Igår ställde sig Lillklimpen upp alldeles själv! Han tog ett stadigt tag om Busans plastpall och så plötsligt stod han upp, stödd mot pallen! Uppenbarligen har han tagit till sig av Signetösens tips och inspiration under helgens dop. För hon stod minsann och tittade uppfodrande på honom flera gånger, och jag såg bestämt hur han svarade på blicken med ett grundligt funderande och en stor fascination. Och igår kväll, så ställde han sig upp alldeles själv. Nu återstår bara att lista ut hur man håller balansen, gärna samtidigt som man lyfter på en fot i taget… det kallas steg. Och många snabba steg i en lång följd är bra. Då kan man nämligen springa ifatt alternativt ifrån systeryster Busan…

Det var någon som sa att äpplet inte faller så långt från trädet…

Busan är svår att få på bild, hon vill hemskt mycket mer vara bakom kameran än framför…

Och Lillklimpen har långa lockar i nacken, precis som systeryster, mor och morfar hade i samma ålder. (Även samma ovilja för bad och vatten som syster sin.)

Mörkare, snyggare, längre, kortare, tuffare, friserat, trött och störtnöjd!

Jag passade på att dra lite tankar i telefonen redan när jag bokade om tiden, och det är tydligen lösningen för mig. För det var “min” frisör som var i andra luren, och hon kom med så vettiga tankar när vi sedan satt där så jag kände mig helt trygg. Och när hon fönat håret torrt efter färgningen kunde jag bara säga WOW! Hon hade hittat helt rätt i nyansen, jag bara älskar min nya hårfärg! Och när hon sedan satte saxen och rakkniven i håret blev det bara bättre och bättre. Eftersom jag ville spara ut lite så blev det inga jättestora förändringar, men resulatet är en jätteskillnad! Jag har en snygg och tuff frissa att ha skoj i medan håret växer!

Och det första dotra sa när hon såg mig var: Mamma! Du har klippt dig! Vad snygg du är!

(tröttheten kommer förresten inte av frisörbesöket, utan av vägen hem. Det var studenten idag, och bussen var 40 min sen. 40 min som jag fick stå efter vägen och se lastbil efter lastbil köra förbi och tuta hejdlöst mellan husen. 40 min som flak efter flak med skränande fulla studenter skulle passera i krältakt och skråla åt en. De hade skoj, och det unnar jag dem verkligen, men jag blev trött. Tant har gått och blivit gammal… men tant har en schysst frissa iaf. )

Nu är jag stolt må ni tro! Imorse ringde jag till frisören nämligen. Och bokade om tiden till både klippning och färgning! Det ni! Stolt som en tupp!

Ok, bara att erkänna. Vissa har tandläkarskräck, jag har frisörnoja.

Jag drar på det och drar på det. Topparna är slitna och någon frisyr i egentlig mening var det länge sedan jag hade. Jag vill i vanlig ordning förnya mig lite, och går och funderar och grunnar på hur jag vill ha håret. När jag har en idé så går jag till en frisör. Tanken är att jag ska fråga om min idé funkar på mitt hår, det tunna skrala hår. Tanken är att fråga om frisören ifråga har några idéer och förslag. Och sedan om jag gillar idén, boka tid.

Så går jag till en frisör. Och får tunghäfta. I bästa fall frågar jag om priset och kommer därifrån med en tid bokad. Oftast går jag bara förbi och inget händer. Ibland, som idag, lyckas jag dra mig in i salongen och komma ut igen med en tid bokad. Men vem som ska klippa mig har jag ingen aning om. Och jag ville ju egentligen färga lite också, fast det nämnde jag aldrig, och tiden är enbart för klippning…

Och sedan. När dagen kommer. Jag sitter där, och har en bild av hur jag vill bli klippt. Frisören frågar och jag stammar lite. Helt plötsligt har jag ingen aning om hur jag ska kommunicera.  Oftast blir frisyren ok. Men sällan som jag tänkt från början, och nästan aldrig är jag så där otroligt glad och nöjd när jag går ifrån en frisörsalong. Och nästa gång går jag till en ny frisör, för att se om denna kanske har gått en kurs i telepati.

( Och den här gången blir det extra spännande, eftersom jag egentligen vill spara ut lite, och de två senaste frisörerna sagt att man inte riktigt kan både klippa fram öronen och en frisyr och spara ut till långt samtidigt…)

Var på ett alldeles härligt lajv i helgen… Men jag kunde inte låta bli att skratta lite medan jag packade för helgen.

Jodå, vi spelar nomadiska jägare, och tar bara med oss ut i skogen vad vi själva kan bära. Nej, vi har inga packåsnor i spel utan har bara vad som ryms i ryggsäcken, eller vad som får plats på ryggen… Visst sörrni! Säkert om gatan!

Och här är ändå bara en av ikeakassarna med på bilden, och varken renfällarna, bågen, kogret, spaden eller maten är med heller…

Hur man än vänder och vrider på sig så är det alltid någon som inte blir nöjd.
Jag rensar bland måsten och borden, men mitt dygn har likväl bara 24 timmar, min vecka bara 7 dagar som alla andra.
Och listan med måsten, borden, viljor är så lång.
Ibland måste man göra det man själv mår bra av! Tänka lite på sig själv.Så man orkar. Det låter så enkelt. Men när jag gör det, så kommer det alltid något surt att ta hand om efteråt.

Skit, jag blir inte stressad av mitt liv, jag trivs med mitt liv. Riktigt bra. Däremot blir jag stressad när andra påstår att de har rätt att bestämma över min fritid. Över min fria tid. Mina helger. Just nu mal jag på ända fram tills jag lägger mig. Ett ånglok som går för fullt, som när som helst blir överbelastat och exploderar. Allt för att hinna ikapp med allt jag borde gjort, sedan mars… Ni vet, saker som skrubba toastolar, sortera ur för små kläder, olja träterrassen, åka förbi återvinningen,  umgås med barnen utan att säga jag ska bara…

Ändå ger man mig dåligt samvete, dåliga känslor för att jag inte ger andra mera tid. Ändå stressar man upp mig med vad mer jag måste göra. Kan jag bara inte få ha lite vanlig vardagskväll och vardagshelg? Kan ni inte tänka ett steg längre innan ni kallar mig lat och säger att jag är ogin och inte ens kan unna er min tid.

Hur jag än vänder mig har jag rumpan bak.

I helgen hade vi premiär!

Hela helgen faktiskt! I fredags var det Valborg och traditionsenlig picknick inne i stan. Första picknicken för året, utomhus… För oss som familj iallafall, Busan deklarerade medan vi packade att de hade haft picknickar hos Gittan redan. Och jag vet att de har picknick i skogen året om med Gittan.

På kvällen var det premiärgrillning! ( En smyggrillning förra helgen för att se om grillen fungerade fortfarande räknas inte… det var ju generalrepetition inför premiären ju…).

Idag var det premiär att äta lunch ute. Inte i form av picknick, utan på verandan alltså. Medan Busan och Maken mekade i poolpumphuset så lagade jag laxpasta och sedan dukade vi gemensamt på verandan. Inga bin, inga getingar, inga mygg, bara mysigt soligt och god mat. Jag är annars sådär vad det gäller att äta ute i trädgården, och under lunchen satt jag och funderade på varför. Alla insekter som vill vara på min mat och att det oftast ska dukas ute när det är varmt och kvalmigt är en del av svaren… Nu var det bara skönt och gott! (Att äta ute i skogen är en helt annan sak vill jag bara påpeka. Oavsett om det är picknick, lajv eller vanlig skogslunch.)

Andra saker som också kändes som premiärer men som kanske inte riktigt var det:

Jag hängde tvätt på torkvindan. Jag fattar inte att det kan vara en sådan njutning! Äntligen har jag hittat en hushållssyssla som jag gillar. Mer än gillar. Det är helt underbart! Att hänga tvätt på en torkvinda i trädgården. *himlar med ögonen åt mig själv*

Jag fick pallkragar till en kompost av pappa. Och genast vände jag upp och ner på en av komposterna när jag flyttade den till det nya kärlet. Pappa och jag städade sedan upp rejält bakom pumphuset och garaget. Äntligen är mitt ruckel till nödkompost borta!

Nu är enda problemet att den nya komposten redan är fylld… Jag måste ha en till, eller en bränntunna så att jag kan bränna lite trädgårdsavfall. Det är inte nådigt vad en trädgård kan alstra ris och torra löv.

Sådärja. Det är ordet som dyker upp i mitt huvud just nu. Sådärja nu är det över. Hoppas jag. Alla olika spänningsmoment som fyllt våren. Kan vi få lite normal vardag med vettiga rutiner nu?

en snabb resumé om vad som hänt under våren.

-Vänners sista trimester med utdragen sluttamp och slutligen en gullklimp i famnen. Så lite efterdyningar som jag följt med oro, men som peppar peppar nu verkar ha lagt sig.

- Väns sluttamp av körkortstagningen, nu har hon kortet i handen. Jag tvivlade aldrig, men satt ändå och tänkte på henne medan hon skrev teorin och körde upp.

- Min galloperation, först väntan på operationskallelse, sedan nervositet inför operationen, så operation och konvalecens. Upptäckte idag att gasen i magen efter operationen har försvunnit, jag kan faktiskt få på mig och till och med knäppa mina största jeans. Jag ryckte bort plåsterna idag och det ser fint ut under…

- Min förlängning av min praktik. Skulle bara vara en formalia enligt arbetsförmedlingen, men innan man har det på papper så…

-Grannen skulle plötsligt sälja huset sitt. (pga av ålderdom och sviktande hälsa) Nya grannar är alltid nervöst, och när det sedan visade sig att några vänner till oss var allvarligt intresserade blev det än mer pirrigt. Till och med så pirrigt att det blev svårt att koncentrera sig på annat. Nu har de skrivit kontrakt och endast en katastrof till besiktning kan hindra att vi får ett par riktigt bra grannar.

Ja, jag tar gärna lite lugn nu. Vanliga bra vardagar. Med vårsol och vackra kvällar.

Jo, Minns ni formuleringen från ultraljudet för några månader sedan? Det om att de hade hittat “ett stort antal stenar”. Stort antal är minst 14 stycken. Bara så ni vet. För det var så många de hittade i min galla, plus eventuellt några till i kanalen. ( De i kanalen kunde även vara gasblåsor, de kunde inte avgöra på röntgen, men de lyckades spola bort dem utan att öppna mera iallafall, och det är det som räknas. )

Minst 14 stycken, 3-5 mm stora. Jag hade helt enkelt en påse med smågrus i kroppen. Och gallblåseväggarna var vita inuti, antingen en påbörjad inflammation, eller skavsår av all sten… Inte undra på att jag har mått risigt och fått allt tätare känningar.