Så nu har jag en galla mindre och en erfarenhet mer.

Det var inga problem med narkosen. Inte för att jag trodde att det skulle bli det. Jag litar på sjukhuspersonal. De vill mig väl, och har kunskap som jag aldrig kommer att ha. Nervositeten låg inte i att bli felbehandlad, nervositeten låg i att jag skulle göra något jag aldrig gjort förut, och att då släppa kontrollen var pirrigt. Minst sagt. Men när jag väl skrivit in mig på operationsavdelningen så var jag lugn som en filbunke. “Nu kör vi”, ” do your thing, så jag kommer hem någon gång igen” var mina tankar. (Joo, det pirrade lite medan vi gick från väntrummet till operationssalen också, men då ska det ju pirra, konstigt vore väl annars.)

Åtta på morgonen skrev jag in mig, strax innan elva fick jag komma till operationen och två vaknade jag igen. Men då var jag lite illamående och fruktansvärt trött så jag fick somna om och sova en timma till. Finfint för en småbarnsförälder.

Halv fyra kunde jag ringa och beställa hämtning av älskade familjen. Då hade jag druckit, ätit en macka, kissat och var bara allmänt hungrig! Men idag gäller lättare middag i form av te och macka, så sådär riktigt trevligt mätt kommer jag inte att få bli förrän imorgon. Jag pratar inte paltkoma eller stoppmätt, bara… liksom… mätt. Jag som genast i uppvaket hade börjat fantisera om en supermegahamburgertallrik, eller en pizza med extra allt.

Summa sumarum så gick operationen bra, det räckte med titthålsoperation, och jag är nu hemma med lite ont i magen (samma grad som lättare träningsvärk, jag känner att någon har varit i min mage och jobbat, men inte värre än träningsvärk.). Jag är lite sliten och väldigt hungrig. Ska nog ta och göra middag nummer två, en stor kopp te och en smörgås till.

Okej, jag erkänner. Jag är ganska så rejält nervös inför operationen imorgon. Eller, snarare för narkosen. Det är skitotäckt att tänka på att jag ska sövas och inte få ha full kontroll över mig själv. Man kan väl se det som, antar jag, att jag får hjälp att sova middag en stund och under tiden passar de på att ta bort gallan. Och då är det inte fullt lika otäckt, men fortfarande på tok för läskigt för att jag ska vilja tänka på det mer än korta korta stunder i taget.

Igår, den 27 mars 2010, var det mellan 20.30 och 21.30 en global manifestation för klimatet. Man skulle släcka ner lampor och stänga av onödiga energislukare. Vad jag tror att många upptäckte med mig, var att det inte var bara det globala klimatet som mådde bra av en lite energisnålare stund, utan även vardagsklimatet. Folk tände stearinljus, umgicks. Det pratades en hel del, folk tog det lugnt, mediterade, läste en bok, jordade sig… Det är lyx och man mår bra av stund stillhet.

Min jordtimme fokuserades på egentid, och jag lät fingrarna sysselsätta sig med ett par små virkningar medan tankarna kom och gick lite som de ville. Det fysiska “resultatet” blev ett etui för våtservetter att ha i handväskan, och ett par lyckobollar storlek mini. Det mentala arbetet ledde till ett beslut om att ta jordtimmar och egentid oftare. Samt ett konstaterande att jag troligtvis lider av någon form av hormonrubbningar (efter graviditet, förlossning och amning är det ju inte speciellt konstigt så som de festar loss då.) och det är dags att ta itu med dem efter galloperationen. Om de inte hittar en balans av sig själva när gallan är fixad.

På tal om det ska jag in för operation den 12 april. Hela gallan ska bort. Med lite tur sker det med titthållsteknik och jag är hemma igen till kvällen…

PS: Lillklimpen fick sina hörntänder igår eller inatt. Hursom, så upptäckte vi idag hur de två vampyrgaddarna nu har trängt igenom tandköttet. Så vi skriver tand nr 6 och 7, 27/3- 2010.

Äntligen var kalasmånaden över. Med tre födelsedagar inom elva dagar blir det lite körigt. Jag älskar att bjuda hem folk, att få umgås med människor jag tycker om i mitt egna underbara hem. Men tre helger med kalas, och besök på vardagarna mellan det också…
Då tar det på krafterna. Vardagsrutiner blir lidande, matvanor blir frångångna, och hela familjen blir sliten.
I helgen ska vi bara ta det lugnt, bara lilla familjen, ensamma, hemma.

Jag ser så mycket fram emot det!

Och efter tre mail och ett nytt telefonsamtal så får jag veta att de jag pratade med vid sjukanmälan via telefon, gett mig fel direktiv. Jag skulle inte fylla i den tredje blanketten, så nu vet de inte vad jag menar med alla mina blanketter…utan vill avskriva mig som fuskare, för att jag dubbelanmält min sjukdom. (vilket jag inte gjort, samma blankett, en med datum för sjukdom, en med datum för friskhet.)

Där får man för att man gör som de säger och är noggrann. Nu ska det vara ordnat och jag skulle riva den fjärde kompletterande blanketten. Vi får väl se om ett par veckor, då kommer det väl ett nytt brev där de saknar den kompletterande informationen…

Nåja, jag ska vara glad, akassan har iallafall insett att mina första arbetslösa dagar var röda dagar och att jag därför inte kunde anmäla mig hos arbetsförmedlingen min första arbetslösa dag, och därmed godkänt mig och betalat ut akasse-ersättning för halva januari.

Jag blir så trött, nu har det hittills tagit mig ca 1 dag att få ersättning för 7 dagars sjukdom.  Om man räknar arbetstid det tagit mig att sitta i telefonköer, hitta rätt blanketter, fylla i dem etc… Jag blir så trött att jag vill gråta.

Sitter i telefonkön hos försäkringskassan. För en månad sedan var jag sjuk, och har hittills skickat in tre blanketter för de dagarna, så att jag ska få någon ersättning de dagarna.

Hittills har jag suttit 50 min i telefonkö och har under tiden, med ett öra och en hand mindre, hunnit göra:

- lagat mat, korvgryta med rotfrukter och macaroner.

- ätit maten.

- matat dotter.

- letat upp relevant info på nätet.

- bråkat med dotter om var stolen ska stå när man äter, och hur man sitter på en stol.

- lekt kurragömma med samma dotter.

- funderat på hur lång tid det borde ta innan det är min tur… JAG VILL INTE VETA HUR MÅNGA NI ÄR SOM JOBBAR, NI ÄR FÖR FÅ!! JAG VILL VETA HUR LÅNG TID DET TAR TILL JAG FÅR HJÄLP.

- funderat minst 20 ggr att slänga telefonen i väggen.

- betalt räkningar.

- försökt att inte somna.

- försökt att byta blöja på Lillklimpen.

- packat upp väskan från dagen.

- packat väska för imorgon. (matlådan får vänta till imorgon bitti.)

- druckit kaffe.

-funderar på att skicka FK en räkning med timpenning som telefonist, till dem… Min tid är dyrbar!!

- blivit väldigt frustrerad och arg.

- tyckt synd om den stackars sate som får mig i sitt öra om en stund!!

Om man brygger 3 koppar, men får 7 koppar i kannan när man ska hälla upp… så har man troligtvis glömt tömma kannan på gammalt kaffe och får dricka halvkallt halvbränt istället för en god het latte.

*tömmer kannan och brygger en ny kanna*

Idag är jag riktigt trött. Fastade hela natten och morgonen inför dagens ultraljud. (Ul av gallan för att se hur stora stenarna är.) Det betyder ingen frukost. Fattar ni? Amma 2-3 gånger på en natt, och sedan inte få fylla på med energi förrän vid lunch. Ingen frukost, inget förmiddagskaffe. Att sedan Busan kom in till oss 45 min efter att vi lagt oss och skulle sova hos oss gjorde ju inte saken bättre. Eller ja, om hon sovit hade det varit ok, men nu gör hon ju inte det i våran säng… i våran säng ligger hon och betraktar och kommenterar minsta lilla ljud hon hör. “Oije vaken, pappa snusar, … , mamma du tittar på mig, …, Oije rör sig, pappa? vaken?…”

Min klocka ringde klockan åtta. Makens ringde 06.15 .

06.15 hade jag sovit kanske en kvart i taget lite nu och då.

06.16 bestämde sig Busan för att pappa skulle ligga kvar i sängen och hon i hans famn. 06.16 började hon gallskrika sådär som bara en trotsig urtrött liten flicka på 2,5 år kan göra. (Jag fick öronen rensade, och undrar hur många i grannbyn som vaknade…)

06.17 gick hela familjen upp.

Frukost till alla. Utom till mig.

(Ultraljudet var klockan elva, så åtta började jag bylsa på barnen kläder och gick ut och skrapade rutorna på bilen. Efter mycket letande efter parkering och en del traskande var vi på plats. Fem minuter innan vi skulle träffa maken och en kvart innan bokad tid. (Oj det här vart en parentes om vad jag tycker om parkeringsfrågan på akademiska… uruselt att man ska behöva traska 1 km i -15 grader med två små barn mellan parkering och avdelning. Man åker till sjukhuset av en anledning, med eller utan barn ska man inte behöva gå så långt då. Det omiljövänliga i att snurra runt runt i parkeringshus och uteparkeringar i febril jakt efter en ledig ruta ska vi inte ens gå in på.) Nu hemma igen. På fredag ska jag ringa läkaren och höra om han fått resultatet av undersökningen, och troligtvis boka ny tid för genomgång, och sedan ny tid för åtgärd… Det här tar tid. Under tiden bör jag inte anstränga mig mer än nödvändigt, jag bör vara extra försiktig med vad jag äter och göra allt som står i min makt för att inte få nya anfall.)

Ingen sömn, ingen frukost, stress dit, stressig lunch ( pga hungern). Inte undra på att jag glömde checka ut på parkeringen och fick vända om. Inte undra på att jag glömde tömma kaffekannan på gammalt kaffe innan jag bryggde nytt.

Men nu sitter jag här med mitt kaffe. Till min stora glädje kan jag iallafall dricka kaffe utan att få attacker. Med 2 barn hemma hinner jag knappast dricka ett helt glas innan det kallnar, men jag kan dricka kaffe.

För snart tre veckor sedan, en torsdag hade jag ont i magen. Sådär riktigt ordentligt ont. Jag hade haft det en gång förut, i våras och då trodde jag det var eftervärkar. Men när det nu kom drygt 8 månader efter förlossningen kunde jag konstatera att det nog inte var eftervärkar. Efter ett samtal med sjukvårdsupplysningen tippade jag på magkatarr. Smärtan gick över under natten, men jag var lite kass hela dagen efter.

På lördagen kom smärtan tillbaka. Och blev än värre. Jag var konstig i magen och hade lite värk under förmiddagen, men sedan stegrade sig det onda markant på bara någon timme. Plötsligt ville jag inte äta, sedan ville jag till sjukhuset, och medan barnen och maken åt klart, så steg smärtan så högt att det inte längre var tal om att åka in med egen bil. Vi ringde ambulans. Det blev en tur till sjukhuset där jag fick smärtstillande ( fick lite i ambulansen också…) och det konstaterades att jag hade gallstensanfall. Tester togs, och i väntan på svaren fick jag vila ett tag. Med både Morfin och Voltaren i kroppen, ingen lunch och skalmanklockan visade på middagslur var det inte konstigt att jag somnade.

Här kommer en av mina funderingar.  När testsvaren kom, väckte en läkare mig och berättade dels, vad provsvaren sa, dels överöste hon ( i mitt tyckte) en massa info om vad jag skulle göra och inte göra i olika situationer. Bland annat fick jag välja om jag ville bli inlagd för att se om det utvecklade sig till en inflammerad gallblås (=operation) eller inte. Jag fick en muntlig lista på vad som kunde orsaka gallsten och en hel hög med restriktioner. Nu funderingen; Hur smart är det att ge allt detta, muntligt, till en nyvaken hungrig, smärtpåverkad och morfinpåverkad Rouva? Trodde de att jag skulle minnas något av det? Varför fick jag inte med mig hem ett faktablad om gallsten och vad läkaren sagt? Och hur smart är det att låta ovan person avgöra om det är bäst att åka hem eller stanna kvar?  Jag kan lätt säga att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk så att säga.

Jag åkte hem, och kvällen och dagen efter var jag ganska slut. (Mitt argument för att åka hem var att jag behövde amma, annars skulle jag definitivt få mjölkstockning och tillhörande feber, och då skulle vi inte ha en aning om det var feber för mjölkstockning eller inflammerad gallblåsa) Jag pratade med folk som vet bättre än jag, och jag läste på om gallsten på nätet.

Nu i veckan fick jag ett mindre anfall, eller snarare en känning. Om smärtan när vi ringde ambulans låg strax över förlossningssmärtor så var det här bara lite enkel mensvärk, fast på fel ställe. Nåja, de sa ju faktiskt att det skulle komma, och att det var ganska individuellt vad ens galla retar sig på. Jag fick en muntlig lista på vad som var vanligt, men också orden att jag kommer att behöva småtesta vad som gäller för mig. kul.

I förrgår kom ännu ett anfall. Den här gången var det mer än bara en känning, och jag tog medicin som jag fått utskrivet. Smärtan la sig så småningom, men kvällen som sådan var ju förstörd. För även om jag inte har ont, så är spänningen där. Och jag blir helt slut.

Ett anfall i halvåret är väl okej. Typ. Eller vad säger man?  En sisådär 3 anfall på lika många veckor, är inte alls okej! På måndag är det jag som sätter igång operation Få operation. Dvs det är dags att ringa och beställa tid hos läkare så att jag kan få en remiss så att jag kan få en operation. Och hålla tummarna stenhårt att jag slipper allt för många anfall under väntan.

En sak som irriterar mig är att det tar tid. Inte väntan alltså, utan hela grejen. Först ska jag  må halvkasst ett tag, sedan ska jag må helkasst, sedan ska jag vara helt slut. Hela den vändan tar uppenbarligen en halv dag eller en hel. Tid som jag faktiskt har mycket annat, bättre för mig, än att ligga och ha ont. Plötsligt är det inte gott om tid att fixa inför julen, plötsligt är det inte gott om tid att jobba extra, eller fixa det där som ska fixas. För nu helt plötsligt så har det gått en massa dagar som jag redan mått dåligt på, och sysslorna som skulle ha gjorts de dagarna är ogjorda. Och jag måste nu göra allt jag kan, när jag kan det, för jag vet inte när jag får ett anfall igen, eller när jag läggs in för operation, akut för att gallan är inflammerad eller planerat för att få bort stenarna.

Nästa sak som irriterar mig är jag blivit akut rädd för att äta. Eftersom jag inte vet vad som orsakade det där anfallet när jag trodde att jag skulle gå av, när jag hade magsmärtor värre än vad jag tidigare kunde föreställa mig. Eftersom jag inte vet exakt vad det var, eller om annat något annat också ska ge samma resultat, så finns där en oro nästan varje gång jag äter. “Hm, det här är inte så kryddat, men det är ju lite lök i det.” “Hm, undrar hur gallan påverkas av glöggkryddorna, jag ska nog dricka ett par glas vatten också”. “Gröna äpplen sa de, undrar om det gäller äppelsaft?”

Var tredje kvinna och var femte man har problem med gallan någon gång statistiskt sett. Så jag har inget ovanligt problem, vissa skulle inte ens säga ett stort problem. Men jag hade skitont, och jag vill inte ha det igen. Och innan jag fått kontroll över det här, så är det ett stort problem för mig. Ett problem som dessutom tar både tid och energi från mig.

Slås åter igen av hur nyttigt det är att prata och umgås.

Pratade med Vännen i telefon och direkt får hjärnan så mycket att arbeta med. Polletter trillar ner och nya polletter bildas i huvudet, redo att bearbetas, behandlas och så småningom trilla ner de också. Hon är sådan, hon gör så med mig. Det är bara en av de saker som är så bra med henne.

Det första som slår mig, redan innan hon svarat, är hur fruktansvärt länge sedan det var vi två pratade. Säkert en månad sedan. Närmaste vännen, och så länge sedan. Nästa är hur viktigt det är att hålla kontakten. Jag har pratat mycket om vänskap och relationer på sistone. Man måste jobba med dem, hålla dem levande och nära dem. Det är båda sidors ansvar att hålla en relation. Jag är fruktansvärt dålig på det.

Jag har ursäkter och förklaringar. Tycker det är jobbigt att ringa upp folk, (höll på att skriva jobbigt att prata i telefon, men är jag sitter där med luren mot örat kan jag prata länge så det stämmer inte.), har dagar och kvällar fyllda av familjeliv, höstdepp, trötthet, fullt upp just nu…Men syvene och sits är det bara att inse, jag är dålig på att nära mina relationer. Något att jobba på således. Det är inte ok, för mig, att andra ska föra hela kontaktdelen, det är inte ok att det ska ta 1,5 vecka från att jag tänkte ringa till att jag faktiskt ringer. För bakom alla ursäkter så finns faktiskt både tiden och längtan.

Och det är längtan som slår mig som nästa sak. Jag gottat in mig i mammarollen igen. Det är bra. Men det finns faktisk ten saknad och längtan i mig efter vuxna samtal. Att inte bara vara mamma och pappa, utan älskarinnan och älskaren igen. Att ta en fika, inte bara med mammagrupper och prata barn, utan en fika som två vuxna. Föra vuxna samtal. Plötsligt inser jag att jag är faktiskt nyfiken på hur det är i andras liv. Jag vill veta hur renoveringarna gått, vad man tycker om vaccineringen, hur någon mår, jag vill vad som händer i andras liv. Och mina frågor vill jag gärna ställa utan barnrelaterade avbrott, OCH jag är ärligt intresserad av svaren. Ja, jag har aldrig ställt frågor som jag inte velat höra svaren på förut heller, men jag har liksom inte riktigt haft möjlighet till att både ställa fråga och höra svar… Fokuset har legat på annat.  Nu längtar jag till ett samtal där man inte som hastigast informeras om vad som hänt sedan sist, en information man hör på halvt öra med ena ögat på barn. Faktiskt, jag längtar efter ett samtal där ämnet inte alltid hamnar vid barnens ( mina eller andras) utveckling. Jag längtar efter det djupa samtalet.

(Undrar om jag, tro det eller ej, börjar förbereda mig för att lämna mammaledigheten och återgå till arbetslivet. )

…

Jag börjar kunna se utanför den bubbla som spädbarnsåldern bygger upp kring en familj. Bara det att se den bubblan är en insikt, tro mig. Att inse att resten av världen faktiskt har levt vidare, att tiden går, medan vår familj lever vårt lilla liv på landet.

Och med det börjar jag också kunna se lite utanför mig själv, i syfte att se vad jag behöver för att må bra. Landet, och Byn… flytten, har varit riktigt bra. Dryga ett år efter flytten så är beslutet att flytta hit fortfarande på topp fem-listan. Men det blir faktiskt vardag i en idyll också. Då gäller det att ta fram gamla rutiner, och om de inte funkar, nya rutiner för att få den vardagen att fungera, och för att man ( läs jag) ska må bra. Jag mår bra av att röra på mig. Men jag gillar inte att träna. Då är fysiskt arbete bra. Hur skönt var det inte att spika ihop komposten, att med tre, ibland fyra slag slå i spiken i träet och låta naturlagar och muskler producera något. Jag trivs och mår bra i vår trädgård, jag är bara inte van vid att jag har en…

Jag tänder för lite ljus också. Levande ljus på hösten är en lisa för min själ. Jag är inte säker men någonstans omedvetet har jag inte tänt så många med tanke på barnens säkerhet. Men det är upp till mig som förälder att lära dem att ljus är heta saker som man inte leker med eller alldeles vid. Det är upp till mig att placera ljusen säkert, ha uppsikt över dem, och att släcka dem. Om jag vill ha ljus för att jag vill mysa och må bra, så ska jag tända ljus. så det så.

Handarbete är också bra. Jag har faktiskt upptäckt att jag älskar garn. Virka, brodera, sy. Återigen, jag mår bra av att skapa saker. Jag mår faktiskt också bra av att skriva. (och läsa och sova och äta…) Jag har alltid gjort det, handarbetat alltså. Slöjdat, för min egna skull. Jag har bara inte sett det förut. Och undrar om inte den färdiga produkten har setts som viktigare än vägen dit… av mig… Idag repade jag upp 3 dagars virkning, och gjorde det med samma, nåja nästan samma, glädje som jag virkar. För det kommer att bli mycket bättre nu när jag gör om. Och om inte, så får jag väl repa och göra om igen, jag gillar garnet, och garnet är väl värt att bli något bra. Så hade jag inte resonerat för några år sedan. Har fortfarande två projekt undanstuvade i förrådet, som avstannat helt då jag behöver sprätta en söm eller två för att det ska bli bra resultat. Helt säkert kommer de klänningarna inte bli färdiga. Någonsin. Men mitt garn repar jag upp igen och igen om det krävs. För jag mår bra av handarbetet i sig och av att stolt kunna använda något jag själv har gjort.

Många tankar och insikter blir det. Det ena leder till det andra. Det är så när jag pratar med min vän. Samtalet sträcker sig så mycket längre än telefonsamtalet. Det sås frön och tankarna får arbeta.

Som ett steg i det här med ett nyttigare liv har jag skaffat en sådan däringa stegräknare.
Ville se hur mycket jag rör på mig i vanliga fall, och sedan enkelt kunna utmana mig att öka vardagsmotionen.

I manualen står det att en normaldag ska fylla ca 10 000 steg om man vill hålla sig frisk och minska risken för kroniska sjukdomar. Vill man gå ner i vikt kan 12-15 000 steg vara lagom och vill man vara vältränad ska man lägga till 3000 steg eller mer per dag.

De senaste dagarna har jag tagit det ganska lugnt och inte rört mig mer än normalt…
Dag 1: 9 648 (normal vardag)
Dag 2: 7 726 (en vardag med mycket spring ironiskt nog, men jag fick inte på mig räknaren direkt på morgonen utan missade hela morgonritualen och halva förmiddagen.)
Dag 3: 12 248 (en lugn helgdag utan något speciellt.)
Dag 4:10 402 ( hittills men jag kommer inte att göra mer än kanske 200 steg till ikväll…)

Summa: Jag har ganska rörliga dagar. Att komma upp i det hälsosamma 10 000 är inga problem, att komma upp i viktnedgång borde inte vara ett problem. Bara att jaga runt barnen runt huset ett par tre varv.