För några dagar sedan snöade det här…

Iförrgår var det vacker höst igen (och igår strålade solen från klarblå himmel). Kan inte låta bli att dela med mig, så här vackert är det hos oss när hösten visar sig från en av de bättre sidorna.

Idag är det jämngrått och allmänt blött ute. Som gjort för det som står på “Att göra”-listan, stäääda. Men det är ju så mycket roligare att sitta här och publicera mysiga bilder.

Det var sju dagar sedan jag skrev något här. Och innan dess var det sju dagar som det hände en massa på också. 14 intensiva dagar. Inga allvarliga jobbiga saker, bara händelserikt.
Jag har haft tankar om att skriva om det här, men varken tid eller lust har infunnit sig.

Vi har haft dop för Oliver. Det var en riktigt bra dag. Oliver Karl Viljam heter han. Karl efter fars farfar och morfar, och efter min morfarsbror. Och Viljam efter min morfar. Vädret var fint, dopet var trevligt och det var mysigt när alla barn fick komma fram när det var dags för vattnet. Både lillgris och storpyre skötte sig i kyrkan, och storpyret hade roligt med alla nya vännerna hemma sedan.
Hemma sken solen och folk satt både ute och inne och hade det allmänt bra. Vi bjöd på tre olika smörgåstårtor som alla var goda på sitt egna sätt. Det var Smörgåstårta ala Peter, italiensk smörgåstårta och kasslertårta.

Podden har semester nu, from dopet, och vi jobbar så sakteliga på staketet kring poolen. Små lugna steg i taget så går det framåt. Det är vårat staket och vi klurar hit och dit och allteftersom hur vi vill ha det. Det är ett projekt som känns som mer än bara ett staket. Det är vårat första gemensamma projekt på tomten. Vi är inte vana att vare sig snickra eller göra så här stora saker tillsammans. Visst märker man ibland att vi tänker olika, eller att tankegången till samma beslut är olika, men det gör inget.  Det är roligt att göra det här tillsammans, och trots att det säkert skulle gå fortare med hjälp av pappas erfarenhet och fler händer är vi fullt nöjda med att göra det själva. Eller nästan själva. Pyret hjälper ju till på sitt speciella sätt och Söstra var här ett par dagar och hjälpte till. Uppskattad bra hjälp.

Tankarna kring gästrummet/blivande lillgrisrum, och gäststugan börjar också strukturera sig i huvudet. Nattamningarna har sina fördelar, ibland poppar det ut smarta tankar, idéer som mognat och plötsligt känns redo. Dagen efter brukar någon möbel flytta sig, eller så hamnar det något nytt på skaffa-listan. Sakta men säkert blir vårat hem ännu bättre, ännu mera oss.

Lillpyret växer och står i, i övermorgon fyller han 4 månader.  Han har börjat hålla upp huvudet riktigt bra, och tränar just nu mest med att vända sig hit och dit. Imorse när han vaknat efter förmiddagsluren så rullade han ner från madrassen mot sänggaveln… Och soffan är inte alls en säker liggplats längre. Han snuttar på händerna och har fattat tycke för sin Snuttefant. På kläder kräver han något mellan 68-74. Betydligt större en syster i samma ålder med andra ord.

går runt och är lite rusig igen. Tänk att vi har det så bra nu. Tänk vad bra att vi flyttade! Nu bor vi i ett litet paradis och det är helt enkelt bara underbart här. Storpyret badade i barnpoolen, jag hängde tvätt och maken låg i skuggan med lillgrisen och lekte i förmiddags. Vid lunch gick vi in och åt sallad med kallskuret kött från grillningen igår. Nu duschar maken, jag sitter nyduschad med lillgris i famnen (sover gör han) och pyret sover middag. Snart beger vi oss in till Söstra på kalasfika.

Man måste tycka väldigt mycket om en vän för att åka in till stan för hennes skull, och lämna detta paradis för ens ett par timmar. Och då är inte ens vuxenpoolen igång och badbar…

Jag fylls av kärlek till min familj, och lycka över att vi har hittat hem. Här kan jag bo livet ut. Så här vill jag leva och bo.

Jag är nog lite knäpp, blev alldeles lycklig av att få skjuta syskonvagnen uppför åbacken i hällregn. För vi bor ju så underbart att det faktiskt inte gör något att Frej glömde kranen på där uppe.

Vi bor inte längre från dagmamman än att man kan gå och hämta storpyret oavsett väder. På med regnskyddet och regnkläderna bara. Och det finns ju saker att upptäcka även när det regnar. Vattenrännorna på vägen till exempel, eller pölarna på grusplanen, eller dropparna på regnskyddet. Vi har en underbart vacker syrenhäck, som dessutom doftar ljuvligt just nu.

OK, det är lite tråkigt när det regnar, för då kan inte lillpyret ligga på en filt på gräsmattan. Så då har vi tjejer faktiskt lite svårt att vara ute hemma när det regnar. Storpyret bryr sig inte, hon vill vara ute oavsett väder.

*ler stort*

(men jag vill ju ha båda barnen inom synhåll så då blir det inomhus när det regnar så här mycket)

Jag är inne i ett lyckorus. Det är bara att konstatera. Sedan Oliver kom till världen, och jag kunde börja använda min kropp igen har varje dag i och för sig haft sin utmaning, men främst har varje dag haft lyckliga sidor. Jag njuter stort av vårat hem, av våran by och socken. Jag njuter av barnen och med min make. Det spelar ingen roll hur mycket snö det är i vägen för att komma in i bilen, eller hur mycket det regnar. Faktiskt hittar jag inte något som jag skulle ta som negativt med vårat boende just nu. Eller med mitt liv! Jag är lycklig, och är man så där lycklig som man är när man är nykär, då är man nog lite knäpp också.

Och jag kommer att säga det igen, faktiskt precis nu:

Jag älskar att bo här!

Jag minns glädjen från när jag var liten och jag och mamma gick till backen på våren. Där plockade vi buketter att ha på köksbordet, först tussilagon ( de fanns på vägen till backen) , sedan vitsippor och så småningom liljekonvaljer. Det är ett av de finaste minnena jag har från barndomsbyn och dess omgivning, om hur jag och mamma plockade blommor. Och om Vitsippehavet i dungen bredvid och i blombacken.

Idag plockade jag min andra vitsippebukett för året. Och jag plockade den med min dotter på väg hem från dagmamman, medan sonen sov i vagnen. Jag minns inte när jag plockade vitsippor senast. De här doftade ljuvligt. De doftade av barndom och kärlek, av glädje och närhet, de luktade vår och vitsippa.

Sedan slog det mig; Jag bor så ljuvligt, att jag kommer att kunna ha vårblommor och ängsblommor i bukett på bordet hela somamrhalvåret om jag vill. För två veckor sedan plockade jag tussilagon i åkerkanten, idag var det vitsippor. Vilda gullvivor har börjat visat sig vid ån ( som för övrigt kantas av vitsippehav just nu vid bron). Och vi har en magisk äng på baksidan som säkert kommer att bjuda på sina blomster till midsommar. Och när löven börjar gulna om några månader så har vi en stor skog en kort promenad bort att plocka bär och svamp i.

Idag var det härligt att tvätta.

Eller, snarare att hänga den. Jag kom på mig själv att stå och njuta stort! Alldeles själv, med båda ungarna sovandes i bilen (dörrarna på vid gavel…), utan någon i famnen, så stod jag i solen och hängde nytvättade lakan och bäbiskläder. Det doftade rent och fläktade lätt i håret där jag stod och livet var underbart. Njutningsfullt. Jag lovar, så brukar jag inte känna när jag hänger tvätt eller sköter hushållssysslor…

Idag fortsatte vi på duktighetsstigen…

Medan jag och sonen var på bvc, och storpyret hos dagmamman så dammsög maken hela huset! Och när jag kom hem storstädade jag i grovköket, (mental notis: köp en liten skohylla att ha där) och så våttorkade vi nästan alla golv! Det var lite lurigt eftersom vi var tre om en mopp, så vi har inte riktigt riktigt koll på om hela huset moppades med såpa, men större delarna borde vara rena iallafall…

Två fotografier till ramarna har blivit utskrivna också. Och så insåg jag en sak när jag tittade i mina arkiv; jag gjorde ett sjutusan häftigt jobb när jag fotade min ex chefs bröllop!!! Bilderna är annorlunda och snygga, jag är en ruskigt bra fotograf när jag sätter den sidan till.

Även lillpyret var duktig idag… eller egentligen hela veckan. För i veckan har han klunkat på bra och gått upp, inte mindre än 3 hekto på en vecka!! inte illa för en liten pojk på 3 veckor och 4,5 kilo.

Få se, idag…

Vaknar, ammar och rapar sonen.

Tar en snabbdusch. Hivar i mig en smörgås och en till.

Dottern är redan hos dagmamman och bilen lastad med skräp.

En tur till returen och vidare till stora påskhandlingen (vi hade två, 2… köplistor)

Hem, amning, lunch, amning, pumpa ur smältvatten ur poolen, hänga tvätt, vila 5 min, hämta dotra.

Amma, rapa, gå ut med klädsäcken (som ska till myrorna el estlandshjälpen så småningom) till gäststugan, gå en vända till för den trasiga stolens skull. Ta med påskpyntet in.

Snabbstädar köket och biblioteket, påskpyntar (dvs röja köksbordet och ge det en ny duk, slänga fram ett par hönor och en tupp samt två dukar till på passande bord).

Leta fram de där ramarna jag tänkt på i ett par månader.  sortera dem på köksbordet, börja spika upp dem på väggen.

Se hur maken och dotra börjar med maten och inse att om den ska ätas i köket får jag snabba mig…

Snabbar mig och blir klar precis till maten.

Äter, ammar, kaffe, nattar och pustar ut.

Idag har vi hunnit med mycket.

Duktig flicka! ( och make)

Det gör jag faktiskt inte. Varje dag är jag tacksam över att bo som vi gör. Jag älskar det. Vissa mornar är dock lite jobbigare än andra. Våra grannar har fått en ganska komisk upplevelse om de druckit morgonkaffet och tittat ut mot vår uppfart, ett par mornar de senaste veckorna.

Scenario: Klockan är 9.00, det är mitt i veckan och Höggravid Rouva ska skjutsa dottern till dagmamman…

Dagmamman bor ca 10 minuters promenadväg bort, i vanliga fall, om man inte har bäckenuppluckring, är höggravid, och har en trotsig snart-2-åring. Lägger man dessutom till att vägen dit är isbelagd med ett lätt snölager ovanpå kan man nog räkna att promenaden skulle ta 40 minuter, minst. Och sluta halvvägs i en snödriva.

Som sagt, klockan är ungefär nio. Den vanliga visan för småbarnsföräldrar med att jaga unge inomhus och klä på en ovillig, klättrande, klängande, smitande, ålande cirkusartist vinterkläderna har precis avslutats, och varm mor och dotter har precis tagit sig ut.

Unge står och skriker på garageplan över att inte få åka bobb… höggravid mamma vaggar runt bilen och försöker hitta en dörr som funkar, inser att förardörren funkar och startar bilen för att få bort isen på insidan och i låsen på de andra dörrarna.

Tre varv till runt bilen går åt till att skrapa rutorna. Två ytterligare varv för att nå ordentligt på framrutan… (bilbimbos som rullar över motorhuven, släng er i väggen jag är gravid som en elefant och graciös som en flodhäst)
Ett varv runt bilen, fortfarande står pyret och skriker över att mamma bara jobbar med bilen och inte bryr sig om bobben. Detta varv runt bilen handlar om ett litet hopp om att dörren närmast bilbarnstolen faktiskt ska ha tinat. Det har den inte. ( om den har det så baxas unge in i bilen och vi kör, om dörren går att stänga igen…)

Känner i svag frustration på andra bakdörren. DEN går upp. Lyfter/drar unge till dörren. Baxar in unge genom fel dörr. Slänger kryckan i snön och baxar in efter, flyttar unge längre in i bilen och sedan upp i barnstolen, kryper efter. Minns nu, jag, förlåt mamman, har bara 4-5 veckor kvar till beräknad förlossning och lider av foglossningar…

Mamman spänner fast ungen och inser att nu ska hela elefanten ut igen, baklänges. Hon baxar ut sig,
tittar på kryckan i snön och inser att det finns inte en chans att få upp den på egen hand…
Så hon sparkar ( aj, sparka var inte det bästa för fogarna, så var det ja.) den upp på en snöhög och får upp den, slänger in den i bilen, och försöker därefter att stänga dörren, som nu har fastnat i öppet läge…
Några tyst mumlade svordomar och övertygelser om att det finns värre öden än detta senare, får hon igen dörren, och kan nu övergå till att baxa in sig bakom ratten. Magen är ivägen, men tillslut är hon inne i bilen, fastspänd och tro det eller ej, men hon når BÅDE ratten och pedalerna…

Nu är klockan fem i halv tio, kanske något mer. Och skulle man NU känna på dotterns dörr så skulle den säkert funka.  En 2-3 minuters bilfärd till dagmamman senare så funkar den iallafall utan minsta problem.

Nej jag klagar inte. Faktiskt så skrattar jag lite. Inte då på morgonen dock. Och helt ärligt och sant. Jag tar med hyfsad glädje en dust med is och bil ( fåse, jag ska inte upp imorgon va?) mot att få bo såhär. Det finns nackdelar med att bo på landet utan garage, givetvis, men det finns precis lika många nackdelar med att bo i stan vintertid. Och jag föredrar de på landet. Jag stormtrivs här, jag mår bra här. Jag har hittat hem helt enkelt.

Helt utan överdrift eller osanning.

Man vet att man har hittat hem när:

- man av fyra bilar man ser halvmilen innan man kommer hem, känner igen 3 av chaufförerna. ( Varav via en sidospegel…)

- När man kör sista 2 kilometerna hem men bara en hand på ratten, för den andra vinkar till bekanta man möter ( bilarna ovan och gående)

- Man hör ända från bilen hur dottern skriker av förtjusning över att se en. Och hon sitter och ritar vid köksbordet. Det värmer i hjärtat det.

- När man väljer att sitta kvar i bilen en extra minut för att bara njuta av hur fint det lyser i köksfönstret. (Nej, det var inte samma tillfälle som dottern tjöt av glädje…)