Igår ställde sig Lillklimpen upp alldeles själv! Han tog ett stadigt tag om Busans plastpall och så plötsligt stod han upp, stödd mot pallen! Uppenbarligen har han tagit till sig av Signetösens tips och inspiration under helgens dop. För hon stod minsann och tittade uppfodrande på honom flera gånger, och jag såg bestämt hur han svarade på blicken med ett grundligt funderande och en stor fascination. Och igår kväll, så ställde han sig upp alldeles själv. Nu återstår bara att lista ut hur man håller balansen, gärna samtidigt som man lyfter på en fot i taget… det kallas steg. Och många snabba steg i en lång följd är bra. Då kan man nämligen springa ifatt alternativt ifrån systeryster Busan…

Mycket av vårt fokus ligger just nu på snö… Vi är inte alls ensamma om vare sig snön eller fokuset. Men det är mycket snö nu… (Och efter att dessa bilder togs, har det kommit ytterligare ca 15 cm.)

Maken skottar garagetaket. Observera drivan som sträckte sig över hela garagets längd…

Busan har tröttnat på att skotta så hon försöker sopa bort det värsta…Drivan som sträcker sig från Busan och innåt i bilden… den kommer bara delvis från taket, och är precis så hög som den ser ut att vara. Och förutom att den fyller hela gången till entrén, så fyller den även hela terrassen.

Här ser man inte exakt hur hög driva det är eftersom jag står på ett mindre snöberg för att komma åt att fota. Här har vi skottat bort så gott som allt nu, men eftersom det snöar i skrivande stund så lär vi få göra det imorgon igen. Notera även snöbergen som skymtar längst bak i bilden, på baksidan….

Hon gör skäl för namnet, Busan.

De senaste 2 dagarna har hon:

-Gömt Snutten för att slippa sova middag (men trött var hon, somnade efter 3 min när vi väl hittat snuttenoch hon kunde lägga sig)

- Ritat på teverutan med vaxkritor.

- Fällt upp babysittern till max liggläge, när Lillebus satt i den. ( vilket resulterade i gråt från honom och lite egen tid till Busan, som hon använde till att…)

- Leta reda på en sax ur mammas skrivbord och klippa luggen och mer därtill. ( Bild kommer.)

- Letat fram 2 cd-skivor, och rita med vaxkrita på dem. ( Vaxkritorna ligger överst på bokhyllan, vill nog inte veta hur hon fick tag på dem.)

- Gömt sig femhundrasjuttioelva gånger.

- Smörjt in båda armarna, från axlarna till fingertopparna, i schampo när vi skulle duscha, problemet var att det var innan kläderna hade åkt av…

-”Garnat”, dvs låtsasvirkat, med sitt garn, och dessvärre med mammas virkning.

Men hon har också:

- Lekt doktor och gett både mamma, pappa och sig själv vaccinsprutor så vore det riktiga sprutor så skulle vi se ut som nåldynor. Förberedelse för influensavaccinering kanske?

- Matat Lillebus, med mat han faktiskt skulle ha…

- Tröstat Lillebus och gett honom nappen.

- Bett om att få garna mera.

- Stått i grovköket i en halvtimme, tittandes ut genom fönstret och väntat på pappa.

- påpekat att mamma luktat illa och kommenderat henne ( mig) in i duschen, med orden: Och JAG ska duscha med dig! ( Hur stort det här är förstår man bara om man hört henne gallskrika genom alla andra duschningar med mig.) Och Ja, hon duschade med mig och inte den minsta lilla gnäll utan mest bara skratt.)

- Dragit iväg med mamma till fönstret för att se på månen!

Plötsligt slänger Busan sitt äpple på golvet och hoppar ner från stolen.

-Mamma ta av byxorna. Ta av dem. TA AV byssorna mamma!

-jaja, kom då. Men äpplet då…

*tar av hennes byxor*

- Sådär Busan, nu kan du ta upp äpplet från golvet.
- Mamma, ta av dem osså. ta av strumporna osså!
- Klarar du inte det själv då? Och skulle inte du ta upp äpplet du slängde på golvet först?
-Jo…klarar själv…

*Busan springer ut ur rummet och drar av sig strumpbyxorna*

-men ta upp äpplet från golvet först.
-Nej, det klarar du själv mamma!

Varje natt är ett äventyr.  Varje timme ostörd sömn en skatt, varje kvart en guldklimp. Men det finns andra skatter än guld och dukater, inatt hittade jag min alldeles egna Diamant!

Man vet aldrig riktigt exakt vad äventyret ska bjuda på när man börjar resan, men att det inte blir som händelselöst, DET vet man.

Lika vet man att har man med sig tillräckligt med proviant och de rätta redskapen från början så flyter det mycket bättre genom hela äventyret.

Efter en proviantleverens hit och en vätskepåfyllning dit blev det plötsligt viktigt med uppgradering av färdmedel. Efter en stund upptäcktes dock några fel på den större varianten. Och det var då det hände! En liten liten tös kom rultande in till mamma och pappa, smög upp i sängen på mammas sida och kröp försiktigt in under täcket. Där låg vi sedan och mös i säkert 40 min, famn i famn.

Sedan var äventyret igång igen. Lillprinsen ville se menyn igen och efter det påbörjade han repetitionerna av den långa monolog han håller på att öva in. Efter en halvtimme fick Diamanten nog och bad om att få återgå till sin kupé. Efter ytterligare ett halvt glas pågick repetitionerna fortfarande, nu började det likna en monolog av Shakespeare, och Äventyrerskan insåg att det bara fanns en lösning för att komma vidare. Lillprinsen förflyttades till ett eget gemak, och äventyrarna kunde resa vidare utan vidare störningar. 3 timmar lite drygt  kunde resan fortsätta, sedan tyckte Diamanten att vi var framme för den här gången.

Lampor tändes, frukost lagades och så var dagen igång. Men djupt i mitt hjärta, har jag sparat den där diamanten. Kärleken och värmen av en liten Busan som smyger in under mammas täcke och somnar famn i famn med sin mor.

Efter lunch brukar Busan alltid sov middag. Med sig i sängen eller vagnen har hon alltid en flaska vatten och så Snutten…

-Sådär nu har vi dukat av bordet. Var är snutten Busan?
- Vet inte. (Ett lurigt leende brer ut sig över hela Busans ansikte.)

Mamma letar och letar. Hittar den inte i köket, inte i vardagsrummet och inte någonstans.

-Men Busan, var har du gjort av Snutten? Kan du inte hjälpa till att leta iallafall?
- Nej, för jag har GÖMT Snutten. Jag vill inte sova än.

Snutten var ju med när vi klippte förkläden före lunchen, så långt borta kan den inte vara. Jag menar, huset är ju inte såå stort. Jag letar en stund till.

- Men Busan, kan du inte berätta var du gömt Snutten?
- Nej sa jag! Du får leta om du vill sova!

Men trött var hon, och i sängen hamnade hon. Sedan gick jag till byrån och hämtade extra-Snutten.

I tisdags fyllde Busan 2,5 år.

Tänkte att det kunde vara dags med en liten uppdatering på hennes utveckling. Jag var så duktig på det när hon var liten, men nu verkar det inte som om jag hinner med någon av barnen.

-Språk: Hon pratar. Oj så hon pratar, med precis så många ord i meningarna som hon vill. Tre, fem, nio ord beroende på vad som behövs. Minns inte hur många ord de kollar på nästa uppföljning på bvc, men det kommer ändå inte bli problem. Hon kan räkna till fem, egentligen till 12 men fokuset håller inte så länge, så man får vara flexibel på att hon börjar om från början, eller tar åtta nio ett par tre gånger innan hon fortsätter till tio. Men hon HAR räknat ändå upp till 12 i löpande fart. Hon känner igen sitt namn när det är skrivet, och hon vet vad hon, mamma, pappa och lillebror heter i förnamn. Luskar man så kan man till och med få veta hur gammal hon är, men det sitter ganska långt inne, ointressant tycker hon, och så rätt hon har. Hon vet att fåglar är fåglar, men att det finns olika fåglar. Honvet skillnad på kråka, skata, fasan, och småfåglar. Bondgårdsfåglar som hönor och ankor kan hon peka ut rätt fågel i böcker, men ärligt talat vet jag inte hur det är i verkligheten… Vi är inte såå ofta och tittar där.

-Motorik: Hon cyklar obehindrat på springcykeln. Blir till att köpa 2-hjuling till henne i vår. Tre-hjulingen är svårare, den når hon inte riktigt fram till pedalerna på än. Hon hoppar jämfota och sparkar boll i hinderbana utan problem. När hon kastade en liten boll igår flög den dryga 5 meter. Busan tycker om att klippa med sax i papper, att leka med nycklar i nyckelhålen och att skruva och laga saker. När hon ritar blir det mest linjer och cirklar. Oftast handlar ritsessionerna om att någon vuxen ska skriva olika saker istället.

-Fysik: Hon drar 98/104 i storlek och 25 i skor.  Minns dock inte vad hon väger, men hon har passerat 12 kilo iallafall, kanske även 13. Ja, hon är längre än sin ett år äldre lekkompis hos dagmamman. Ja, hon klär sig alltså i kläder för 3-4 år som den 2,5 åring hon är. Men så som revbenen och skulderbladen stundom spretar så skulle jag aldrig kalla henne mullig. Hon mår helt enkelt bra. Vi jobbar med blöjan, och hos dagmamman är hon torr ( jag höll på att skriva rumsren) och går på toa när hon behöver. Hemma använder hon både potta och toa, men inte riktigt varje gång som hon behöver…

Vi sitter och äter, eller 3/4 av familjen sitter och äter. Den fjärde, Busan, kniper som vanligt mest med munnen, och tjurar.
Middagen är på väg att avslutas, och Busan har på sin höjd fått i sig 2 tuggor när maken muttrar något om att hon envis som en röd gris.
-Jajamensan! kommer det högt och tydligt från en stolt dotra.

Senare medan vi dukar undan, påminner jag henne om att vad man säger när man har ätit klart… (Hon brukar vara jätteduktig och säga kort och gott tack för maten när hon lämnar bordet.)
- Tack för maten sa piraten, DU (pekar på mig) ska diska faten! Tack för maten den var säkert god…tror jag.

Får jag inte varm mat och en bra dag  så ska jag iallafall ha en varm kaffe!

Jag ville verkligen inte bråka med min dotter idag. Men nu är vi här igen ändå. Hon arg som ett bi i spjälsängen för att hon inte fick som hon ville, och för att hon ska sova middag. Jag framför datorn och skriver av mig.

Hon har kommit in i 3-årstrotset, men visar de mest raffinerade sidorna endast när inte pappa är hemma. Helgen var lite stökig när det gällde sömn och hur och var man äter. Men hittills idag har hon varit ett litet monster, rent ut sagt. Låt oss bara konstatera att vi har en del skiljda meningar om det, också.

HON: Man äter springandes fram och tillbaka i huset, alternativt sittandes på toa. (Uppenbarligen eftersom hon vill bajsa och drar en till toa så fort en annan har satt sig och ska äta.) Eller inte alls. Sömn går an på natten, om inte mardrömmar eller växtvärk eller toa eller bror eller tröttheten är i vägen. På morgonen ska man gå upp innan solen, och väcka alla andra i huset, så att man kan få glädjen att vägra frukost och vägra en massa andra saker, allt annat än att slita bort mammas täcke, eller dunka på hennes rygg i soffan ratas. Jo det är sant, det är jag, och inte hon, som opponerar sig när jag får ett par armar ( eller som imorse, en snörstump som jag inte vet var hon hittade) lagd runt halsen och bli halvt strypt. Jo, snörstumpen beslagtogs av arg mamma väldigt fort. Äter igen, helt plötsligt ska det inte ätas med bestick, utan med händerna, eller varför inte med munnen direkt som någon hund. Om maten inte duger, så skall den slängas på golvet, valfritt om man tar en demonstrativ tugga först för att ta ut den ur munnen och slänga den, eller om man, som nu till lunch, utan en blick på maten tar tallriken och försöker vända den upp och ner på golvet direkt…

JAG: man äter som vi gjort till för ett par veckor sedan, med bestick, vad som bjuds, vid köksbordet, sittandes på en stol. Sedan är det valfritt vilken stol, hur mycket och i stort sätt hur länge. När man är nöjd säger man tack för maten och då får man lämna bordet och leka, om man vill. Som sagt, detta har faktiskt varit scenariot till ganska nyligen. Förut var hon tjejen som man lockade till bordet med att hon skulle få mera ärtor, eller oliver, om hon kom. Och hon åt, ofta lika mycket som jag, ibland till och med mera.Det var trevligt, mysigt, alla var nöjda och jag saknar den tiden.

Angående sömn tycker jag även där att det borde kunna fungera som förr… man sover sina nio timmar nattetid. Om man har mardrömmar så smyger man in (Alt ropar till sig) till mor och far , blir tröstad och somnar om, i deras säng eller sin egna. Avbrott i sömnen får man som förälder ta, det finns säkert tusen acceptabla skäl, och sedan finns det ett antal icke godtagbara…

Sedan har vi det här som blev det stora bråket idag. ( Nej, jag vet att det inte är speciellt konstruktivt eller pedagogiskt att bråka om det här men men…ibland är jag kanske en sämre mor än jag vill.)

Toabesök och bajsning: Stumpan är 2,5 år. Hon har gått till och från på potta sedan hon var 10 månader eller så. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att sluta med blöjor i somras, vilket har resulterat i att hon har på sig en blöja, men hemma gör sina behov i ämnet lika ofta på pottan eller på toastolen som i blöjan. Hos dagmamman är hon heltorr och blöjan är mer som en trosa där… Hon kommer att sluta med blöja vad det lider, det är inget jag oroar mig för. Det är inte var i utvecklingen mot blöjfri hon är, som är problemet/trätan.

Dagens scenario: Hon tycker att jag ska börja laga mat. Jag håller med henne och vi går ut i köket. Medan jag lagar mat uttrycker hon hunger och att det luktar gott. När det är dukat och maten står på bordet springer hon in på sitt rum. Vill inte äta. Inget ovanligt den senaste tiden. Oftast brukar hon komma efter en stund och äta ett par tuggor på springande fot. Jag tar en tugga själv och berättar hur gott det är. Hon kommer till bordet, tittar på mig och utan att ge tallriken en enda blick så tar hon den och ska precis till att slänga den på golvet. Jag fångar. (Jag torkar senare upp en del som inte fångades…) Jag tar en tugga till. Hon springer till sitt rum, och ropar därifrån att hon behöver bajsa. Vi går på toa och hon skriker åt mig att gå ut och börjar slå efter mig när jag tvekar. Jag hinner inte mer än utanför dörren förrän jag får veta att jag är dum som går, hon är ju färdig nu…

Det är hon inte, men hon vill inte sitta på toa längre ( 5 sek är tydligen länge nog) så vi torkar, drar upp blöjan och går tillbaka, jag till maten som börjar kallna, hon vägrar mat fortfarande och går istället till sitt rum. Jag tar en tugga och hör sedan ett karakteristiskt stånkande från hennes rum. Går dit. Då har tjejen dragit ner blöjan och försöker bajsa på golvet i sitt rum. upp med blöja, in på toa, av med blöja, upp på stolen, skrik och slag, ut från toa, in igen, inget bajs men tösen arg som ett bi för hon är minsann klar.

“Säker?”

“JAAA mamma, inte bajsa.”

Efter torkning, ny blöja, handtvätt och påklädning är vi tillbaka där vi började, nästan. Maten är kall och såggig.Men man behöver ju energi sådana här dagar så jag tar min femte tugga… Det är faktiskt inte så gott längre. Men det vet inte ungen, för hon har fortfarande varken smakat eller tittat på maten. Och inte tänker jag tvinga henne som gamla tidens mattant. Vore sjutton om min unge skulle vara den enda som inte gillar makaroner och köttfärssås när hon börjar skolan. Medan tuggan tvingas ner med lite mjölk så hör jag från tjejens rum:

“Stånk, host, host. Mamma jag bajsar!”

Jag rusar dit ( har hon hunnit dra av sig blöjan, hinner vi till toan 2 steg utanför hennes rum?)  Blöjan är halvvägs neddragen. Medan vi har en lätt dragkamp om blöjan, hon ner, jag upp, så kommer det ett stön från henne och en omisskännlig odör sprider sig. Vi han inte till toan den här gången, men å andra sidan var ju blöjan iallafall nästan där den skulle.

NU ska blöjan upp, enligt henne. Nej, mamma får inte byta blöjan!  under skrik och halvvägs slagsmål byter jag blöja. JA, under tiden vi byter så grälar jag på henne, varför kunde hon inte bajsa de 3 minuterna tidigare då hon faktiskt satt på toan men vägrade krysta?  Då hade det inte behövt komma på golvet, vi båda hade fått varm mat och vi hade inte grälat och varit arga på varandra.

Jag vet varför jag var arg på henne, men jag vet inte riktigt varför hon är arg på mig. För det är hon. Och jag kan inte bara skylla på 3-års trots för någonstans finns ju ett frö och en förklaring till varför trotset visar sig just så här.

Nu sover hon middag i spjälsängen. Hon var arg som ett bi när jag la henne där, och hon lär vara lika arg när hon vaknar. Lillkillen har sovit sin förmiddagslur och lite till under hela grälet, men vaknar nog snart. Tills dess sitter jag här och dricker en varm kaffe och skriver av mig.

För får jag inte varm mat ska jag iallafall ha en varm kaffe.