Man kan ju inte låta bli att bli på bra humör av sådant här…

*gnolar: i said a hip hop the hippie the hippie *

Var på Gränby idag och tittade runt. Dagen började med att jag var så trött att jag insåg att jag behövde aktivera mig och ge mig ut bland folk för att över huvudet taget kunna genomlida dagen. Det är inte en bra start på vare sig dag eller shoppingrunda.

Hade en topp när jag gick in på Åhlens och hamnade på deras textilavdelning. Åh det där tyget kan man göra det där av, åh, det där skulle passa bra till… Det var tur att de hade rabatt på metervarorna…

Det blev vaxduk, som ska bli förkläde (samt en pik till mormor om att om jag säger att jag har tygförkläde till dotra men behöver ett vattentåligt, så behöver jag ett vattentåligt och inte ännu ett av tyg och spets…) till till mig och Busan.

Sedan hittade jag ett trevligt tyg ( http://static1.ahlens.se/system/modules/com.gridnine.opencms.catalogue/link_getbin.jpg_568559064.jpg) som ska bli ett överdrag till en axelväska. Mormor blev så förtjust i min pimpade skötväska så hon ska få en egen variant, samma grundväska, annat tyg.

Och precis när jag var på väg från avdelningen, efter att ha dregglat på en del andra idéer. Så hittade jag ett grått tyg med tomtar på. Oj så hjärnan började jobba. Applikationer på en kudde, klädda julkort, grytvantar, och mycket mera…Så det blev en halvmeter av det också…

Medan biträdet klipper i tygerna lyser jag som en sol och delar med mig av mina lysande idéer och tipsar om en del andra pysselprojekt man kan göra med deras saker. Som att vaxdukarna också kan bli ypperliga sittunderlag, de behöver bara ett foder som isolerar kylan också… Hon var ny på jobbet, och kanske var det därför hon lyssnade intresserat, men det verkade som om jag inspirerat henne och lyst upp hennes dag också en stund.

När jag går därifrån med kassen i barnvagnen känner jag däremot hur humöret sjunker. Och exakt NÄR hade jag tänkt fixa alla de här grejerna? Jag håller ju inte alls på med en hel hög andra projekt redan som det är…Det är då jag inser det. Min höstdepp har smugit sig på och anfallit bakifrån. Sömnbrist, omställningen till vintertid, värken i kroppen (flunsa?), det låga taket vädermässigt har väl hjälpt till antar jag. Nästa insikt är att stackars Busan har fått ta en hel del onödigt. Bara för att jag är trögtänkt. Visst hon är fortfarande trotsig, men… Jag skulle ta trotset bättre om jag inte hade striden inom mig att handskas med också. Nu är tålamodet kortare, rösten får en hårdare ton snabbare, jag retar mig inte bara på de stora sakerna, utan även på de små bagatellerna.

Imorgon ska jag försöka reda ut deppen lite, skära av toppen. Men nu sova, för nu hugger jag på maken också, bara han säger pip här bredvid. Förutom att jag ska jaga illaluktande blöja som förvirrat sig och gömt sig i tvättstugan. Tvi!

Får jag inte varm mat och en bra dag  så ska jag iallafall ha en varm kaffe!

Jag ville verkligen inte bråka med min dotter idag. Men nu är vi här igen ändå. Hon arg som ett bi i spjälsängen för att hon inte fick som hon ville, och för att hon ska sova middag. Jag framför datorn och skriver av mig.

Hon har kommit in i 3-årstrotset, men visar de mest raffinerade sidorna endast när inte pappa är hemma. Helgen var lite stökig när det gällde sömn och hur och var man äter. Men hittills idag har hon varit ett litet monster, rent ut sagt. Låt oss bara konstatera att vi har en del skiljda meningar om det, också.

HON: Man äter springandes fram och tillbaka i huset, alternativt sittandes på toa. (Uppenbarligen eftersom hon vill bajsa och drar en till toa så fort en annan har satt sig och ska äta.) Eller inte alls. Sömn går an på natten, om inte mardrömmar eller växtvärk eller toa eller bror eller tröttheten är i vägen. På morgonen ska man gå upp innan solen, och väcka alla andra i huset, så att man kan få glädjen att vägra frukost och vägra en massa andra saker, allt annat än att slita bort mammas täcke, eller dunka på hennes rygg i soffan ratas. Jo det är sant, det är jag, och inte hon, som opponerar sig när jag får ett par armar ( eller som imorse, en snörstump som jag inte vet var hon hittade) lagd runt halsen och bli halvt strypt. Jo, snörstumpen beslagtogs av arg mamma väldigt fort. Äter igen, helt plötsligt ska det inte ätas med bestick, utan med händerna, eller varför inte med munnen direkt som någon hund. Om maten inte duger, så skall den slängas på golvet, valfritt om man tar en demonstrativ tugga först för att ta ut den ur munnen och slänga den, eller om man, som nu till lunch, utan en blick på maten tar tallriken och försöker vända den upp och ner på golvet direkt…

JAG: man äter som vi gjort till för ett par veckor sedan, med bestick, vad som bjuds, vid köksbordet, sittandes på en stol. Sedan är det valfritt vilken stol, hur mycket och i stort sätt hur länge. När man är nöjd säger man tack för maten och då får man lämna bordet och leka, om man vill. Som sagt, detta har faktiskt varit scenariot till ganska nyligen. Förut var hon tjejen som man lockade till bordet med att hon skulle få mera ärtor, eller oliver, om hon kom. Och hon åt, ofta lika mycket som jag, ibland till och med mera.Det var trevligt, mysigt, alla var nöjda och jag saknar den tiden.

Angående sömn tycker jag även där att det borde kunna fungera som förr… man sover sina nio timmar nattetid. Om man har mardrömmar så smyger man in (Alt ropar till sig) till mor och far , blir tröstad och somnar om, i deras säng eller sin egna. Avbrott i sömnen får man som förälder ta, det finns säkert tusen acceptabla skäl, och sedan finns det ett antal icke godtagbara…

Sedan har vi det här som blev det stora bråket idag. ( Nej, jag vet att det inte är speciellt konstruktivt eller pedagogiskt att bråka om det här men men…ibland är jag kanske en sämre mor än jag vill.)

Toabesök och bajsning: Stumpan är 2,5 år. Hon har gått till och från på potta sedan hon var 10 månader eller så. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att sluta med blöjor i somras, vilket har resulterat i att hon har på sig en blöja, men hemma gör sina behov i ämnet lika ofta på pottan eller på toastolen som i blöjan. Hos dagmamman är hon heltorr och blöjan är mer som en trosa där… Hon kommer att sluta med blöja vad det lider, det är inget jag oroar mig för. Det är inte var i utvecklingen mot blöjfri hon är, som är problemet/trätan.

Dagens scenario: Hon tycker att jag ska börja laga mat. Jag håller med henne och vi går ut i köket. Medan jag lagar mat uttrycker hon hunger och att det luktar gott. När det är dukat och maten står på bordet springer hon in på sitt rum. Vill inte äta. Inget ovanligt den senaste tiden. Oftast brukar hon komma efter en stund och äta ett par tuggor på springande fot. Jag tar en tugga själv och berättar hur gott det är. Hon kommer till bordet, tittar på mig och utan att ge tallriken en enda blick så tar hon den och ska precis till att slänga den på golvet. Jag fångar. (Jag torkar senare upp en del som inte fångades…) Jag tar en tugga till. Hon springer till sitt rum, och ropar därifrån att hon behöver bajsa. Vi går på toa och hon skriker åt mig att gå ut och börjar slå efter mig när jag tvekar. Jag hinner inte mer än utanför dörren förrän jag får veta att jag är dum som går, hon är ju färdig nu…

Det är hon inte, men hon vill inte sitta på toa längre ( 5 sek är tydligen länge nog) så vi torkar, drar upp blöjan och går tillbaka, jag till maten som börjar kallna, hon vägrar mat fortfarande och går istället till sitt rum. Jag tar en tugga och hör sedan ett karakteristiskt stånkande från hennes rum. Går dit. Då har tjejen dragit ner blöjan och försöker bajsa på golvet i sitt rum. upp med blöja, in på toa, av med blöja, upp på stolen, skrik och slag, ut från toa, in igen, inget bajs men tösen arg som ett bi för hon är minsann klar.

“Säker?”

“JAAA mamma, inte bajsa.”

Efter torkning, ny blöja, handtvätt och påklädning är vi tillbaka där vi började, nästan. Maten är kall och såggig.Men man behöver ju energi sådana här dagar så jag tar min femte tugga… Det är faktiskt inte så gott längre. Men det vet inte ungen, för hon har fortfarande varken smakat eller tittat på maten. Och inte tänker jag tvinga henne som gamla tidens mattant. Vore sjutton om min unge skulle vara den enda som inte gillar makaroner och köttfärssås när hon börjar skolan. Medan tuggan tvingas ner med lite mjölk så hör jag från tjejens rum:

“Stånk, host, host. Mamma jag bajsar!”

Jag rusar dit ( har hon hunnit dra av sig blöjan, hinner vi till toan 2 steg utanför hennes rum?)  Blöjan är halvvägs neddragen. Medan vi har en lätt dragkamp om blöjan, hon ner, jag upp, så kommer det ett stön från henne och en omisskännlig odör sprider sig. Vi han inte till toan den här gången, men å andra sidan var ju blöjan iallafall nästan där den skulle.

NU ska blöjan upp, enligt henne. Nej, mamma får inte byta blöjan!  under skrik och halvvägs slagsmål byter jag blöja. JA, under tiden vi byter så grälar jag på henne, varför kunde hon inte bajsa de 3 minuterna tidigare då hon faktiskt satt på toan men vägrade krysta?  Då hade det inte behövt komma på golvet, vi båda hade fått varm mat och vi hade inte grälat och varit arga på varandra.

Jag vet varför jag var arg på henne, men jag vet inte riktigt varför hon är arg på mig. För det är hon. Och jag kan inte bara skylla på 3-års trots för någonstans finns ju ett frö och en förklaring till varför trotset visar sig just så här.

Nu sover hon middag i spjälsängen. Hon var arg som ett bi när jag la henne där, och hon lär vara lika arg när hon vaknar. Lillkillen har sovit sin förmiddagslur och lite till under hela grälet, men vaknar nog snart. Tills dess sitter jag här och dricker en varm kaffe och skriver av mig.

För får jag inte varm mat ska jag iallafall ha en varm kaffe.

Idag är en sådan där dag när något misstämmer.

Antingen är ungarna som är ovanligt gnälliga och skrikiga eller så är det mitt tålamod som är mindre än vanligt. Vilket som, så är inte mitt humör och tålamod anpassat för mängden skrik i huset idag.
Lillpyret är förkyld och ska inte vara ute, jag är förkyld och ska inte vara ute. Ute blåser halv storm.

Korvarna bränns vid, mobilen krånglar, och jag hostar.

Inne är det jääääättetråkigt enligt storpyret, som roar sig med att kasta snutten på lillpyret och vända tallriken upp och ner vid sidan av matbordet.

Lillpyret tycker att storpyret är dum som slänger en snutt mitt i ansiktet på honom, och dessutom är mamma också dum som inte får bort snoret ur näsan så att han kan andas när han ska äta. Det är svårt att amma utan att kunna andas genom näsan. När mamma sedan fått bort snoret så gäller det ju att äta medan man kan, så då äter han till han spyr. mycket.

Mamma byter kläder och påslakan över möblerna.

Nu sitter jag framför datorn och låtsas att jag inte är mamma, bara för ett par minuter. Storpyret ligger i sin säng, ja i sin spjälsäng, inte i sin stora fina nya säng… och ska sova middag. Lillpyret ligger mätt och nybytt på lekpläden i köket och borde nog sova en stund han också. Storpyret sover inte, hon sitter och mumlar och muttrar. Lillpyret sover inte heller. Han ligger och tjorvar och grymtar på golvet som den lillgris han är.

Undrar om jag kan smyga förbi dem och brygga lite kaffe?

Om bara vädret ville lugna sig lite, för min familj, vi reagerar på vädret.

Jag är nog lite knäpp, blev alldeles lycklig av att få skjuta syskonvagnen uppför åbacken i hällregn. För vi bor ju så underbart att det faktiskt inte gör något att Frej glömde kranen på där uppe.

Vi bor inte längre från dagmamman än att man kan gå och hämta storpyret oavsett väder. På med regnskyddet och regnkläderna bara. Och det finns ju saker att upptäcka även när det regnar. Vattenrännorna på vägen till exempel, eller pölarna på grusplanen, eller dropparna på regnskyddet. Vi har en underbart vacker syrenhäck, som dessutom doftar ljuvligt just nu.

OK, det är lite tråkigt när det regnar, för då kan inte lillpyret ligga på en filt på gräsmattan. Så då har vi tjejer faktiskt lite svårt att vara ute hemma när det regnar. Storpyret bryr sig inte, hon vill vara ute oavsett väder.

*ler stort*

(men jag vill ju ha båda barnen inom synhåll så då blir det inomhus när det regnar så här mycket)

Jag är inne i ett lyckorus. Det är bara att konstatera. Sedan Oliver kom till världen, och jag kunde börja använda min kropp igen har varje dag i och för sig haft sin utmaning, men främst har varje dag haft lyckliga sidor. Jag njuter stort av vårat hem, av våran by och socken. Jag njuter av barnen och med min make. Det spelar ingen roll hur mycket snö det är i vägen för att komma in i bilen, eller hur mycket det regnar. Faktiskt hittar jag inte något som jag skulle ta som negativt med vårat boende just nu. Eller med mitt liv! Jag är lycklig, och är man så där lycklig som man är när man är nykär, då är man nog lite knäpp också.

Andra dagar vill man bara hoppa av lycka.

Idag var det en sådan dag.

Jag vaknade av att lillpyret ville ha mat. Med jag ammade honom satt jag i sängen och tittade ut på ängen. Snön ligger kvar och dagen började rätt grått och blåsigt. Men det var så fridfullt att bara titta ut där. Och jag tänkte på hur fantastiskt bra jag och min make är. Hur lyckligt lottad jag är som har honom. Jag tänkte på våran underbara familj, våra 2 trollungar. Och medan jag ammade hörde jag hur han och dottern satt och åt frukost i vårat kök. Vårat fina ( Om än ständigt stökiga) kök, i vårat hus, med äng på baksidan. Hur starka och bra är inte vi när vi vågade ta beslutet, och vågade genomföra det också! Hur lyckligt lottade är inte jag som har min familj, och bor som jag bor.

Med den känslan gick jag upp idag. Och fick äta frukost utan skrik och skrän. Tvärtom så hade jag en gosig snart-två-åring i knät som skulle mata mamma.

Efter frukost bestämde jag mig för att familjen hade bra i vardagsrummet utan mig, så jag passade på att sortera lite kläder i garderoben. Alla gamla kläder som är på tok försmå och alltid kommer att vara det slängdes i en säck för pensionering. Och så hände det! Jag fick för mig att prova ett par jeans. Ett par icke-gravid-jeans. Till och med ett par jeans som inte var det största paret i garderoben… OCH JAG KOM I DEM! De satt till och med bekvämt, när jag satt ner, på huk! Raskt provades ett par till byxor och ett par till. Och med 3 par vanliga byxor som satt som de skulle så packades snabbt alla gravidkläder ner i en kartong.

Fattar ni? 14 dagar efter förlossningen är jag nere på min vikt innan förlossningen, och jag kommer i MINA VANLIGA JEANS!

Det firades med en långpromenad med grannmamman. Som förundrades över att magen försvunnit så snabbt på mig, och att jag klarade av en sådan lång promenad (1,5 h) redan. Sådant får en att må bra.

Vissa dagar vill man bara hoppa över.

Idag var en sådan dag.

Less på allt. Orkar inte analysera det, bara vara. Och hoppas att det är bättre imorgon.