Med December i antågande och branden i grannbyn i färskt minne kändes det självklart att prata eld med Busan. För någon vecka sedan hade de brandövning hos dagmamman och idag föll det sig som en bra eftermiddag att ta det hemma också. Prins Bus fick ligga kvar i vagnen medan jag och Busan höll på.

Först pratade vi om när de hade “lekt brand” hos dagmamman och vad man skulle göra där om det brann. Sedan drog vi paralleller och pratade om vad man skulle göra hemma. Hon nickade snusnuftigt och upprepade: Ropa “Det brinner!” och springa ut till samlingsplatsen; byns elhus.

Nästa steg. Mamma klättrade upp på en stol och tryckte på brandvarnaren. Redan innan den börjat tjuta ser jag hur Busan tar händerna för öronen och när brandvarnaren börjat tjuta så skriker hon för hög hals:

“Tjut tjut Det Brinner!!! Nu springer vi!!”

Och det gjorde vi. Hon före, och jag med Prins Bus i vagnen efter. Och utan att jag sagt exakt vad vi ska göra vid samlingsplatsen så ställer hon sig med ena handen på huset och börjar räkna: Valma, Mamma, PrinsBus… Var är pappa?! (Han var på jobbet, och det var ju bra övningsmässigt sätt att inte alla var där att räknas in.)

Vi gör om övningen ett par gånger och sedan tycker Busan att det räcker med brandlek och att vi kan gå in och äta pepparkakor istället. På vägen in säger hon: Nu brinner det inte längre, nu kan vi gå in…. Våran björk är ett litet hus.

( Ja samlingsplatsen hos dagmamman är en stor björk, så mer rätt kan hon ju inte ha på ett barns logik.

Såå… Nu utmanar jag allihopa! Varenda en av er som läser; Ha en brandövning innan första advent! Och ni med barn, berätta gärna hur det gick!

Slås åter igen av hur nyttigt det är att prata och umgås.

Pratade med Vännen i telefon och direkt får hjärnan så mycket att arbeta med. Polletter trillar ner och nya polletter bildas i huvudet, redo att bearbetas, behandlas och så småningom trilla ner de också. Hon är sådan, hon gör så med mig. Det är bara en av de saker som är så bra med henne.

Det första som slår mig, redan innan hon svarat, är hur fruktansvärt länge sedan det var vi två pratade. Säkert en månad sedan. Närmaste vännen, och så länge sedan. Nästa är hur viktigt det är att hålla kontakten. Jag har pratat mycket om vänskap och relationer på sistone. Man måste jobba med dem, hålla dem levande och nära dem. Det är båda sidors ansvar att hålla en relation. Jag är fruktansvärt dålig på det.

Jag har ursäkter och förklaringar. Tycker det är jobbigt att ringa upp folk, (höll på att skriva jobbigt att prata i telefon, men är jag sitter där med luren mot örat kan jag prata länge så det stämmer inte.), har dagar och kvällar fyllda av familjeliv, höstdepp, trötthet, fullt upp just nu…Men syvene och sits är det bara att inse, jag är dålig på att nära mina relationer. Något att jobba på således. Det är inte ok, för mig, att andra ska föra hela kontaktdelen, det är inte ok att det ska ta 1,5 vecka från att jag tänkte ringa till att jag faktiskt ringer. För bakom alla ursäkter så finns faktiskt både tiden och längtan.

Och det är längtan som slår mig som nästa sak. Jag gottat in mig i mammarollen igen. Det är bra. Men det finns faktisk ten saknad och längtan i mig efter vuxna samtal. Att inte bara vara mamma och pappa, utan älskarinnan och älskaren igen. Att ta en fika, inte bara med mammagrupper och prata barn, utan en fika som två vuxna. Föra vuxna samtal. Plötsligt inser jag att jag är faktiskt nyfiken på hur det är i andras liv. Jag vill veta hur renoveringarna gått, vad man tycker om vaccineringen, hur någon mår, jag vill vad som händer i andras liv. Och mina frågor vill jag gärna ställa utan barnrelaterade avbrott, OCH jag är ärligt intresserad av svaren. Ja, jag har aldrig ställt frågor som jag inte velat höra svaren på förut heller, men jag har liksom inte riktigt haft möjlighet till att både ställa fråga och höra svar… Fokuset har legat på annat.  Nu längtar jag till ett samtal där man inte som hastigast informeras om vad som hänt sedan sist, en information man hör på halvt öra med ena ögat på barn. Faktiskt, jag längtar efter ett samtal där ämnet inte alltid hamnar vid barnens ( mina eller andras) utveckling. Jag längtar efter det djupa samtalet.

(Undrar om jag, tro det eller ej, börjar förbereda mig för att lämna mammaledigheten och återgå till arbetslivet. )

…

Jag börjar kunna se utanför den bubbla som spädbarnsåldern bygger upp kring en familj. Bara det att se den bubblan är en insikt, tro mig. Att inse att resten av världen faktiskt har levt vidare, att tiden går, medan vår familj lever vårt lilla liv på landet.

Och med det börjar jag också kunna se lite utanför mig själv, i syfte att se vad jag behöver för att må bra. Landet, och Byn… flytten, har varit riktigt bra. Dryga ett år efter flytten så är beslutet att flytta hit fortfarande på topp fem-listan. Men det blir faktiskt vardag i en idyll också. Då gäller det att ta fram gamla rutiner, och om de inte funkar, nya rutiner för att få den vardagen att fungera, och för att man ( läs jag) ska må bra. Jag mår bra av att röra på mig. Men jag gillar inte att träna. Då är fysiskt arbete bra. Hur skönt var det inte att spika ihop komposten, att med tre, ibland fyra slag slå i spiken i träet och låta naturlagar och muskler producera något. Jag trivs och mår bra i vår trädgård, jag är bara inte van vid att jag har en…

Jag tänder för lite ljus också. Levande ljus på hösten är en lisa för min själ. Jag är inte säker men någonstans omedvetet har jag inte tänt så många med tanke på barnens säkerhet. Men det är upp till mig som förälder att lära dem att ljus är heta saker som man inte leker med eller alldeles vid. Det är upp till mig att placera ljusen säkert, ha uppsikt över dem, och att släcka dem. Om jag vill ha ljus för att jag vill mysa och må bra, så ska jag tända ljus. så det så.

Handarbete är också bra. Jag har faktiskt upptäckt att jag älskar garn. Virka, brodera, sy. Återigen, jag mår bra av att skapa saker. Jag mår faktiskt också bra av att skriva. (och läsa och sova och äta…) Jag har alltid gjort det, handarbetat alltså. Slöjdat, för min egna skull. Jag har bara inte sett det förut. Och undrar om inte den färdiga produkten har setts som viktigare än vägen dit… av mig… Idag repade jag upp 3 dagars virkning, och gjorde det med samma, nåja nästan samma, glädje som jag virkar. För det kommer att bli mycket bättre nu när jag gör om. Och om inte, så får jag väl repa och göra om igen, jag gillar garnet, och garnet är väl värt att bli något bra. Så hade jag inte resonerat för några år sedan. Har fortfarande två projekt undanstuvade i förrådet, som avstannat helt då jag behöver sprätta en söm eller två för att det ska bli bra resultat. Helt säkert kommer de klänningarna inte bli färdiga. Någonsin. Men mitt garn repar jag upp igen och igen om det krävs. För jag mår bra av handarbetet i sig och av att stolt kunna använda något jag själv har gjort.

Många tankar och insikter blir det. Det ena leder till det andra. Det är så när jag pratar med min vän. Samtalet sträcker sig så mycket längre än telefonsamtalet. Det sås frön och tankarna får arbeta.

Varje natt är ett äventyr.  Varje timme ostörd sömn en skatt, varje kvart en guldklimp. Men det finns andra skatter än guld och dukater, inatt hittade jag min alldeles egna Diamant!

Man vet aldrig riktigt exakt vad äventyret ska bjuda på när man börjar resan, men att det inte blir som händelselöst, DET vet man.

Lika vet man att har man med sig tillräckligt med proviant och de rätta redskapen från början så flyter det mycket bättre genom hela äventyret.

Efter en proviantleverens hit och en vätskepåfyllning dit blev det plötsligt viktigt med uppgradering av färdmedel. Efter en stund upptäcktes dock några fel på den större varianten. Och det var då det hände! En liten liten tös kom rultande in till mamma och pappa, smög upp i sängen på mammas sida och kröp försiktigt in under täcket. Där låg vi sedan och mös i säkert 40 min, famn i famn.

Sedan var äventyret igång igen. Lillprinsen ville se menyn igen och efter det påbörjade han repetitionerna av den långa monolog han håller på att öva in. Efter en halvtimme fick Diamanten nog och bad om att få återgå till sin kupé. Efter ytterligare ett halvt glas pågick repetitionerna fortfarande, nu började det likna en monolog av Shakespeare, och Äventyrerskan insåg att det bara fanns en lösning för att komma vidare. Lillprinsen förflyttades till ett eget gemak, och äventyrarna kunde resa vidare utan vidare störningar. 3 timmar lite drygt  kunde resan fortsätta, sedan tyckte Diamanten att vi var framme för den här gången.

Lampor tändes, frukost lagades och så var dagen igång. Men djupt i mitt hjärta, har jag sparat den där diamanten. Kärleken och värmen av en liten Busan som smyger in under mammas täcke och somnar famn i famn med sin mor.

Idag fick jag ett samtal från mamma som jag liksom har väntat på. På något sätt hoppats på skulle komma snart men ändå inte.

Sirkka har somnat in. Min ena moster. (Strikt sett ena morbrors fru, men vad är skillnaden?)

Hon hade ALS.

För någon vecka sedan hade de provat ut någon maskin som skulle underlätta för lungorna i ett senare skede. I måndags började hon få smärtstillande mediciner. I torsdags somnade hon in. Min morbror var hemma och kom in till lasaretten fem minuter för sent. Å andra sidan var ju hon i koma så… Jag vet inte.

ALS är en sådan där sjukdom som är riktigt otäck. Den började för henen med domningar här och var och sakta men säkert la hennes miuskler av och hon fick svårt att röra sig själv, äta själv. Tror det var i dokumentären om Ulla-Carin Lindqvist som jag hörde en beskrivning av sjukdomen som fastnat: Det är som att kroppen dör tum för tum, man lever fast i ett skal som en gång var ens kropp. Medvetenheten och intelligensen påverkas inte, bara kroppen så att säga. Otäckt och smärtsamt, både fysiskt och psykiskt.

Därför har man gått och hoppats att det skulle gå fort för moster, och det gjorde det också. Men vem vill få dödsbud.

Många klyschor far igenom huvudet, bäst så som det hände, gick iallafall fort, hon har det bättre nu… så sanna.

Jag har inte träffat moster på flera år. På många år. Men åter igen är jag glad över det. Jag har både henne, och Niilo som dog för ett par år sedan i minnet som friska glada människor. Och även om jag inte träffat dem nyligen så vet jag ju att den delen av släkten finns där, på andra sidan havet. Och jag får sakna dem. Och jag får sörja moster. För sorg har inget med avstånd att göra. Sorg är en saknad. En bearbetning på att hon inte finns där borta längre.

Sirkka, jag  saknar och sörjer dig. Skönt att din kamp är över.

Åter till vardagen! Så skönt!
Med en familj som min, och ett hem som vårat är det faktiskt bara skönt med vardag. Nu ska vi hitta tillbaka till rutiner, för rutiner är bra. Nu är Podden tillbaka på jobbet, Storpyret tillbaka hos dagmamman och jag kan börja planera dagarna efter lillpyret, och vad för omsorg hemmet vill ha. Tvätt, disk, leksaker överallt… Vi har verkligen haft semester, nu är det tillbaka till att städa för att vi vill ha rent och fint, inte för att det ska komma folk, som kommer för att de har semester och därför antas ha tid. Tillbaka till att hålla ordning, för man mår bra av ordning, inte för att vi måste eftersom vi har semester, och därför antas ha tid.

Vi har haft en underbar semester, missförstå mig inte. Vi har haft det riktigt riktigt bra, näst intill varje dag. Inga måsten, egentligen. Vi har haft folk, och vänner på besök och vi har hälsat på andra. Vi har badat i sjö och i pool, mest pool. Och vi har bra varit, bara vi. Och så har vi skruvat staket, och donat med hemmet. Och unnat oss. Vi har haft det kort och gott riktigt bra.

Men för den delen kan jag väl få tycka att vardagen är lika bra. Visst, podden är på jobbet och inte hemma, storpyret är hos dagmamman och inte hemma. Men hon trivs ju där, har sina vänner där. Och vännerna, poolen, hemmet, familjen, allt finns ju kvar fast semestern är slut. Nu är det bara mera… vardag. Och jag gillar det.

Det var sju dagar sedan jag skrev något här. Och innan dess var det sju dagar som det hände en massa på också. 14 intensiva dagar. Inga allvarliga jobbiga saker, bara händelserikt.
Jag har haft tankar om att skriva om det här, men varken tid eller lust har infunnit sig.

Vi har haft dop för Oliver. Det var en riktigt bra dag. Oliver Karl Viljam heter han. Karl efter fars farfar och morfar, och efter min morfarsbror. Och Viljam efter min morfar. Vädret var fint, dopet var trevligt och det var mysigt när alla barn fick komma fram när det var dags för vattnet. Både lillgris och storpyre skötte sig i kyrkan, och storpyret hade roligt med alla nya vännerna hemma sedan.
Hemma sken solen och folk satt både ute och inne och hade det allmänt bra. Vi bjöd på tre olika smörgåstårtor som alla var goda på sitt egna sätt. Det var Smörgåstårta ala Peter, italiensk smörgåstårta och kasslertårta.

Podden har semester nu, from dopet, och vi jobbar så sakteliga på staketet kring poolen. Små lugna steg i taget så går det framåt. Det är vårat staket och vi klurar hit och dit och allteftersom hur vi vill ha det. Det är ett projekt som känns som mer än bara ett staket. Det är vårat första gemensamma projekt på tomten. Vi är inte vana att vare sig snickra eller göra så här stora saker tillsammans. Visst märker man ibland att vi tänker olika, eller att tankegången till samma beslut är olika, men det gör inget.  Det är roligt att göra det här tillsammans, och trots att det säkert skulle gå fortare med hjälp av pappas erfarenhet och fler händer är vi fullt nöjda med att göra det själva. Eller nästan själva. Pyret hjälper ju till på sitt speciella sätt och Söstra var här ett par dagar och hjälpte till. Uppskattad bra hjälp.

Tankarna kring gästrummet/blivande lillgrisrum, och gäststugan börjar också strukturera sig i huvudet. Nattamningarna har sina fördelar, ibland poppar det ut smarta tankar, idéer som mognat och plötsligt känns redo. Dagen efter brukar någon möbel flytta sig, eller så hamnar det något nytt på skaffa-listan. Sakta men säkert blir vårat hem ännu bättre, ännu mera oss.

Lillpyret växer och står i, i övermorgon fyller han 4 månader.  Han har börjat hålla upp huvudet riktigt bra, och tränar just nu mest med att vända sig hit och dit. Imorse när han vaknat efter förmiddagsluren så rullade han ner från madrassen mot sänggaveln… Och soffan är inte alls en säker liggplats längre. Han snuttar på händerna och har fattat tycke för sin Snuttefant. På kläder kräver han något mellan 68-74. Betydligt större en syster i samma ålder med andra ord.

går runt och är lite rusig igen. Tänk att vi har det så bra nu. Tänk vad bra att vi flyttade! Nu bor vi i ett litet paradis och det är helt enkelt bara underbart här. Storpyret badade i barnpoolen, jag hängde tvätt och maken låg i skuggan med lillgrisen och lekte i förmiddags. Vid lunch gick vi in och åt sallad med kallskuret kött från grillningen igår. Nu duschar maken, jag sitter nyduschad med lillgris i famnen (sover gör han) och pyret sover middag. Snart beger vi oss in till Söstra på kalasfika.

Man måste tycka väldigt mycket om en vän för att åka in till stan för hennes skull, och lämna detta paradis för ens ett par timmar. Och då är inte ens vuxenpoolen igång och badbar…

Jag fylls av kärlek till min familj, och lycka över att vi har hittat hem. Här kan jag bo livet ut. Så här vill jag leva och bo.

Aldrig är man riktigt nöjd. Vädret har en sådan makt över våran familj.

Är det lågtryck och mörka moln på himlen, så reagerar minst en av oss, oftast flera, med att få ont i huvudet, bli sega och gnälliga. Ju mindre desto kinkigare kan man sammanfatta det.

Är det åska så går en av oss och muttrar och mullrar medan en annan går runt och tittar först förtjust på på molnen och letar efter kameran. Sedan räknar hon ( läs jag) sekunder för att se hur långt borta den är, och så slutar det alltid med att jag också gnäller, fast över att det är fel sorts blixtar, så jag kan inte fota dem.

Är det varmt och sol, och grannarna njuter i badenbaden av den klarblåa himlen. Ja då är vi inte heller nöjda. För vi har nämligen svårt att hantera värme också. Huvudena blir som sirap, kroppen rör sig långsammare och vi ligger helst i skuggan inomhus och pimplar saft.

Är det snö ute så är det kallt, eller otrevligt att få flingorna innanför kragen. Skotta är skoj, men man blir så trött och svettig av det…

Ja det fysiska kan man ju inte göra så mycket åt, men det mentala. Och tur är det. Det hela handlar om hur man tar det, vad man bestämmer sig för att fokusera på, det negativa, eller det positiva.

Igår kväll satt jag på terrassen och stornjöt. Det var en vacker solnedgång och sådär lagom varmt på bänken. Dimman höll på att lägga sig över ängen och man kunde ana hur slöjorna sakta rörde sig. Jag mindes när det låg snö på ängen och det gnistrade i kristallerna på ett sätt som jag aldrig sett förut. Nog bor det älvor på den ängen, det råder det inga tvivel om.

När det är kallt ute, så gör man det varmt inne. Tänder en brasa, lite ljus och dricker te. Eller pälsar på sig och drar ut på utflykt och dricker varm choklad i skogsbrynet.

När det är varmt ute gör man sig en god saftdrink, häller upp det i ett vackert glas och sätter sig i hammocken ( ja, var är den… skriver på önskelistan) och läser en bok i skuggan. Eller tar på stråhatten ( Som är lila och ganska ful, men väldigt skön) och tar familjen på picknick. Eller så kan man ta fram barnpoolen och bada. I bästa fall. Men jag ska vara ärlig. Oftast är vi bara ute korta stunder i taget. Vi är inte vana med egen stor trädgård, när det blir varmt så drar vi ner persiennerna och smågnäller om att vi inte tar värme så bra.

Bästa vädret, det är när det är vita moln på himlen, 20 grader varmt i skuggan, lätt bris, och man är ledig så att man kan göra precis som man vill. Fast ärligt, är man ledig spelar ju vädret mindre roll. Visst, det fysiska med huvudvärk och svett finns alltid där, men om man är ledig och gör det man vill… då kan man alltid klä sig efter vädret.

*tittar ut*

Vad var det jag sa… vita moln, 20 grader, lätt bris och ledig. Det är precis som det är nu!

Lillpyret sover på golvet i köket. Solens strålar skiner in genom vardagsrumsfönstren. Käraste maken läser bok för pyret inne hos henne. Jag står och snoppar jordgubbar i köket, till ljudet av kaffebryggaren, när det slår mig: Det här är livet när det är som bäst!

Igår var det dessutom midsommar. En midsommar som jag bara sammanfattar med goda vänner, god mat, dans kring midsommarstång, en stund av vila och ro,  och sedan mer god mat. Ígår fick jag dessutom en av de bästa komplimanger man kan få. Av en vän som jag respekterar högt fick jag orden: jag tycker att ni har skapat ett fint hem, det känns gott att komma till er.