Skulle “bara” in till mvc och sedan hem för att städa inför helgens födelsedagar.

Hm, bara var det…
V´s dagmamma har sportlov/planeringsvecka den här veckan så Valma är hemma med mig och skulle därmed med på mvc. Gick i och för sig super.  Valma var som en solstråle, och alla värden var precis som de skulle. Pyret är fixerat, (superfixerat långt långt ner som min barnmorska uttryckte det) och kan komma vilken dag som helst nu.

Sedan skulle vi äta lunch, och jag följde en impuls, så vi åt ute. Iväg till Restaurangen med barnvagnen, stuva upp barnvagn i lokalen, klä av Valma ytterkläderna, låta henne vägra barnstol och sätta henne på en vanlig stol, och sedan fram till disken. De kör stilen skolmatsal, dvs man plockar bricka och sedan allt man vill ha, bestick, dryck, mat, etc på brickan och i slutet av linjen betalar man… inte med kort.

Så där stod jag med 2 brickor fulla med mat och pryttlar och hade 6 kr kontant. Bra ställe, trevlig personal och omtänksamhet. Vi kunde äta i lugn och ro ( Eller ja, jag kunde äta, Valma var för trött och sa mest nattinatti.) och sedan blev det en 20 minuters promenad till närmaste bankomat. Ni vet hur isgatorna i stan blir när det töar? issörja? Halvvägs började sammandragningarna…

Kommer till bankomaten, kommer än långsammare tillbaka till restaurangen. Nu är dotra trött och vill bara sova i bilstolen. ( Hos dagmamman sover hon som en stock i barnvagn, men det funkar inte när man är på stan, då ska det tittas på allt.)
Framme vid bilen stuvas barnvagn och unge in i bilen. Sedan ser jag att bilen lutar konstigt. Vi har punktering på vänster fram. Helt platt. Ringer till maken och beklagar mig, det var ju faktiskt bara 2 månader sedan sist. Stuvar ut barnvagn och urtrött dotter ur bilen och knallar till macken på andra sidan korsningen. Pratar med personal, med verkstad och får sedan på nåder låna en av tryckluftsmojemangerna. Trampar tillbaka med allt till bilen ( vet ni hur tunga sådana däringa attiraljer är när man samtidigt ska skjuta på en barnvagn i snösörja, är i 9:e måanden och har sammandragningar?) Börjar fylla däcket.
Under den tiden jag fyller däcket frågar en person om det är rådigt att låta mitt barn sitta i barnvagnen och skrika mitt på en parkering, eller om jag inte ska göra något åt henne… Två andra “medtrafikanter” blandar sig också i, de undrar om jag håller på att parkera, eller om jag ska åka snart. DÖÖH, jag har punktering och är höggravid och har ett skrikande barn i barnvagnen, vad tror de?!

Nåja, det löste sig tillslut. Med däcken halvfullt åkte jag över till macken, pumpade mera luft i däcket, åkte sakta genom stan till makens jobb och så fick han ta över. Han tog oss och bilen till däckverkstad, de bytte däck och vi kunde åka och handla. Sedan kom hela familjen hem halv sex, istället för vid tolv som jag hade planerat.

Till på köpet, någonstans under dagen gick Valmas nya fina POP-jacka sönder i dragkedjan.

Man kan ju lugnt konstatera 2 saker; dels så var det en hel del fina kommentarer som undslapp min mun idag, dels så kommer det att dröja väääldigt länge innan jag lämnar hemmet igen. Det är alldeles för jobbigt! ( Eller dröja förresten, jag ska ju reklamera jackan på fredag.)

Mina läppar tycker för tillfället inte om mig.

Jag har precis kokat bb-dryck och ätit upp den citron som blev över. Att döma av den röda nyans de antagit så tror jag att de tycker att citron är betydligt surare än vad jag tycker.

Jag ser fram emot att ha normala smaklökar igen.

Minns någon den fabeln?

En bonde ska till stan för att sälja sin åsna. Hans son ska följa med. Först går de båda bredvid åsnan, men så påpekar en mötande att pojken ser lite trött ut och att det kan väl inte skada att låta sonen rida på åsnan. Sonen lyfts upp och tycker nog att det är lite roligt att rida. Men så möter de en annan vandrare med trötta fötter som tycker att det är vansinne att en pigg ung pojk ska rida medan den trötta fadern går bredvid. Far och son byter plats. En tredje man passearr dem och tycker att det är höjden av egoism att låta sonen springa efter åsnan medan fadern rider själv, åsnan är väl stark och frisk nog att bära båda… Fadern hinner knappt lyfta upp sonen framför sig, förrän någon tycker synd om djuret som ska bära de två trots att de båda är fullt friska. Det hela slutar med att bonden tar åsnan på sina axlar och bär in djuret i stan, och möts av skratt och åtlöje.

Lärdom: Lyssna till andra, men bestäm dig själv vad som passar för dig. Gör det du själv tycker är bäst.

Idag kände jag mig lite som bonden. Jag skulle betala parkeringsbiljett och stod i kö till automaten. Det var tre stycken före mig varav den närmast mig rökte. Cigarettstanken blåste bakåt rakt på mig. Jag har alltid varit känslig mot cigarettrök, och som gravid är jag extra känslig. Ibland när jag råkar ut för sådant här kan jag inte låta bli att hosta demonstrativt, eller ibland till och med vifta bort röken. (Speciellt om folk står en halvmeter från en entré och bolmar…) Idag var inte en sådan dag. Men jag vill ju fortfarande inte så mitt i röken, så jag stannar 1 meter längre bort, men fortfarande i linje med kön. Jag har liksom bara en extra stor lucka mellan mig och personen före mig i kön med cigaretten. Det räcker inte, så när kön går framåt ett steg står jag kvar. Det är då det sker. Det har kommit en person efter mig, och när jag inte går framåt så gör hon det, och ställer sig framför mig.

-Ursäkta, men jag står i kön säger jag.

-nej du flyttade ju inte efter. får jag till svar.

Jag replikerar lugnt att det beror på jag är känslig och inte vill stå mitt i cigarettröken.

-Hmpf, antingen står man i kön eller inte.

-Jag står i kön.

-Hmpf. hon ställer sig bakom mig igen.

Under den här tiden har den annars så sega automaten fått fnatt och löst ut de tre bilägarna före mig, däribland hon med cigaretten. Hon vänder sig om med biljett i ena handen och ciggen i andra.

- Hmpf, så illa luktar inte cigg, lite får du väl tåla, trots att du har mage. säger hon med blick på min mage och en min som säger något om att rökare också har rättigheter.

HALLÅ? Hade jag sagt något eller? Vissa dagar undrar jag, har vi icke-rökare men känsliga luftvägar några rättigheter. Eller är det bara förbud och förlorade rättigheter rökerilagarna ger. Och vem är egentligen åsna och vem är bonde. Hur är folk funtade?

Del 2 i min egna personliga bonden och åsnan-fabel… Ca en timme senare avslutar doulan dagens föreläsning med ett råd: Samla på er så mycket fakta ni kan, lyssna till alla råd, men bestäm själva vilka råd och tips som passar er. Alla är individer och fungerar olika, speciellt vid förlossningar. Alltså: Samla, utvärdera, reflektera och använd det som är funkar för er personligen.

http://www.boombaby.se/index.php?/foerlossningen-in-the-good-old-days.html

Stryka lite mellan värkarna, mannen kan bli lite överentusiastisk när ni ska till sjukhuset men strunta i det, försök ta det lugnt och lyssna på läkaren under krystningskedet, glöm inte att ordna med cigarrer till mannens jobb så att han inte glömmer dem…

Det gör jag faktiskt inte. Varje dag är jag tacksam över att bo som vi gör. Jag älskar det. Vissa mornar är dock lite jobbigare än andra. Våra grannar har fått en ganska komisk upplevelse om de druckit morgonkaffet och tittat ut mot vår uppfart, ett par mornar de senaste veckorna.

Scenario: Klockan är 9.00, det är mitt i veckan och Höggravid Rouva ska skjutsa dottern till dagmamman…

Dagmamman bor ca 10 minuters promenadväg bort, i vanliga fall, om man inte har bäckenuppluckring, är höggravid, och har en trotsig snart-2-åring. Lägger man dessutom till att vägen dit är isbelagd med ett lätt snölager ovanpå kan man nog räkna att promenaden skulle ta 40 minuter, minst. Och sluta halvvägs i en snödriva.

Som sagt, klockan är ungefär nio. Den vanliga visan för småbarnsföräldrar med att jaga unge inomhus och klä på en ovillig, klättrande, klängande, smitande, ålande cirkusartist vinterkläderna har precis avslutats, och varm mor och dotter har precis tagit sig ut.

Unge står och skriker på garageplan över att inte få åka bobb… höggravid mamma vaggar runt bilen och försöker hitta en dörr som funkar, inser att förardörren funkar och startar bilen för att få bort isen på insidan och i låsen på de andra dörrarna.

Tre varv till runt bilen går åt till att skrapa rutorna. Två ytterligare varv för att nå ordentligt på framrutan… (bilbimbos som rullar över motorhuven, släng er i väggen jag är gravid som en elefant och graciös som en flodhäst)
Ett varv runt bilen, fortfarande står pyret och skriker över att mamma bara jobbar med bilen och inte bryr sig om bobben. Detta varv runt bilen handlar om ett litet hopp om att dörren närmast bilbarnstolen faktiskt ska ha tinat. Det har den inte. ( om den har det så baxas unge in i bilen och vi kör, om dörren går att stänga igen…)

Känner i svag frustration på andra bakdörren. DEN går upp. Lyfter/drar unge till dörren. Baxar in unge genom fel dörr. Slänger kryckan i snön och baxar in efter, flyttar unge längre in i bilen och sedan upp i barnstolen, kryper efter. Minns nu, jag, förlåt mamman, har bara 4-5 veckor kvar till beräknad förlossning och lider av foglossningar…

Mamman spänner fast ungen och inser att nu ska hela elefanten ut igen, baklänges. Hon baxar ut sig,
tittar på kryckan i snön och inser att det finns inte en chans att få upp den på egen hand…
Så hon sparkar ( aj, sparka var inte det bästa för fogarna, så var det ja.) den upp på en snöhög och får upp den, slänger in den i bilen, och försöker därefter att stänga dörren, som nu har fastnat i öppet läge…
Några tyst mumlade svordomar och övertygelser om att det finns värre öden än detta senare, får hon igen dörren, och kan nu övergå till att baxa in sig bakom ratten. Magen är ivägen, men tillslut är hon inne i bilen, fastspänd och tro det eller ej, men hon når BÅDE ratten och pedalerna…

Nu är klockan fem i halv tio, kanske något mer. Och skulle man NU känna på dotterns dörr så skulle den säkert funka.  En 2-3 minuters bilfärd till dagmamman senare så funkar den iallafall utan minsta problem.

Nej jag klagar inte. Faktiskt så skrattar jag lite. Inte då på morgonen dock. Och helt ärligt och sant. Jag tar med hyfsad glädje en dust med is och bil ( fåse, jag ska inte upp imorgon va?) mot att få bo såhär. Det finns nackdelar med att bo på landet utan garage, givetvis, men det finns precis lika många nackdelar med att bo i stan vintertid. Och jag föredrar de på landet. Jag stormtrivs här, jag mår bra här. Jag har hittat hem helt enkelt.

Helt utan överdrift eller osanning.

6 veckor kvar.

vikt: 86.8 kg

Nu börjar jag få svårt att sova på nätterna igen. Riktigt svårt. Fogarna bråkar och gör ont, speciellt den fog vars sida jag råkar ligga på. Om jag ligger på rygg så domnar benen bort och jag får sendrag i vaderna. Det resulterar i att jag vänder på mig minst en gång i timmen.  Det är jobbigt att vända på sig. Tänk dig att du har en 10-15 kilos rissäck på magen, och ingen styrsel på höften. Det blir inte så lätt att bar avrida sig då, utan jag måste liksom lyfta upp bak och mage, ta tag i magen och lyfta den åt sidan för att inte belasta fogarna i vändningen. I denna halvt om halvt brygga ska jag då vrida på kroppen, utan att snedfördela tyngden… och detta utan att vakna för mycket. Sedan sakta lägga ner magen, hitta balansen på den nya sidan och slappna av. Utan att lillpyret i magen vaknar och vill lägga SIG till rätta efter de nya förhållandena. Oftast misslyckas jag. Antingen piggnr jag till, och då rinner gravidsnuvan till och jag får svårt att andas, eller så hittar jag inte den där avslappnade balansen på kroppen och måste finjustera en stund, eller så vaknar lillpyret i magen och börjar böka runt en kvart därinne. H*n är som en katt, måste trampa runt runt ett tag liksom för att hitta rätt.

Snuvan och de tilltryckta lungorna gör mig också anfådd och jag tycker det är jobbigt att röra på mig. När jag ska lyfta in storpyret i bilen så får jag välja mellan att skaka av snön från hennes skor, eller att få in henne ordentligt i bilen utan att råka slå huvudet i bilkarmen. Jag hinner inte båda innan höften säger stopp och hela kroppen tapapr orken att lyfta storpyret.

Jag har sammandragningar mer eller mindre varje dag. Eller, jag har sammandragningar varje dag, men de är mer eller mindre kraftiga. De kraftigaste håller på en halvtimme, och oftast följs de av att lillpyret försöker putta tillbaka och böka runt för att få lite mer plats igen. Mest trycker hon uppåt med fötterna och nedåt med huvudet. Då blir det spänningar och tryck på blygdbenet och urinblåsan… sådär så att jag känner mig 10 kilo tyngre i den trakten en stund.

Ja det är besvären det, i stort. De positiva sakerna är lika många. P kan höra hjärtljudet genom magen nu, och det är så mysigt när han lägger örat till och tickar i kapp med lillhjärtat på mitt lår.

Det känns gott och tryggt varje gång lillpyret rör på sig där inne och inte sparkar på några av mina organ. Det är en liten människa där inne, ett litet litet pyre som kommer ut om drygt en månad eller så. Det är med en helt annan förväntan som vi väntar på lillpyret, jämfört med när vi väntade storpyret. En tillförsikt och en känsla av att vi redan nu har 2 barn.

Igår var vi Biltema och köpte en bobb till Storpyret. Hon blev jätteglad när hon såg dem i butiken, och precis lika arg när vi bara tog en beige kartong och skulle gå. Varför i hela friden lämna bobbarna i butiken för?! Och sedan igen, alldeles till sig av glädje när hon och P monterade ihop hennes alldeles egna bobb i grovköket. Idag ska den premiäråkas på, efter lunch. Annars har hon smygit sig in i 2-års trotset nu. Det ska sittas på olika stolar i köket vid varje måltid, mamma får inte vara med i datarummet, och jösses vilket liv om någon av oss inte gör som hon vill när vi leker.

Idag går jag in i vecka 33. av graviditeten, eller det är dag 32+0 beronde på vilken skala man räknar efter.  Det märks att det inte är så fruktansvärt långt kvar längre, både i kroppen och sinnet.

Bäckenet strular så där lagom mycket. Det gör inte ont förutom när jag gör saker som jag faktiskt inte borde. Men det stelnar till fort när jag sitter still, och jag går ( läs vaggar) inte gärna längre än absolut nödvändigt. Lillpyret har vänt på sig och hittat magsäcken med fötterna, vilket gör att jag har inte bara sura uppstötningar och halsbränna när jag ätit för mycket, utan även när h*n tycker att det är för trångt. Och när det är tomt i magen och finns utrymme också för den delen…

Jag har också en hel del sammandragningar, vilket inte alls är skoj eller bra än. I helgen åt jag en hel del lakrits, vilket P påminde mig om efteråt att det inte är så bra. Resultat: kraftiga sammandragningar och 2 kvällar i soffan andandes profylax. Tydligen hade barnmorskan nämnt det i förbigående när vi väntade Valma. Jag hade glömt det totalt och P kom på att tänka på det när han såg mig krampa i soffan andra kvällen. Så illa som då har det inte varit vare sig före eller efter, men en hård mage är ganska vanligt just nu.  Och efter sammandragningarna är det inte helt ovanligt att en liten spänningshuvudvärk kommer krypande.

I sinnet märks det mest genom min stora förvirring. Jag har svårt att fokusera tankarna. ( Därför blir det mindre skrivet här). Jag förstår inte tekniska saker och detaljerade saker som jag brukar. När mattläggaren ringde och via telefon skulle förklara en massa saker om duschrummet så satt jag som ett fån, han kunde lika gärna ha pratat persiska.  Och även om jag inte är insatt i mattläggning så nog hade jag förstått innebörden i vad han sa i vanliga fall?

Simultanförmågan har minskat igen, och om det fortsätter så här kommer jag snart att sluta köra bil, det är alldeles för många saker som ska göras samtidigt.För att inte tala om att man måste hålla koncentrationen och fokuset uppe på vad man gör.

Jag är genuint intresserad av min omgivning, i vanliga fall. Jag tycker om mina vänner och bryr mig om vad som händer i deras liv. Jag har intressanta hobbysar, men hur jag än försöker så glider tankarna. Jag kan fråga en vän om deras liv, och lyssna till svaret, men minnet sviker och svaret går in genom ena örat och ut genom andra. Idag hörde jag en välarbetat text läsas upp för att bland andra jag skulle kommentera den. Det var en intressant skriven del av en bok, och jag lyssnade till den med spänning. Men… efteråt kunde jag bara minnas att jag tyckte om den, inte vad som hänt i texten, inte vad den handlade om annat än väldigt yvigt, och jag kunde definitivt inte komma med några idéer eller tyckanden om själva texten. ( Något som jag faktiskt är ganska bra på i vanliga fall, något som jag tycker är jätteroligt att göra.) En gång i tiden hade jag en lärare som lyckades säga en bra sak till mig. Han berättade att när man håller tal så ska man veta att publiken bara kan hålla fokus och koncentration i 7 minuter, sedan vandrar deras tankar vidare på annat och man måste så att säga fånga in dem igen. Problemet för en talare är att alla ens åhörare har ju inte sitt fokustapp samtidigt… Problemet för mig ligger att jag hamnar i en koncentrationssvacka varannan minut just nu, så man ska vara väääldigt duktig för att hålla mig kvar.

Jag är helt enkelt på väg in i min graviditetsbubbla. Jag ska boa och pyssla med mig och min familj, och inte göra så mycket annat. Och jag hoppas faktiskt att pyret kommer en vecka tidigt eller två istället för sent. För även om jag mår bra, så är jag inte helt tillfreds med att se hur jag bygger upp denna bubbla kring mig. DET är inte jag.

Jag tror det var Oscar Wilde som sa att bästa sättet att bli av med en frestelse är att falla för den.

Så jag föll… Och har precis mumsat i mig 1/4 färsk ananas!

*Ler otroligt lyckligt!*

Mumselimums så gott det var.  Valma ville inte ha något så det finns en kvarting kvar… Får se om den finns kvar imorgon. färsk ananas och god vanlijglass, ananassmoothie, ananas med choklad… ANANAS!

*går och blänger lite på ananasen i kylen*

Igår var det ost som gällde, jag åt en halv prästost själv. Lite i form av skivor på skorpor men det mesta gick rakt i munnen. KAAAALLLLCCCIIIIUUUUUMMMMMM!

*mumma*

Idag är det ananasen som lockar! Jag har en halv färsk ananas i kylen. När jag väntade Valma åt jag färsk ananas var och varannan dag.  Men sedan fick jag höra att många har färsk ananas som säkert tips på färdknäpp, dvs ville man få fart på förlossningen så var det färsk ananas som gällde. Idag har jag gått med sammandragningar till och från hela dagen, och det är 2 månader kvar till beräknad förlossning. Jag är en mes, men jag vågar faktiskt inte äta ananasen nu.

Men jag vill, vill, vill !!!

*går och blänger på ananasen för femtielfte gången.*

När jag väntade min dotter så skrev jag noggrannt varje vecka vad som hände med min graviditet och hur jag mådde. Det hade jag tänkt göra den här gången också, men hittills har det liksom inte blivit av.  Vi fotade också magen varannan vecka för att se hur den växte, inga bilder tagna än så länge denna gång. Först kräkperiod och sedan flytt och sist strul med uppkopplingen har gjort att vecko-anteckningarna inte blivit av. Men…

Nu är jag någonstans i vecka 26-27, tror jag. Jag glömmer ständigt bort exakt vilken vecka jag är i. Vad jag vet är att barnet troligtvis kommer i slutet av mars. Beräknad förlossnings-datum minus 3 veckor eller plus 2 veckor är helt normalt, men gör att spannet blir ganska stort faktiskt.

Jag mår bra, förutom ett litet ras på järn som visst gör mig lättirriterad och trött. Enligt ultraljudet i oktober så är pyret välutvecklat och friskt. Enligt alla sparkar och rörelser som jag, P och V känner så är det ett aktivt pyre. Enligt doptone för någon vecka sedan har pyret ett starkt hjärta som slår ca 144 slag/minut.  Och samma dag började även mina bröst att läcka mjölk igen. Ca 3 månader i förtid, precis lika som när jag väntade V. De läckte genom min pyjamas då men sedan har de hållit sig lugna, tills idag. Idag har de smårunnit hela dagen för att precis nu få rena toka då ena bestämde sig för att spruta rakt ut. Papperstussar och tryck. Från och med nu är det minsann amningsinlägg som gäller.

Idag hörde P hjärtslagen genom magen för första gången! Underbart! Tyst och lugnt i rummet, och så örat på rätt ställe så kan man faktiskt höra vårat lilla pyres hjärta! Och V är så söt. Så fort det är bäbisar på teve så säger hon högt BÄBIS och pekar på teven, sedan går hon fram till mig, gräver fram min mage och antingen pussar den eller lägger kinden mot den och säger bäbis. Undrar jag om hon tycker det är lika skoj sedan när bäbisen har kommit ut ur magen.