För snart tre veckor sedan, en torsdag hade jag ont i magen. Sådär riktigt ordentligt ont. Jag hade haft det en gång förut, i våras och då trodde jag det var eftervärkar. Men när det nu kom drygt 8 månader efter förlossningen kunde jag konstatera att det nog inte var eftervärkar. Efter ett samtal med sjukvårdsupplysningen tippade jag på magkatarr. Smärtan gick över under natten, men jag var lite kass hela dagen efter.

På lördagen kom smärtan tillbaka. Och blev än värre. Jag var konstig i magen och hade lite värk under förmiddagen, men sedan stegrade sig det onda markant på bara någon timme. Plötsligt ville jag inte äta, sedan ville jag till sjukhuset, och medan barnen och maken åt klart, så steg smärtan så högt att det inte längre var tal om att åka in med egen bil. Vi ringde ambulans. Det blev en tur till sjukhuset där jag fick smärtstillande ( fick lite i ambulansen också…) och det konstaterades att jag hade gallstensanfall. Tester togs, och i väntan på svaren fick jag vila ett tag. Med både Morfin och Voltaren i kroppen, ingen lunch och skalmanklockan visade på middagslur var det inte konstigt att jag somnade.

Här kommer en av mina funderingar.  När testsvaren kom, väckte en läkare mig och berättade dels, vad provsvaren sa, dels överöste hon ( i mitt tyckte) en massa info om vad jag skulle göra och inte göra i olika situationer. Bland annat fick jag välja om jag ville bli inlagd för att se om det utvecklade sig till en inflammerad gallblås (=operation) eller inte. Jag fick en muntlig lista på vad som kunde orsaka gallsten och en hel hög med restriktioner. Nu funderingen; Hur smart är det att ge allt detta, muntligt, till en nyvaken hungrig, smärtpåverkad och morfinpåverkad Rouva? Trodde de att jag skulle minnas något av det? Varför fick jag inte med mig hem ett faktablad om gallsten och vad läkaren sagt? Och hur smart är det att låta ovan person avgöra om det är bäst att åka hem eller stanna kvar?  Jag kan lätt säga att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk så att säga.

Jag åkte hem, och kvällen och dagen efter var jag ganska slut. (Mitt argument för att åka hem var att jag behövde amma, annars skulle jag definitivt få mjölkstockning och tillhörande feber, och då skulle vi inte ha en aning om det var feber för mjölkstockning eller inflammerad gallblåsa) Jag pratade med folk som vet bättre än jag, och jag läste på om gallsten på nätet.

Nu i veckan fick jag ett mindre anfall, eller snarare en känning. Om smärtan när vi ringde ambulans låg strax över förlossningssmärtor så var det här bara lite enkel mensvärk, fast på fel ställe. Nåja, de sa ju faktiskt att det skulle komma, och att det var ganska individuellt vad ens galla retar sig på. Jag fick en muntlig lista på vad som var vanligt, men också orden att jag kommer att behöva småtesta vad som gäller för mig. kul.

I förrgår kom ännu ett anfall. Den här gången var det mer än bara en känning, och jag tog medicin som jag fått utskrivet. Smärtan la sig så småningom, men kvällen som sådan var ju förstörd. För även om jag inte har ont, så är spänningen där. Och jag blir helt slut.

Ett anfall i halvåret är väl okej. Typ. Eller vad säger man?  En sisådär 3 anfall på lika många veckor, är inte alls okej! På måndag är det jag som sätter igång operation Få operation. Dvs det är dags att ringa och beställa tid hos läkare så att jag kan få en remiss så att jag kan få en operation. Och hålla tummarna stenhårt att jag slipper allt för många anfall under väntan.

En sak som irriterar mig är att det tar tid. Inte väntan alltså, utan hela grejen. Först ska jag  må halvkasst ett tag, sedan ska jag må helkasst, sedan ska jag vara helt slut. Hela den vändan tar uppenbarligen en halv dag eller en hel. Tid som jag faktiskt har mycket annat, bättre för mig, än att ligga och ha ont. Plötsligt är det inte gott om tid att fixa inför julen, plötsligt är det inte gott om tid att jobba extra, eller fixa det där som ska fixas. För nu helt plötsligt så har det gått en massa dagar som jag redan mått dåligt på, och sysslorna som skulle ha gjorts de dagarna är ogjorda. Och jag måste nu göra allt jag kan, när jag kan det, för jag vet inte när jag får ett anfall igen, eller när jag läggs in för operation, akut för att gallan är inflammerad eller planerat för att få bort stenarna.

Nästa sak som irriterar mig är jag blivit akut rädd för att äta. Eftersom jag inte vet vad som orsakade det där anfallet när jag trodde att jag skulle gå av, när jag hade magsmärtor värre än vad jag tidigare kunde föreställa mig. Eftersom jag inte vet exakt vad det var, eller om annat något annat också ska ge samma resultat, så finns där en oro nästan varje gång jag äter. “Hm, det här är inte så kryddat, men det är ju lite lök i det.” “Hm, undrar hur gallan påverkas av glöggkryddorna, jag ska nog dricka ett par glas vatten också”. “Gröna äpplen sa de, undrar om det gäller äppelsaft?”

Var tredje kvinna och var femte man har problem med gallan någon gång statistiskt sett. Så jag har inget ovanligt problem, vissa skulle inte ens säga ett stort problem. Men jag hade skitont, och jag vill inte ha det igen. Och innan jag fått kontroll över det här, så är det ett stort problem för mig. Ett problem som dessutom tar både tid och energi från mig.

Får jag inte varm mat och en bra dag  så ska jag iallafall ha en varm kaffe!

Jag ville verkligen inte bråka med min dotter idag. Men nu är vi här igen ändå. Hon arg som ett bi i spjälsängen för att hon inte fick som hon ville, och för att hon ska sova middag. Jag framför datorn och skriver av mig.

Hon har kommit in i 3-årstrotset, men visar de mest raffinerade sidorna endast när inte pappa är hemma. Helgen var lite stökig när det gällde sömn och hur och var man äter. Men hittills idag har hon varit ett litet monster, rent ut sagt. Låt oss bara konstatera att vi har en del skiljda meningar om det, också.

HON: Man äter springandes fram och tillbaka i huset, alternativt sittandes på toa. (Uppenbarligen eftersom hon vill bajsa och drar en till toa så fort en annan har satt sig och ska äta.) Eller inte alls. Sömn går an på natten, om inte mardrömmar eller växtvärk eller toa eller bror eller tröttheten är i vägen. På morgonen ska man gå upp innan solen, och väcka alla andra i huset, så att man kan få glädjen att vägra frukost och vägra en massa andra saker, allt annat än att slita bort mammas täcke, eller dunka på hennes rygg i soffan ratas. Jo det är sant, det är jag, och inte hon, som opponerar sig när jag får ett par armar ( eller som imorse, en snörstump som jag inte vet var hon hittade) lagd runt halsen och bli halvt strypt. Jo, snörstumpen beslagtogs av arg mamma väldigt fort. Äter igen, helt plötsligt ska det inte ätas med bestick, utan med händerna, eller varför inte med munnen direkt som någon hund. Om maten inte duger, så skall den slängas på golvet, valfritt om man tar en demonstrativ tugga först för att ta ut den ur munnen och slänga den, eller om man, som nu till lunch, utan en blick på maten tar tallriken och försöker vända den upp och ner på golvet direkt…

JAG: man äter som vi gjort till för ett par veckor sedan, med bestick, vad som bjuds, vid köksbordet, sittandes på en stol. Sedan är det valfritt vilken stol, hur mycket och i stort sätt hur länge. När man är nöjd säger man tack för maten och då får man lämna bordet och leka, om man vill. Som sagt, detta har faktiskt varit scenariot till ganska nyligen. Förut var hon tjejen som man lockade till bordet med att hon skulle få mera ärtor, eller oliver, om hon kom. Och hon åt, ofta lika mycket som jag, ibland till och med mera.Det var trevligt, mysigt, alla var nöjda och jag saknar den tiden.

Angående sömn tycker jag även där att det borde kunna fungera som förr… man sover sina nio timmar nattetid. Om man har mardrömmar så smyger man in (Alt ropar till sig) till mor och far , blir tröstad och somnar om, i deras säng eller sin egna. Avbrott i sömnen får man som förälder ta, det finns säkert tusen acceptabla skäl, och sedan finns det ett antal icke godtagbara…

Sedan har vi det här som blev det stora bråket idag. ( Nej, jag vet att det inte är speciellt konstruktivt eller pedagogiskt att bråka om det här men men…ibland är jag kanske en sämre mor än jag vill.)

Toabesök och bajsning: Stumpan är 2,5 år. Hon har gått till och från på potta sedan hon var 10 månader eller så. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att sluta med blöjor i somras, vilket har resulterat i att hon har på sig en blöja, men hemma gör sina behov i ämnet lika ofta på pottan eller på toastolen som i blöjan. Hos dagmamman är hon heltorr och blöjan är mer som en trosa där… Hon kommer att sluta med blöja vad det lider, det är inget jag oroar mig för. Det är inte var i utvecklingen mot blöjfri hon är, som är problemet/trätan.

Dagens scenario: Hon tycker att jag ska börja laga mat. Jag håller med henne och vi går ut i köket. Medan jag lagar mat uttrycker hon hunger och att det luktar gott. När det är dukat och maten står på bordet springer hon in på sitt rum. Vill inte äta. Inget ovanligt den senaste tiden. Oftast brukar hon komma efter en stund och äta ett par tuggor på springande fot. Jag tar en tugga själv och berättar hur gott det är. Hon kommer till bordet, tittar på mig och utan att ge tallriken en enda blick så tar hon den och ska precis till att slänga den på golvet. Jag fångar. (Jag torkar senare upp en del som inte fångades…) Jag tar en tugga till. Hon springer till sitt rum, och ropar därifrån att hon behöver bajsa. Vi går på toa och hon skriker åt mig att gå ut och börjar slå efter mig när jag tvekar. Jag hinner inte mer än utanför dörren förrän jag får veta att jag är dum som går, hon är ju färdig nu…

Det är hon inte, men hon vill inte sitta på toa längre ( 5 sek är tydligen länge nog) så vi torkar, drar upp blöjan och går tillbaka, jag till maten som börjar kallna, hon vägrar mat fortfarande och går istället till sitt rum. Jag tar en tugga och hör sedan ett karakteristiskt stånkande från hennes rum. Går dit. Då har tjejen dragit ner blöjan och försöker bajsa på golvet i sitt rum. upp med blöja, in på toa, av med blöja, upp på stolen, skrik och slag, ut från toa, in igen, inget bajs men tösen arg som ett bi för hon är minsann klar.

“Säker?”

“JAAA mamma, inte bajsa.”

Efter torkning, ny blöja, handtvätt och påklädning är vi tillbaka där vi började, nästan. Maten är kall och såggig.Men man behöver ju energi sådana här dagar så jag tar min femte tugga… Det är faktiskt inte så gott längre. Men det vet inte ungen, för hon har fortfarande varken smakat eller tittat på maten. Och inte tänker jag tvinga henne som gamla tidens mattant. Vore sjutton om min unge skulle vara den enda som inte gillar makaroner och köttfärssås när hon börjar skolan. Medan tuggan tvingas ner med lite mjölk så hör jag från tjejens rum:

“Stånk, host, host. Mamma jag bajsar!”

Jag rusar dit ( har hon hunnit dra av sig blöjan, hinner vi till toan 2 steg utanför hennes rum?)  Blöjan är halvvägs neddragen. Medan vi har en lätt dragkamp om blöjan, hon ner, jag upp, så kommer det ett stön från henne och en omisskännlig odör sprider sig. Vi han inte till toan den här gången, men å andra sidan var ju blöjan iallafall nästan där den skulle.

NU ska blöjan upp, enligt henne. Nej, mamma får inte byta blöjan!  under skrik och halvvägs slagsmål byter jag blöja. JA, under tiden vi byter så grälar jag på henne, varför kunde hon inte bajsa de 3 minuterna tidigare då hon faktiskt satt på toan men vägrade krysta?  Då hade det inte behövt komma på golvet, vi båda hade fått varm mat och vi hade inte grälat och varit arga på varandra.

Jag vet varför jag var arg på henne, men jag vet inte riktigt varför hon är arg på mig. För det är hon. Och jag kan inte bara skylla på 3-års trots för någonstans finns ju ett frö och en förklaring till varför trotset visar sig just så här.

Nu sover hon middag i spjälsängen. Hon var arg som ett bi när jag la henne där, och hon lär vara lika arg när hon vaknar. Lillkillen har sovit sin förmiddagslur och lite till under hela grälet, men vaknar nog snart. Tills dess sitter jag här och dricker en varm kaffe och skriver av mig.

För får jag inte varm mat ska jag iallafall ha en varm kaffe.

Ibland när jag pratar om mina barn, kanske speciellt med andra föräldrar med barn i samma ålder, så får jag efteråt en känsla av att jag har raljerat.
Som om jag har gjort mig lustig om någon situation eller om någon del i föräldraskapet, som inte alls är lustig, egentligen.

Exempel: För ett par vänner som var på besök berättade jag hur jag tvingats lösa problemet med att pyret  (de första veckorna efter att maken börjat jobba) inte ville låta lillebror amma ifred. Hon försökte ta hans plats i min famn och försökte både dra och knuffa bort honom. Hur gör man då som ensam vuxen när man faktiskt måste få undan storasyster så att lillebror kan få mat? Jo man ser till att syster är mätt och torr, sätter henne sonika i spjälsängen med en leksak och går och ammar lillebror i andra delen av huset. Jag berättade det som en smårolig anekdot. Men egentligen är det ju tragiskt och jobbigt. Att behöva “droppa” ett barn i en spjälsäng och lämna henne där, för att kunna ge mat till det andra.

Så varför gör jag så?
Varför raljerar jag om att lillebror får sova själv i datarummet på morgnarna. Eller om att den ena ibland gråter hysteriskt medan jag är upptagen med den andra? (Prio: någon skadad, behöver akut hjälp? Om inte så gör jag färdigt det jag gjorde med barn nr 1 (tex blöjbyte) innan jag tar itu med barn nr 2))

Det är inte alls meningen att vara rolig på mina barns bekostnad. Jag tror det handlar om samvete. Jag har dåligt samvete för att mitt bästa inte alltid räcker.

För så är det. Ens bästa räcker inte alltid.

Och det behöver åtminstone jag ventilera. Jag behöver prata om det. Jag behöver säga högt att så här är det, och det är inte bra, men det är ok. Och eftersom jag är den jag är, så sitter jag inte och pratar av mig tyst för mig själv i ett tomt rum. Och någonstans undermedvetet så vill jag göra mina ganska vardagliga och tråkiga historier mer attraktiva och intressanta för den som råkar vara i rummet. Och då blir det att jag raljerar, eller överdriver. Eller åtminstone ibland får för mig efteråt att jag gjort det. För fördelen eller vad man ska kalla det, med småbarnsföräldrar är att vi har det ganska likadant allihopa. Om man ventilerar tillsammans över en fika så är det oftast samma saker vi behöver diskutera, det är samma funderingar och samma ämnen som alltid kommer upp. Sömnlösheten, barnagråt, utvecklingssteg och trots. Oftast är vi på samma nivå i diskussionen, vi vet vad de andra menar och känner igen oss. Det är efteråt som jag ibland får för mig att jag drivit och överdrivit mer än andra, mer än nödvändigt. Att jag är en dålig förälder.

Men faktiskt är jag en ganska bra förälder! Jag älskar mina barn, jag har hyfsat tålamod och jag gör alltid mitt bästa för dem. Jag vet att de inte far illa, jag vet att de mår bra och håller på att växa upp till de ljuvligaste små barn jag känt. Och därför kan jag också säga att jag trots mina skavanker och brister är den bästa mamman i hela välden för mina barn, för jag är deras mamma.

Men ändå, förlåt storasyster och lillebror för de stunder jag inte är en perfekt mamma. Och ni som får höra på mina små anekdoter, ta dem för vad de är.

Förra inlägget han visst inte bli riktigt klart och färdigskrivet.
Mor kom, och med en mor och en son tittandes över axeln, undrandes om man inte är klar snart, är det svårt att skriva allvarliga saker om hur man mår.

Men gång på gång slås jag av hur bra jag mår nu, och därmed smyger det sig också på en jämförelse på hur jag mådde för bara ett år sedan. Att jag nu hittat mig själv igen och börjat tänka efter när jag mådde så här bra senast.

Hos en vän skrev jag något om att allt vände när när sonen föddes… Det stämmer, men det var inte bara förlossningen som gjorde att det vände för mig. Men det hände mycket där i krokarna. Vi flyttade från en stad jag aldrig kände mig hemma i, vi flyttade till en stad, en by och ett hus som är hemma med stort H. Efter förlossningen fick jag chans på BB att prata av mig ordentligt om dotterns förlossning och mina upplevelser och känslor om hennes första tid. Och en del annat. Jag var nöjd då, iallafall sista två åren. Men inte för att jag mådde bra, utan för att jag mådde så bra som jag trodde man kunde under omständigheterna. Jag var nöjd, men mer än så var det inte. Det är först nu när jag verkligen mår bra, som jag kan se hur dåligt det egentligen var ställt då.

Mycket har hänt.
Jag ska inte älta, men däremot minnas.
Och njuta.
För äntligen.
Äntligen är jag mig själv igen. Äntligen mår jag mentalt precis så bra som man ska.

Så har jag självcensurerat mig. Har tagit bort ett inlägg här på bloggen.

Känns konstigt.

Inlägget handlade om ett beslut jag tagit. Ett beslut om att genom små egna steg gå ner i vikt och ta kontrollen över kropp och självkänsla. Jag skrev det som en kommentar och ett konstaterande att det här behöver jag göra, och så här ska jag göra.

Resultatet blev visst annat. För vips fick jag välmenande tips om bra kurer, fina dieter och hur enkelt det kan vara. Från flera håll.

Jag hade min plan klar, och deklarerade den här. Följden blev upp över öronen på mig och jag sparkade bakut. Jag reagerar så. Säger för många något och pekar åt ett håll så skriker min reptilhjärna “Grupptryck!” och så vill jag bara springa åt andra hållet. 

Så jag tog bort inlägget ur offentligheten innan ännu fler han säga något om hur bra det är att äta frukt istället för godis, eller hur enkelt det är ta en timmes promenad varje dag. Eller hur skönt det är att träna regelbundet.

Det här får mig också att tänka på varför och till vilka jag bloggar.  Kanske att det kommer att ske en ändring i hur jag bloggar i framtiden. Vi får se. Jag ska tänka på saken.

Hur mycket jag än älskar mina barn, hur mycket jag än älskar min man, ibland grå det inte att komma ifrån. Den här stunden när han håller på att natta dotra, och lillpyret ligger nöjd i sängen eller “vaggan” är en av de bästa på dygnet. De fem minuterna om dagen som jag ibland får av totalt lugn och ro och ensamhet. De kan vara så sköna. Den bästa tiden på dygent? Ja kanske ibland.