Idag har jag gjort 2 härliga saker. Eller, produkten av en massa härliga saker blev två saker, minst.

Jag har stått på en mossbeklädd åkant och kurat under en gran. Jag snodde granris. Jag har blivit mött av Busan och dagmamman när jag skulle hämta Busan, och det resulterade i att vi hann gå till rönnarna vid lekparken innan det blev kolmörkt ute. Där bröt vi rönnkvistar med rönnbärsklasar på. Busan var så glad åt sin rönnbärskvist att hon bar den hela vägen hem och plockade upp varje litet rönnbär som lossnade från kvisten. Jag har stått och klippt små små kvistar av riset och bundit dem till en krans, det luktar kåda och jul i köket. Jag har pimpat den halvtråkiga plastgirlangen med riktigt ris, och rönnkvistar och bundit upp den på terrassen. Jag tog mig tid att låta Busan själv bestämma vad hon ville göra med sin kvist. Efter mycket velande om den skulle bli en del av mammas snygga girlang, planteras i trädgården eller hos grannen så planterade hon den omsorgsfullt i en av våra utekrukor med ljung och tuija. Tyvärr för er var det alldeles för mörkt då för att fota. Tur för mig var det alldeles för mörkt då för att en liten Busan skulle vilja vara ute mera. Lilleman ville nämligen in och både matas och få blöjan bytt.

Så nu sitter det en välkomnande krans på dörren, det glittrar en trygg och välkomnande girlang på terrassen och i en av krukorna vid entrén så sitter det en liten rönnbärskvist för tur och lycka.

Jag hann ta kort på kransen innan jag hämtade Busan. Bild på girlangen, Busans kvist och hela entrén tänkte jag försöka fixa i hyfsat dagsljus imorgon.

Nu börjas det.

Önskelistorna och julklappsstressen.

Lillebus och knappt Busan heller, vet vad jul, julklappar och tomte är. Jo, Busan har en svag föreställning om Tomten, en gammal pappa som står i affärerna och smyger runt när det är mörkt ute… Det är mysigt med barnajular och julklappar och att skriva önskelista. Men vi har försökt och vill fortfarande hålla det på en rimlig nivå. Och inte få hem en Dudley som räknar klapparna och får hela julen förstörd om det är inte är fler än förra året. Det verkar bli svårt. Om inte våra underbara barn får för sig att vara precis så underbara och strunt i omgivningens hyperventilerande om klapparnas storhet.

Så här är det. På kylskåpet har vi ett rött papper med enkla dekorationer. Önskelistan. Ett ark med varsitt fält för Busan, Lillebus, Mamma och pappa. När någon kommer på något de önskar sig, eller i Lillebus fall, någon kommer på något åt honom, så skriver vi upp det. Vi är inte välbärgade men efter 2 jular och lika många födelsedagar så ligger ändå leksakerna i drivor här hemma, och så speciellt mycket mer blir det ju inte på önskelistan. Ett par fem saker har vi kunnat klämma ur Busan och oss att hon vill ha, eller kommer att ha roligt med. Med Lillebus är det ännu svårare, för i Busans lekbackar, och ute i förrådet finns redan så gott som allt som vi kan komma på till honom. Jag menar, hur många olika sorters byggklossar behöver en familj?  Hur många bitringar behöver en liten pojk, en till varje hand, eller en till varje tand?

Så ringer mormor med frågan: Vad önskar sig barnen i jul då?

-Öh…

Jag nämner något ur listan.

- Jaha, vad mera då?

Ja, vad mera, jag går till listan och väljer ut något passande för en mormor att ge sitt barnbarn. Nu är det så att mormor vill ju inte ha bara en sak, hon vill ju välja lite vad hon ska köpa, så hur hon än gör så efter en stund har hon hela listan… Men jag lovar, jag stretade emot.

Efter en stund, ett par dagar ringer farmor.

- Ja vad önskar sig barnen i julklapp då.

Listan åker fram igen, den första saken på listan är ju redan köpt av mormor så den stryks mentalt. Men farmor är exakt som mormor, inte kan man nöja sig med bara en sak, man måste ju få lite valmöjligheter och alternativ. Och inte kan barnen bara få en enda julklapp av sin mormor, farmor, faster, farfar…. Så efter trugande och rent tjat så får även farmor hela listan. Nu med kommentaren att risken när man gör så här är ju att barnen får tråkiga dubbletter…

Så, om en vecka ska mor och far ut och handla julklappar till sina älsklingar.  Äntligen ska vi få tillfälle att köpa annat än de tråkiga praktiska kläderna och skorna. (De lila leopardmönstrade tightsen har Busan fått av mormor, likaså har de flesta rosettprydda blusarna kommit därifrån, och farmor kommer också gärna med opraktiska men fina kläder.(hoppas ingen nu tror att jag tycker de leopardmönstrade tightsen är snygga… men de funkade när Busan skulle vara katt på halloween.)) Vad finns då kvar på listan? Inget. För om varje som fått listan på 5 saker valt ut 2 saker ( vi får inte veta, det ska ju vara överraskning med julklappar) så är det bara , med en gissning, den där tråkiga bokhyllan, eller den svindyra saken kvar.

Plötsligt förstår jag småbarnsförälderns julklappsstress.

Sedan kommer julen. Och just den här julen som jag nu ser framför mig har vi inte haft, ännu. Och jag hoppas innerligt att vi inte får den, men ur det här perspektivet är det inte helt taget ur luften varför den finns… För med ett par julklappar från varje håll blir det en sisådär 12 klappar per barn. 2 barn, och så varsin julklapp oss föräldrar emellan… Ger ändå en större julklappssäck än vad tomten kan bära. Undrar hur 26 klappar ska få plats under granen…

Vi vill unna våra barn en god jul, med julklappar. Vi vill unna våra föräldrar glädjen att få ge julklappar till våra barn.  Och vi vill ge julklappar vi också, till våra barn. Hur sjutton gör man då för att inte julklappsberget ska dra iväg och förvandla våra gullungar till julklappsmonster likt Dudley, och  julen till en scen av Norén, där mor gråter över att laxen är slut, mormor försöker muta barnbarnet att öppna åtminstone en julklapp till, och farmor letar febrilt efter det lilla guldhjärtat som försvann bland allt paketpapper.

Och julklappsberget. Undrar var alla saker ska få plats i huset, och exakt hur mycket barnagråt får vi när vi ska försöka rensa ut gamla ratade leksaker. Som inte är ratade just då.

Vår tredje jul med barn. Hittills har det varit hyfsat lugnt, men nu börjas det!