märks, om man tänker efter. Jag ser det som fullt normalt att hon pratar i flytande långa meningar. Hon har inte hela vokabulären, hon kan inte femton synonymer till glad eller arg, eller ens ordet synonym för den delen. Men hon har tydligen en längd på sina meningar som inte många treåringar har. “Mamma, jag är trött och vill inte ha medicinen nu för den smakar illa när jag är trött.” ” Mamma, när du hade ont i magen nu, så var det inte för att du hade ätit något dumt som förut? Utan för att du slagit dig?” (Förut hade jag gallanfall, den här gången slog jag dörrhandtaget i magen). “Pappa, jag vill inte gå hem och lägga mig. Jag är trött men jag är ju på så bra humör!”

En kort stund efter det sista uttalandet, som kom ikväll, så var det ändå dags att gå hem, och då försvann det glada humöret. Hon ville sova över hos sin vän! Snart snart min vän, får ni ha pyjamasparty och sova hos varandra. Och även om du är stor och klok, så är du bara 3 år än, och mamma vill gärna att du sover hemma i din säng inatt. Det blir så tomt hemma annars, tycker mamma.