Hon gör skäl för namnet, Busan.

De senaste 2 dagarna har hon:

-Gömt Snutten för att slippa sova middag (men trött var hon, somnade efter 3 min när vi väl hittat snuttenoch hon kunde lägga sig)

- Ritat på teverutan med vaxkritor.

- Fällt upp babysittern till max liggläge, när Lillebus satt i den. ( vilket resulterade i gråt från honom och lite egen tid till Busan, som hon använde till att…)

- Leta reda på en sax ur mammas skrivbord och klippa luggen och mer därtill. ( Bild kommer.)

- Letat fram 2 cd-skivor, och rita med vaxkrita på dem. ( Vaxkritorna ligger överst på bokhyllan, vill nog inte veta hur hon fick tag på dem.)

- Gömt sig femhundrasjuttioelva gånger.

- Smörjt in båda armarna, från axlarna till fingertopparna, i schampo när vi skulle duscha, problemet var att det var innan kläderna hade åkt av…

-”Garnat”, dvs låtsasvirkat, med sitt garn, och dessvärre med mammas virkning.

Men hon har också:

- Lekt doktor och gett både mamma, pappa och sig själv vaccinsprutor så vore det riktiga sprutor så skulle vi se ut som nåldynor. Förberedelse för influensavaccinering kanske?

- Matat Lillebus, med mat han faktiskt skulle ha…

- Tröstat Lillebus och gett honom nappen.

- Bett om att få garna mera.

- Stått i grovköket i en halvtimme, tittandes ut genom fönstret och väntat på pappa.

- påpekat att mamma luktat illa och kommenderat henne ( mig) in i duschen, med orden: Och JAG ska duscha med dig! ( Hur stort det här är förstår man bara om man hört henne gallskrika genom alla andra duschningar med mig.) Och Ja, hon duschade med mig och inte den minsta lilla gnäll utan mest bara skratt.)

- Dragit iväg med mamma till fönstret för att se på månen!

Varje natt är ett äventyr.  Varje timme ostörd sömn en skatt, varje kvart en guldklimp. Men det finns andra skatter än guld och dukater, inatt hittade jag min alldeles egna Diamant!

Man vet aldrig riktigt exakt vad äventyret ska bjuda på när man börjar resan, men att det inte blir som händelselöst, DET vet man.

Lika vet man att har man med sig tillräckligt med proviant och de rätta redskapen från början så flyter det mycket bättre genom hela äventyret.

Efter en proviantleverens hit och en vätskepåfyllning dit blev det plötsligt viktigt med uppgradering av färdmedel. Efter en stund upptäcktes dock några fel på den större varianten. Och det var då det hände! En liten liten tös kom rultande in till mamma och pappa, smög upp i sängen på mammas sida och kröp försiktigt in under täcket. Där låg vi sedan och mös i säkert 40 min, famn i famn.

Sedan var äventyret igång igen. Lillprinsen ville se menyn igen och efter det påbörjade han repetitionerna av den långa monolog han håller på att öva in. Efter en halvtimme fick Diamanten nog och bad om att få återgå till sin kupé. Efter ytterligare ett halvt glas pågick repetitionerna fortfarande, nu började det likna en monolog av Shakespeare, och Äventyrerskan insåg att det bara fanns en lösning för att komma vidare. Lillprinsen förflyttades till ett eget gemak, och äventyrarna kunde resa vidare utan vidare störningar. 3 timmar lite drygt  kunde resan fortsätta, sedan tyckte Diamanten att vi var framme för den här gången.

Lampor tändes, frukost lagades och så var dagen igång. Men djupt i mitt hjärta, har jag sparat den där diamanten. Kärleken och värmen av en liten Busan som smyger in under mammas täcke och somnar famn i famn med sin mor.

Åter till vardagen! Så skönt!
Med en familj som min, och ett hem som vårat är det faktiskt bara skönt med vardag. Nu ska vi hitta tillbaka till rutiner, för rutiner är bra. Nu är Podden tillbaka på jobbet, Storpyret tillbaka hos dagmamman och jag kan börja planera dagarna efter lillpyret, och vad för omsorg hemmet vill ha. Tvätt, disk, leksaker överallt… Vi har verkligen haft semester, nu är det tillbaka till att städa för att vi vill ha rent och fint, inte för att det ska komma folk, som kommer för att de har semester och därför antas ha tid. Tillbaka till att hålla ordning, för man mår bra av ordning, inte för att vi måste eftersom vi har semester, och därför antas ha tid.

Vi har haft en underbar semester, missförstå mig inte. Vi har haft det riktigt riktigt bra, näst intill varje dag. Inga måsten, egentligen. Vi har haft folk, och vänner på besök och vi har hälsat på andra. Vi har badat i sjö och i pool, mest pool. Och vi har bra varit, bara vi. Och så har vi skruvat staket, och donat med hemmet. Och unnat oss. Vi har haft det kort och gott riktigt bra.

Men för den delen kan jag väl få tycka att vardagen är lika bra. Visst, podden är på jobbet och inte hemma, storpyret är hos dagmamman och inte hemma. Men hon trivs ju där, har sina vänner där. Och vännerna, poolen, hemmet, familjen, allt finns ju kvar fast semestern är slut. Nu är det bara mera… vardag. Och jag gillar det.

Inatt sov lillpyret hela natten i egen säng för första gången!!

Gissa om det kändes tomt vid min sida då…

För tre veckor sedan, vid hans dop, fick vi hem min andra gamla spjälsäng. Och den har stått färdigmonterad i vårat sovrum nästan lika länge. Igår sov han halva natten i sin säng, och sedan vid nattamningen fick han vara kvar i våran säng. Men inatt sov han hela natten i sin egna säng. Minns lite nostalgiskt hur  han för bara några månader sedan sov mage mot mage i min famn på nätterna. Hur jag tyckte att den tiden med storpyret var en evighet förstår jag inte nu, det var ju så kort kort tid, en månad lite drygt bara, sedan blev han för tung och hamnade på armen och sedan fritt mellan oss. Och nu, drygt fyra månader, är han så stor att han sover i egen säng. Och även om han inte var långt borta, faktiskt nästan så jag kan nå spjälsängen från min bädd, och även om maken låg och sov bara ett par dm från mig, så kändes det konstigt och tomt i sängen…

Jag saknade honom! Önskar att tiden kunde gå bara ett uns saktare så att jag kan njuta mer av mina barn som små. De växer så fort!!  ( Och nej, jag har aaalllldriiiig hört den klyschan förut, nu sitter jag här själv och tänker precis samma sak.)

Med en nästan sovandes lillpyre i famnen blir det enhandspolskan på tangentbordet…

Det brukar ju bli det här, och jag tror alltid att det ska bli ett kort inlägg då.. men vi får se.

Igår var vi på bvc för rutinkontroll av vikt, längd och allmänt prat. För en gångs skull hade jag lite funderingar och jag rabblade dem som ett mantra för att inte glömma dem. “droppar, pluppar, knäppar och skorv. – droppar, pluppar, knäppar och skorv.”

Droppar: magdropparna med bakterier håller på att ta slut, skulle jag fortsätta med dem eller borde en flaska svindyrt joks ha gjort sitt? Ja var svaret, testa utan och se…

Pluppar: hormonplupparna som fick lillprinsen att se ut som en finnig tånårskille med röda hund, fick noteringar förra gången, nu skulle det kontrolleras artt de var borta. Och ja hans hy är len och fin som en babys, så det var inget konstigt som allergi den här gången iallafall.

Knäppar: Sedan födseln har hans höft knäppt lite till och från. Den senaste veckan hade vi märky en markant ökning av dem, både volymmässigt och frekvensen… Med både en mor och en syster med luxation så var det dags att kommentera det för bvc. Jag han bara mumla ett ” det har börjat knaka lite mer i höften” förrän vår veliga sköterska kände på höften och bokade om vår läkarkontroll. (man har en sådan vid 2 månaders ålder, vi skulle ha dem om 14 dagar egentligen). Så jag fick dels en tid hos läkaren till idag, dels fick jag omvärdera sköterskan, hon är bra när det gäller allvar.

Skorv: ja han skorv, vad var det nu man gjorde med det? inget, eller ev smörja in med någon fet kräm strax före badet.

Idag var så på bvc igen. Både jag och podden. Skulle det bli vonRosenskena i 6 månader eller var vi bara hypokondriska å sonens vägnar? Efter en kvarts undersökning kunde vi konstatera: vi är hypokondriska. Lillpyret mår bra, är frisk och utvecklas som han ska. Men för vårat egna lugn skull så bokade läkaren in en extra höftkoll om en månad.

Så skönt att han mår bra. Luften gick lite ur mig efter en kaotisk dag. Tror bestämt att jag var mer orolig än jag vetat om. Nu sitter jag här och knappar enhandspolska på tangenterna med lillpyret sover i famnen. Snart ska jag också sova tror jag.

förresten, han växer så det knakar, ca 2 hekto per vecka…( så det är det som knakar i kroppen på honom växten.)

Vikt: 5200

Längd: 59,5 cm

*tittar på sonen i famnen och känner hur kärleken till hela familjen pyser ut ur öronen på mig*

Och nej jag ska inte köpa en dyr Edursdotter, jag ska sy mig en äkta Rouvaskofta istället…

Bara att konstatera, Valma har fått tillbaka aptiten efter kräksjukan.  *ler*

Till frukost idag: 2 portioner blåbärsgröt (fullkornsgröt som inte kokats på vatten utan på blåbärssoppa), en lingongrova macka med ost, samt lite extra ost efter och 2 skorpor före medan jag gjorde gröten.

Till lunch: 7 köttbullar och makaroner med gucamole och ketchup. Samt ett kvarts äpple som efterrätt.

Matvraket är tillbaka, och nu ska det kompenseras för dryga veckan av matvägran.

att vara sjuk i ens drömhem också.

I måndags vaknade V med ett gnäll. Feber, hosta och en näsa som rann som ett vattenfall var anledningen. På eftermiddagen kom P hem tidigare, han hade huvudvärk från helgen, och en förkylning motsvarande jagvetintevad. Själv har jag varit på inkubation hela veckan känns det som. Sådär; om någon timme kommer jag att vara jäätteförkyld med feber och snuva, men det har inte ritkigt brutit ut för mig, förutom huvudvärken då.

Hela veckan har vi haft sjukstuga här med andra ord. Vårat drömhem ( som fortfarande känns helt fantastiskt och som vi njuter lite förvånat av; det är faktiskt vårat, vi ska bo och ha vardag här…) har sakta med säkert förvandlats. Trots försök att slänga snytpapper, så samlas det pappersrullar, pappersnäsdukar och konstiga pappersskrynklor både här och där. Stora näspapperkongressen 2008 är alltså i Skräddarbo.

Fleecefiltar och yllefiltar samsas i soffan och hänger på diverse stolar. Är man förkyld så är man, och vill inte ha längre än armlängs avstånd till närmaste filt när frossan sätter in. Imorse var diskbänken fylld av skålar och tallrikar, som i sin tur hade en massa använt teblask i sig. Och lika belamrad som diskbänken var, var skafferiet och frysen tomma.

Efter att ha skottat fram bilen ( VI HAR SNÖ!! Gissa om byn är vacker i snö?!) åkte jag iväg och storhandlade… för nästan 2000 kronor, så mycket har jag aldrig “veckohandlat” för förut. Nog för att vi har en matglad dotter… men det här kändes ju absurt. Ännu mera absurt var det att titta in i skafferiet och frysen efter att vi hade packat upp, de är inte sprängfyllda. Mao, de var ganska tomma innan.

Och lycka, medan jag varit borta och tömt affären, så hade P städat i köket!! En fin, mörk, REN diskbänk hälsade mig välkommen hem.

Och en make som precis hade satt på en kanna kaffe till oss, och en dotter vars breda leende och uppsträckta händer tydligt visade hur mycket hon hade saknat mig. Det är kärlek det.