Idag fyllde lillgrisen fem månader.

Det började firas redan på natten. Storpyret hade mardrömmar och efter en del tröstande och bökande så flyttades hon först ur spjälisen till sin stora säng, och ännu snabbare till mamma och pappas säng. Knappt en timme senare vaknar lillgrisen och vill ha sin morgonamning och numera tillhörande pratstund. Det ville inte vi.

Så lillpyret ansågs stort nog att ligga i eget rum, och flyttas sålunda dit på morgonkvisten. Med napp i mun, snutten i ena handen och en skallra i andra lämnas han där att få prata i fred i den halvtimme han brukar innan han somnar om ett par timmar.

Storpyret somnar ovilligt om en stund mellan mamma och pappa. När sedan någon vaknar, och maken ger upp och går upp med barnen vet jag inte. Vid åtta kommer han in med lillgrisen och jag ammar. Jag märker inte så mycket, annat än att jag har en djävulsk migrän. Men uppenbarligen är både make, pyre och lillpyre helt vakna och uppe. Vid tio kommer pyret in och frågar om jag inte ska gå upp. Jovisst mumlar jag, sätter mig upp, men tydligen somnar jag om, för tjugo i elva väcks jag igen, av pyret som tycker att mamma har sovit färdigt. Den här gången tar jag mig upp. Tunnelseende och smällhvdvrk. Maken ligger på golvet under en filt och halvsover med pyret, både slötittar på teve. Lillgrisen har bestämt sig för att han är hungrig igen. Precis lagom till lunch går strömmen. Det blir smörgås och nyponsoppa till lunch innan hela familjen bäddas ner i respektive säng ( under en del pyssel såklart) för eftermiddagslur. 2,5 timme senare vaknar vi, något mer i form och med ström i huset igen.

Sådan var Lillgrisens 5-månadersdag.

Med honom är det annars bra. Han över konstant på det här med att rulla över på magen och leka på lekmattan på mage. Han är något av en expert på det nu kan man säga. Att rulla tillbaka på rygg, eller att krypa är han inte fullt lika bra på. Han vet att han borde kunna, men det blir liksom mest sprattel och till slut gnäll.

Vi började med smakportioner för en vecka sedan. Söndag till tisdag fick han smaka på majspuré i samband med att vi andra åt middag. Han slukar skeden! Men purén på skeden har han än så länge svårt att föra bak i munnen och svälja. Undra på det, det är ju en helt annat teknik än att suga i sig mjölk… Han lär sig så småningom. En liten paus har det blivit då middagarna har blivit lite kaotiska de senaste kvällarna, och han tycker att det är lite jobbigt att sitta i stolen en hel måltid. Men imorgon är det ny vecka, nya tag.

Lillkillen har blivit så stor! Igår var vi och hälsade på en 6-dagars liten kille. Rent tekniskt förstår jag att om lillpyret har växt från 54 cm till 68cm, från storlek 50 till 74, så är man inte så liten som en nyfödd längre. Då har man gått och blivit en ganska stor baby. Men han är ju min lilla bäbis! En bäbis som jollrar för fullt. Kunde svära på att han sa pappa, blöja och hungrig samma dag tidigare i veckan, men det var nog mer mammas öron som hörde det, än att han verkligen sa det.

Annars är han en go grabb. Ligger mest och jollrar och övar på att vira mamma och systeryster kring sina lillfingrar. Sprattlar lite med benen och tränar muskler för kryp och bus. Kämpar på magen för att få ordning på mag- och ryggmuskler och tränar koordination och finmotorik. De senare görs oftast genom att ta nappen från munnen, försöka sätta tillbaka den och att flytta den från hand till hand.

Det var sju dagar sedan jag skrev något här. Och innan dess var det sju dagar som det hände en massa på också. 14 intensiva dagar. Inga allvarliga jobbiga saker, bara händelserikt.
Jag har haft tankar om att skriva om det här, men varken tid eller lust har infunnit sig.

Vi har haft dop för Oliver. Det var en riktigt bra dag. Oliver Karl Viljam heter han. Karl efter fars farfar och morfar, och efter min morfarsbror. Och Viljam efter min morfar. Vädret var fint, dopet var trevligt och det var mysigt när alla barn fick komma fram när det var dags för vattnet. Både lillgris och storpyre skötte sig i kyrkan, och storpyret hade roligt med alla nya vännerna hemma sedan.
Hemma sken solen och folk satt både ute och inne och hade det allmänt bra. Vi bjöd på tre olika smörgåstårtor som alla var goda på sitt egna sätt. Det var Smörgåstårta ala Peter, italiensk smörgåstårta och kasslertårta.

Podden har semester nu, from dopet, och vi jobbar så sakteliga på staketet kring poolen. Små lugna steg i taget så går det framåt. Det är vårat staket och vi klurar hit och dit och allteftersom hur vi vill ha det. Det är ett projekt som känns som mer än bara ett staket. Det är vårat första gemensamma projekt på tomten. Vi är inte vana att vare sig snickra eller göra så här stora saker tillsammans. Visst märker man ibland att vi tänker olika, eller att tankegången till samma beslut är olika, men det gör inget.  Det är roligt att göra det här tillsammans, och trots att det säkert skulle gå fortare med hjälp av pappas erfarenhet och fler händer är vi fullt nöjda med att göra det själva. Eller nästan själva. Pyret hjälper ju till på sitt speciella sätt och Söstra var här ett par dagar och hjälpte till. Uppskattad bra hjälp.

Tankarna kring gästrummet/blivande lillgrisrum, och gäststugan börjar också strukturera sig i huvudet. Nattamningarna har sina fördelar, ibland poppar det ut smarta tankar, idéer som mognat och plötsligt känns redo. Dagen efter brukar någon möbel flytta sig, eller så hamnar det något nytt på skaffa-listan. Sakta men säkert blir vårat hem ännu bättre, ännu mera oss.

Lillpyret växer och står i, i övermorgon fyller han 4 månader.  Han har börjat hålla upp huvudet riktigt bra, och tränar just nu mest med att vända sig hit och dit. Imorse när han vaknat efter förmiddagsluren så rullade han ner från madrassen mot sänggaveln… Och soffan är inte alls en säker liggplats längre. Han snuttar på händerna och har fattat tycke för sin Snuttefant. På kläder kräver han något mellan 68-74. Betydligt större en syster i samma ålder med andra ord.

Ibland går det ruskigt fort mellan amningarna. Nu när det är varmt vill lillpyret amma med endast 1,5 timmes mellanrum. Det är inte mycket man hinner innan det är dags igen.

Det här med snygg och fräsch?

Det finns olika grader på det. Man duschar, har ett hemmaspa, sminkar sig, lite parfym, fixar håret, sätter på sig något snyggt, och så påstår man att man är snygg och fräsch. Inget konstigt med det.

Just nu är nivån helt annan. Om jag bara har en mjölkfläck på tröjan så är jag fräsch! Är jag dessutom nyduschad, och fläcken på tröjan inte är intorkad, så är jag superfräsch! Så det så!

Skrivet lite här och var och inslängt här efteråt…

Vi hade mormor och morfar på besök hela lördagen. Skulle bara bli en kortis, ett par timmar… blev hela dagen, eftersom P motvilligt passade på att lämna familjen och åka till Barkarby för att hämta syskonvagnen.Skönt och roligt, och väldigt behövligt för Valma. Men oj så trött jag är nu.

Oliver verkar ha fått in en rytm på att äta med 2,5 timmes mellanrum ungefär. Jätteskönt. Det betyder att man faktiskt hinner göra saker emellan, och att jag faktiskt kan umgås och leka med Valma också.
Oliver äter och sover, äter och sover. Han är så lugn och söt så jag blir alldeles matt. Amningen är i full gång, har funkat sedan bb, fast rytmen och tekniken förändras lite dag för dag. I fredags började mjölkstasen och brösten inte bara kändes som fotbollar, de var bokstavligt talat det. Ärligt, Dollys är små jämfört med mina pumpade. Idag är de lugnare, men flödet är stort och Oliver har inte riktigt vant om sig till automatinsprutning. Det blir en del mjölkkallsupar och han hinner inte märka att magen är full alla gånger heller, så varje amning slutar i att överflödet väller upp igen. Mjölkbad är väl okej, men begagnad mjölk-dusch är inte så skoj.  Ska bli skönt när det har stabiliserat sig mera. Om inte annat för att då slipper jag tvättlapparna i bh:n… (Amningsinläggen gjorde ingen nytta, har en vikt tvättlapp i vardera kupa just nu.)

Vi ammar och myser dagarna igenom.  Valma har tagit det hela riktigt bra, har tyckt att det varit spännande och skoj med en “bääbish”. Hon tycker att det är bra att mamma är hemma igen, och hon gillar att vara med mig och bäbisen. Lite avis ibland självklart, men då angående pappa. Pappa fick inte sköta Oliver eller sjunga för honom i början, pappa är Valmas pappa så att säga. Men sakta med säkert har hon börjat dirigera honom och säga till när han får lyfta och när han ska byta blöja etc… Vi har varit noga med att ta det i hennes takt och låta henne närma sig lillebror steg för steg när hon vill. Och det verkar vara rätt taktik.

Min dotter är ganska glupsk.

Det kan man konstatera när hon ligger och ammar i allmänhet. Vräker i sig maten för att sedan rapa som värsta skogshuggaren. ” En rap och en fis, är matmors bästa pris” Jojomensan…

Imorse när vi ammade, ganska lugnt för en gångs skull, ser jag plötsligt hur en droppe mjölk plötsligt hittar vägen ut genom hennes näsborre… Och den följs raskt av en litenliten rännil från den andra. Och detta medan Valma fortfarande suger och ammar! Snabbt som ögat försöker jag dra bort bröstet från henne så att hon kan spy upp, alternativt andas lite… Men nehej, det fick jag minsann inte göra, hon suger resolut tag i bröstet, klunkar stort och tittar anklagande på mig! Låt mig äta klart! Samtidigt slutar mjölken komma från näsan.

Härmed lovar jag att fortsättningsvis inte ligga och småsova när Valma ammar…

Nu har vi gjort det! Valma och jag…

Vi har ammat sittandes offentligt för första gången!

Det går, vi fixar det!

*dansar lilla glädjedansen!*

På väg mot El gigantus från Ikea och heron city fick Valma nog och la till med en stooor brakare i blöjan. Det var varmt, hon var trött, hungrig och nu hade nu även en blöja fylld till brädden. Behöver jag säga att ansiktet liknande en blandning mellan citron och tomat? Lösning: stanna till på McD med AC i skötrummet. Väl där inser mor och far att de också är hungriga, så när blöjan var bytt satte sig mamma i ett lugn hörn i restaurangen och ammade medan pappa handlade hamburgare. Så lugnt var det nu inte, drive tro.. thru.. Drive in:en låg precis utanför fönstret så där lagomt så att alla som handlade genom luckan stannade till precis utanför fönstret där jag satt… Men bekom det oss? Nixfelidix! Vi ammade sittandes, utan amningskuddar och andra hjälpmedel utan att bry oss ett dugg. Observera: Vi låg inte på golvet eller på något bord, vi satt! Och det gick bra, mer än bra, suveränt!

Okej att vi troligen alltid kommer föredra liggande amning, men det gör inget, för vi kan amma sittandes utan diverse stöd nu!

Igår eftermiddag fick jag mitt första riktiga leende av Valma, vad skönt det kändes.

Morgonen började i panik, jag hade sovit uruselt om ens alls på natten. Vi har kolikvarning på henne och hela min kropp men i synnerhet brösten gör ont, riktigt ont när hon skriker. Så när hon vaknade tjugo över tre, en kvart efter att podden slocknat brevid mig var det otroligt jobbigt att gå upp. Nog hade jag räknat med sömnbrist, men det är skillnad på att veta att det kommer och att vara mitt uppe i det. efter en amning fick jag gå runt och runt med henne för att få henne att rapa. Det gick inte bra, men efter dryga timmen hade vi fått upp en rap, om än inte alla. Och strax var det dags för nästa amning, 6-amningen. Upp med en rap, ut med ett dussin fisar, Valma var ändå inte nöjd. En rap till, men det fanns tydligen fler. Efter den tredje rapen brast det för mig. Jag la henne i hennes säng, stängde dörren och gick och gömde mig och mina tårar under mitt täcke. Det tog ca 3 sekunder sedan vaknade Podden av gallskrik från barnkammaren och snyftningar under täcket. Han hämtade Valma, och med henne i famnen (lugn efter 5 min i pappas famn) och höll han om mig medan jag fick ventilera. Förlösande är kanske fel ord i sammanhanget, men det var så befriande, så skönt att bara ligga där och gråta ut min trötthet. För det är det det handlar om, inte depression, inte brist på tålamod eller kunskap. Bara ren och skär trötthet. Så låg vi i säkert två timmar, kanske mer, för sedan blev det en ny amningsstund och när jag tittade mig själv i spegeln såg jag ut som en allergichock.Därför var det extra skönt när jag senare på eftermidagen fick ett stort överlyckligt leende av Valma.

Hon blev kvar hos Podden medan jag städade ur mina garderober. Städade bort den gamla jag. Gjorde plats för nya kläder, plats i garderoben för en ny kvinna, en mor. Det blev lite rituellt, för med varje gammalt plagg ( jag hittade till och med kläder med storlek 38, när kunde jag ha det?!) jag tog bort, så tog jag även bort en bit av min ångest som mor. Klädesplagg för klädesplagg accepeterade jag mitt nya jag. Min nya kropp och den nya delen av mitt liv. Det blev tre sopsäckar fulla med kläder från bara min garderob. Storlekar som är för små nu, modeller som jag aldrig kommer att komma i igen. Alla sexiga behåar försvann, och ersätts så sakteliga av bastanta amningsdito. Storlek 85D har blivit 85 H, storlek 40 har blivit storlek 46/48. Visst kommer jag att minska i omfång, men kroppen kommer aldrig att bli som förr igen. Det är både sorgligt och inte. Jag har fött barn, på sätt och vis vill man att det ska synas. Fast, jag hade nog ärligt nöjt mig med att ha kvar linje negra, och kanske lite av de de fula bristningarna på magen. (som jag för övrigt inte upptäckte att jag hade fått förrän två veckor efter förlossningen). När podden och jag var intima för första gången efter förlossningen var jag mer nervös än när jag förlorade oskulden. Just för att jag inte kände min egna kropp längre. Nu när jag rensade garderoben fick jag bearbeta det.

På eftermiddagen tog jag Valma i min famn för första gången efter gråtattacken på morgonen, och bara höll henne. Vi ammade inte vi bara kände på varandra igen. Efter en stund slumrade hon till lite lätt, och Podden åkte iväg för att handla. Själv var jag för svullen fortfarande för att vilja visa mig utanför dörren. Jag fick ro att tänka ytterligare. Det här handlar inte om huruvida jag älskar Valma eller inte, det här handlar om att jag har svårt att acceptera mig själv i min nya roll som mor. Jag må vara stark och självsäker i andra sammanhang, men som mor har jag inte funnit tilliten till mig själv än, jag tror inte på mig själv. Och utan den självsäkerheten har jag dragits mellan olika metoder, diverse olika råd och rön, istället för att bara lyssna på Valma och mig själv. Under morgonens gråtattack beslöt jag mig för att bränna Anna Wahlgrens bok om barnuppfostran, och jag tror faktiskt jag ska ta och göra det på riktigt. Det var hennes kapitel om amning och sömn som var droppen som fick det att rinna över. Hennes ordval om dödsångest och överlevnadsångest som fick in mig på fel spår den här gången.

Nåja, Podden var och handlade, och efter en stund vaknade Valma. Och när hon gjorde det och upptäckte att hon var i min famn, när hon fick ögonkontakt med mig. Det var då hon gav mig ett otroligt varmt och lyckligt leende. Inget litet som försvann nästan innan det kom, utan ett riktigt leende.

Och när Podden kom med henne för 3-amningen inatt så hade jag sovit gott i nästan 4 timmar. Och Valma åt lugnt i 20 minuter och rapade därefter snällt två gånger för att sedan somna i min famn. Och så, mage mot mage sov vi tryggt och gott tillsammans till tjugo i åtta, då hon erkände att hon var sugen på 6-amningen…

Även idag skiner solen, och idag är jag utvilad. Valma ligger inlindad med bärsjalen i min famn, och sover som ett barn. Idag kommer att bli en bra dag.

Valma vaknar i bärselen.

Jag tar upp henne för att byta blöja. Blöjan är torr, men det är inte jag. Två stora blöta fläckar  på morgonrocken. Jag har läckt igenom en tshirt och en tjock morgonrock…

*suckar*

Idag vaknade jag av att jag låg i något blött. Det var kallt, stort och blött. Jag låg i en pöl av mjölk, stor som en handboll. handboll var nog också en beskrivande storlek på högerbröstet, som det förresten rann bestämt ur.

*suckar*

Trevade efter en av de handdukar som vi har liggandes i sängen och som jag använder till att fånga upp läckande mjölk när vi ammar. (ingen idé med mjölkuppsamlare, de är för små.) Den var fortfarande genomsur efter 23-amningen…Trots att den för ovanlighetens skull hade hängt på tork på sängkarmen.

*suckar*

Ammar en sömning Valma. Resultat: ytterligare en blöt pöl i sängen.

*suckar och stiger upp*