Igår, den 27 mars 2010, var det mellan 20.30 och 21.30 en global manifestation för klimatet. Man skulle släcka ner lampor och stänga av onödiga energislukare. Vad jag tror att många upptäckte med mig, var att det inte var bara det globala klimatet som mådde bra av en lite energisnålare stund, utan även vardagsklimatet. Folk tände stearinljus, umgicks. Det pratades en hel del, folk tog det lugnt, mediterade, läste en bok, jordade sig… Det är lyx och man mår bra av stund stillhet.

Min jordtimme fokuserades på egentid, och jag lät fingrarna sysselsätta sig med ett par små virkningar medan tankarna kom och gick lite som de ville. Det fysiska “resultatet” blev ett etui för våtservetter att ha i handväskan, och ett par lyckobollar storlek mini. Det mentala arbetet ledde till ett beslut om att ta jordtimmar och egentid oftare. Samt ett konstaterande att jag troligtvis lider av någon form av hormonrubbningar (efter graviditet, förlossning och amning är det ju inte speciellt konstigt så som de festar loss då.) och det är dags att ta itu med dem efter galloperationen. Om de inte hittar en balans av sig själva när gallan är fixad.

På tal om det ska jag in för operation den 12 april. Hela gallan ska bort. Med lite tur sker det med titthållsteknik och jag är hemma igen till kvällen…

PS: Lillklimpen fick sina hörntänder igår eller inatt. Hursom, så upptäckte vi idag hur de två vampyrgaddarna nu har trängt igenom tandköttet. Så vi skriver tand nr 6 och 7, 27/3- 2010.

Ha alltid med ett litet handarbete i väskan. Du vet aldrig, aldrig när du blir sittandes någonstans och önskar att du hade en virknål och ett uns garn med dig eller åtminstone en tidning att läsa.

Idag har jag gjort 2 härliga saker. Eller, produkten av en massa härliga saker blev två saker, minst.

Jag har stått på en mossbeklädd åkant och kurat under en gran. Jag snodde granris. Jag har blivit mött av Busan och dagmamman när jag skulle hämta Busan, och det resulterade i att vi hann gå till rönnarna vid lekparken innan det blev kolmörkt ute. Där bröt vi rönnkvistar med rönnbärsklasar på. Busan var så glad åt sin rönnbärskvist att hon bar den hela vägen hem och plockade upp varje litet rönnbär som lossnade från kvisten. Jag har stått och klippt små små kvistar av riset och bundit dem till en krans, det luktar kåda och jul i köket. Jag har pimpat den halvtråkiga plastgirlangen med riktigt ris, och rönnkvistar och bundit upp den på terrassen. Jag tog mig tid att låta Busan själv bestämma vad hon ville göra med sin kvist. Efter mycket velande om den skulle bli en del av mammas snygga girlang, planteras i trädgården eller hos grannen så planterade hon den omsorgsfullt i en av våra utekrukor med ljung och tuija. Tyvärr för er var det alldeles för mörkt då för att fota. Tur för mig var det alldeles för mörkt då för att en liten Busan skulle vilja vara ute mera. Lilleman ville nämligen in och både matas och få blöjan bytt.

Så nu sitter det en välkomnande krans på dörren, det glittrar en trygg och välkomnande girlang på terrassen och i en av krukorna vid entrén så sitter det en liten rönnbärskvist för tur och lycka.

Jag hann ta kort på kransen innan jag hämtade Busan. Bild på girlangen, Busans kvist och hela entrén tänkte jag försöka fixa i hyfsat dagsljus imorgon.

Han, den där gårdstomten i byn, verkar vilja uppgradera sin luva till en mösshatt. Här har jag hållit på och virkat och virkat på en mörkröd mössa till mig. Den första blev för liten, och gick inte att virka om för garnet var slut. Den fick Busan. Hon ser ut som en liten jordgubbsflicka från någon saga av Elsa Beskow när hon har den på sig.

Nytt garn införskaffades och jag började virka igen. Nu med dubbla mängden maskor i början… Men garnet var tunnare och den verkade bli precis som jag ville ha den. Tills jag kommit halvvägs. Då kändes den plötsligt lite trång. Jag kompenserade och kompenserade…
Igår provade jag den och efter lite töj på makens huvud så var den perfekt. Idag virkade jag de sista avslutande varven, de där varven som inte har med storleken att göra utan som bara ska stänga toppen…
Glad att äntligen vara klar med hattmössan ställde jag mig framför spegeln. Döm om min förvåning när jag knappt får på mig den. Inte alls! Under natten har den krympt till en storlek som med nöd och näppe räcker till Busan!

Jaja, vill gårdstomten ha en mössa så får han väl en då. En riktigt vacker röd med bruna detaljer och brätte… Och jag får börja virka på en ännu en mössa, för en röd mössa ska jag ha, så det så!

Eller tänker du blogga i den soliga skidbacken i vinter?

Då behöver din laptop ett solskydd så att du ser vad du sysslar med.

Och det är dags att börja planera och sticka nu, så att den är färdig när skidbacken är som vitast och vårsolen som skönast.

Vad sägs om en sådan här: *Flinar stort*

(ja, jag har nog egentligen bättre att göra idag än att hitta sådana här saker… men när jag nu gjorde det måste jag ju dela med mig…)

(Och som Bullen säger, det är inte personen på bilden som skrivit brevet… JAG har ingenting med bilden eller stickningen att göra!)

Vill bara tipsa alla slöjdare och pysslare om en hemsida som jag nyligen hittat, och fastnar vid gång på gång…

Det är inte jättemånga medlemmar på communityt, 550 st, och jag har inte riktigt hittat något traditionellt forum, men det gör ingenting! Jag gillar sidan och hittar så mycket inspiration och tips där ändå.

Slås åter igen av hur nyttigt det är att prata och umgås.

Pratade med Vännen i telefon och direkt får hjärnan så mycket att arbeta med. Polletter trillar ner och nya polletter bildas i huvudet, redo att bearbetas, behandlas och så småningom trilla ner de också. Hon är sådan, hon gör så med mig. Det är bara en av de saker som är så bra med henne.

Det första som slår mig, redan innan hon svarat, är hur fruktansvärt länge sedan det var vi två pratade. Säkert en månad sedan. Närmaste vännen, och så länge sedan. Nästa är hur viktigt det är att hålla kontakten. Jag har pratat mycket om vänskap och relationer på sistone. Man måste jobba med dem, hålla dem levande och nära dem. Det är båda sidors ansvar att hålla en relation. Jag är fruktansvärt dålig på det.

Jag har ursäkter och förklaringar. Tycker det är jobbigt att ringa upp folk, (höll på att skriva jobbigt att prata i telefon, men är jag sitter där med luren mot örat kan jag prata länge så det stämmer inte.), har dagar och kvällar fyllda av familjeliv, höstdepp, trötthet, fullt upp just nu…Men syvene och sits är det bara att inse, jag är dålig på att nära mina relationer. Något att jobba på således. Det är inte ok, för mig, att andra ska föra hela kontaktdelen, det är inte ok att det ska ta 1,5 vecka från att jag tänkte ringa till att jag faktiskt ringer. För bakom alla ursäkter så finns faktiskt både tiden och längtan.

Och det är längtan som slår mig som nästa sak. Jag gottat in mig i mammarollen igen. Det är bra. Men det finns faktisk ten saknad och längtan i mig efter vuxna samtal. Att inte bara vara mamma och pappa, utan älskarinnan och älskaren igen. Att ta en fika, inte bara med mammagrupper och prata barn, utan en fika som två vuxna. Föra vuxna samtal. Plötsligt inser jag att jag är faktiskt nyfiken på hur det är i andras liv. Jag vill veta hur renoveringarna gått, vad man tycker om vaccineringen, hur någon mår, jag vill vad som händer i andras liv. Och mina frågor vill jag gärna ställa utan barnrelaterade avbrott, OCH jag är ärligt intresserad av svaren. Ja, jag har aldrig ställt frågor som jag inte velat höra svaren på förut heller, men jag har liksom inte riktigt haft möjlighet till att både ställa fråga och höra svar… Fokuset har legat på annat.  Nu längtar jag till ett samtal där man inte som hastigast informeras om vad som hänt sedan sist, en information man hör på halvt öra med ena ögat på barn. Faktiskt, jag längtar efter ett samtal där ämnet inte alltid hamnar vid barnens ( mina eller andras) utveckling. Jag längtar efter det djupa samtalet.

(Undrar om jag, tro det eller ej, börjar förbereda mig för att lämna mammaledigheten och återgå till arbetslivet. )

…

Jag börjar kunna se utanför den bubbla som spädbarnsåldern bygger upp kring en familj. Bara det att se den bubblan är en insikt, tro mig. Att inse att resten av världen faktiskt har levt vidare, att tiden går, medan vår familj lever vårt lilla liv på landet.

Och med det börjar jag också kunna se lite utanför mig själv, i syfte att se vad jag behöver för att må bra. Landet, och Byn… flytten, har varit riktigt bra. Dryga ett år efter flytten så är beslutet att flytta hit fortfarande på topp fem-listan. Men det blir faktiskt vardag i en idyll också. Då gäller det att ta fram gamla rutiner, och om de inte funkar, nya rutiner för att få den vardagen att fungera, och för att man ( läs jag) ska må bra. Jag mår bra av att röra på mig. Men jag gillar inte att träna. Då är fysiskt arbete bra. Hur skönt var det inte att spika ihop komposten, att med tre, ibland fyra slag slå i spiken i träet och låta naturlagar och muskler producera något. Jag trivs och mår bra i vår trädgård, jag är bara inte van vid att jag har en…

Jag tänder för lite ljus också. Levande ljus på hösten är en lisa för min själ. Jag är inte säker men någonstans omedvetet har jag inte tänt så många med tanke på barnens säkerhet. Men det är upp till mig som förälder att lära dem att ljus är heta saker som man inte leker med eller alldeles vid. Det är upp till mig att placera ljusen säkert, ha uppsikt över dem, och att släcka dem. Om jag vill ha ljus för att jag vill mysa och må bra, så ska jag tända ljus. så det så.

Handarbete är också bra. Jag har faktiskt upptäckt att jag älskar garn. Virka, brodera, sy. Återigen, jag mår bra av att skapa saker. Jag mår faktiskt också bra av att skriva. (och läsa och sova och äta…) Jag har alltid gjort det, handarbetat alltså. Slöjdat, för min egna skull. Jag har bara inte sett det förut. Och undrar om inte den färdiga produkten har setts som viktigare än vägen dit… av mig… Idag repade jag upp 3 dagars virkning, och gjorde det med samma, nåja nästan samma, glädje som jag virkar. För det kommer att bli mycket bättre nu när jag gör om. Och om inte, så får jag väl repa och göra om igen, jag gillar garnet, och garnet är väl värt att bli något bra. Så hade jag inte resonerat för några år sedan. Har fortfarande två projekt undanstuvade i förrådet, som avstannat helt då jag behöver sprätta en söm eller två för att det ska bli bra resultat. Helt säkert kommer de klänningarna inte bli färdiga. Någonsin. Men mitt garn repar jag upp igen och igen om det krävs. För jag mår bra av handarbetet i sig och av att stolt kunna använda något jag själv har gjort.

Många tankar och insikter blir det. Det ena leder till det andra. Det är så när jag pratar med min vän. Samtalet sträcker sig så mycket längre än telefonsamtalet. Det sås frön och tankarna får arbeta.

Så har jag tröttnat på att köpa plastkassar. Det är inte miljövänligt, det är inte billigt. Och vad gör man med de där påsarna när man kommer hem. Hälften används som soppåse och andra halvan har gått sönder för att man har packat för vassa hörn i dem, så de hamnar i soppåsen…

Nu har jag sytt mig egna. Köpte ett starkt halvsnyggt tyg för 39 kr metern och har nu sytt 2 av de sex påsarna jag får ut av tyget. Troligen blir det inte påsar av allt. Storpyret fattade genast galoppen och tog den första av påsarna att bära snutt och jacka i. Och pusselbitar och Lillpyrets napp och en massa andra bra saker att ha med sig till G.  Så igår när jag satt vid symaskinen med kasse nr 2 sydde jag även en lite mindre kasse till henne. En pyreanpassad! Stolt som jag var, och nyfiken på om hon skulle tycka om sin egna kasse tog jag med den till G och gav pyret den där. Hon älskade den, och vi hade alla en go stund när vi satt och mös i höstsolen.

Idag när jag lämnade pyret hos G så fick jag höra. Bäste vännen hade minsann också velat haft en kasse. Så klart! Hemma hade han pratat hela kvällen om Pyrets kasse och hur jag hade sytt den så att den passade hennes storlek och hur bra den var. Jag hade ingen tanke på det när jag tog påsen och gav den där istället för hemma, jag var ju bara så ivrig. Men inget misstag som inte kan fixas. Nu ligger det en till kasse i hallen, och den ska Bäste vännen få i eftermiddag! Så skönt när man spar stuvbitar och bara kan improvisera ihop saker när man vill ha dem. Pyrets kasse är ju med henne hos G, men här är Bäste vännens iallafall, jag tyckte det blev lite tråkigt med den militärbruna canvasen så jag strök dit ett textiltryck också. Får se om han gillar det eller om han tycker det känns barnsligt. JAG gillar den!

Av tyget som jag sydde kasse till pyret av, pimpade jag även min bag med. Har haft en svart standard cykelbag hemma, men inte velat använda den då maken har en likadan (stor risk för sammanblandning i morgonstressen, blöjor istället för jobbargrejer är ingen bra idé.). Smart designad med fickor och funktion, inte så glad och pigg i utseendet dock. Nu är den det! Jag fick idéen av en väcka man kan köpa på butiken Väskan i stan, där man får 3 lösa lock att alternera med efter humör. Så jag pimpade helt enkelt bagen genom att ge den ett nytt överdrag på locket. Går dessutom hyfsat lätt att ta bort och byta ut när jag tröttnat på grönt… som om det skulle hända…

Idag när barnen låg och sov middag satt jag och lekte lite med min “logga”, en stavruna med mina initialer på, en bild som jag fastnat för och som i sin enkelhet ändå säger mycket om mig. Bland annat så tog jag fram textilpappret som jag köpt nyligen och skrev ut min runa. Och vips hade den hamnat på min väska.
Pimp my bag så att säga…
Roligt att kunna sätta sin personliga prägel på sina vardagsprylar. Inte alltid man behöver göra allt själv från frö till kaka så att säga, utan det kan bli så bra med “halvfabrikat” också!

Min mobil har fått ett nytt fodral!

Virkat med halvstolpar i bakre bågen, i melerat ullgarn, och så en liten spetsvirkning på kanten. Egentligen var tanken när jag började att det skulle bli ett virknålsetui, men jag har garn kvar så det är inget som hindrar att det dyker upp ett sådant vad det lider i samma stil.