Igår ställde sig Lillklimpen upp alldeles själv! Han tog ett stadigt tag om Busans plastpall och så plötsligt stod han upp, stödd mot pallen! Uppenbarligen har han tagit till sig av Signetösens tips och inspiration under helgens dop. För hon stod minsann och tittade uppfodrande på honom flera gånger, och jag såg bestämt hur han svarade på blicken med ett grundligt funderande och en stor fascination. Och igår kväll, så ställde han sig upp alldeles själv. Nu återstår bara att lista ut hur man håller balansen, gärna samtidigt som man lyfter på en fot i taget… det kallas steg. Och många snabba steg i en lång följd är bra. Då kan man nämligen springa ifatt alternativt ifrån systeryster Busan…

Igår satt Lillklimpen och åt middag. Tidig middag för en gångs skull. Vi tyckte nog att både Busan och Lillklimpen såg trötta ut, men var inte riktigt beredda ändå. Mitt i en tugga börjar plötsligt ögonlocken klippa på lillgrabben. Och vips så, så sover han.

Nej han blundar inte bara, han sover… med mat i handen…

Så det blev till att fånga upp huvudet på honom, och försiktigt lirka av kläder och på med pyjamasen. ( Jo han vaknade till lite vid blöjbytet, men somnade snart om.) Det är första gången någon av våra barn har somnat vid matbordet. Som sagt, vi såg att han var trött och trodde nog att nattningen inte skulle bli så svår, men så här? Det var vi inte riktigt beredda på.

Ångest och panik, min lillklimp har blivit stor!!
Idag har Lillklimpen fått sitt rum!
Vi har flyttat grejor och möblert om och donat och fixat allt vad vi orkat i sjukstugan. Inatt sover, om allt går vägen, Lillklimpen i sitt egna rum för första gången.
Vårat sovrum är åter ett vuxet sovrum och där hans spjälsäng stod, står nu en byrå. Allt för att jag inte ska ångra mig och flytta tillbaka honom mitt i natten…

Vissa tycker att man ska samsova, och våra barn är alltid välkomna att sova med oss om och när de vill. Busan kommer smygandes ibland när hon vaknat mitt i natten och kryper in mellan oss. Lillklimpen kan inte ta sig själv till vår säng, men han är mycket bra på att uttrycka sin vilja och få igenom den på annat sätt… Men, ingen av oss sover bra ihop. Har vi barn i sängen sover varken jag eller maken särskilt bra. Vi ligger på helspänn för att inte väcka barnen, alternativt trilla själva ur sängen.  Både Busan på den tiden det begav sig, och nu Lillklimpen vaknar av knarrandet i våra säng när jag rör på mig i sömnen.Och det blir för varmt och trångt för dem för att kunna sova riktigt bra.

Det är sedan länge planerat för att rummet skulle bli hans, och nu är det det. Men i morshjärtat känns det otroligt jobbigt att han ska sova så otroligt långt borta från mig. (det är ju ett helt kök emellan oss nu ju…)

Lillklimpen är fortfarande liten, men oj vad stor han har blivit, med eget rum och allt!

Lillklimpen har börjat krypa!
När jag kom hem första dagen på praktiken så hade han plötsligt kommit på hur man tar sig framåt (innan backade han bara) och nu kryper han som han aldrig gjort annat! Och snabbt går det. Ena stunden är han i vardagsrummet, nästa svischar (nästan) han förbi i köket på sin väg mot biblioteket.
Dammråttorna får passa sig!

I förrgår, den 18 december, sprängde Lillpyrets andra tand upp, eller snarare ner. Det var hans högra framtand på överkäken. Men än är inte periodens tandsprickning över, för grannen, vänster fram upptill är också på väg. Så tunt är tandköttet så man måste titta extra noga för att ens se att det finns ett skikt hud över tanden. Ser fram emot att få sova lite längre perioder igen när den tredje har kommit fram helt.

… och sedan var det bara 18 kvar…

(eller hur man slår personligt rekord i inlägg per dag…?)

Idag fyller lillpyret, även kallad Prins Bus eller lillgrisen, 8 månader.

Språk: han jollrar och ropar och tjoar. Papapapapa, och före det något som jag associerade till ordet blöja. blöblöblöaaaahhhh. Någon gång har jag hört mamamamama, men annars är det mest enstavigt ahhhh, eeehhhh, och grymtningar som gäller. Han är en glad liten unge och skiner ikapp med solen när han är i famnen eller när han får syn på någon i familjen.

Han är kittlig som få och har det mest porlande ljuvliga skratt när man pussar honom på halsen, eller när man ska knäppa halsknapparna på kläderna. (Han är kittlig under armarna också men jag är oftare kring halsen på honom än i armhålorna…)

Motorik: Han tar i och ur nappen ur munnen själv. Han vänder och vrider på saker och en av favoritsysselsättningarna är att försöka få tag på syrrans hår och dra. Mammas hår funkar, men bästa substitutet för att dra i Busans hår är att ta tag i pappas glasögon. Han har för övrigt samma skicklighet i att kladda ner dem som Busan hade när hon var mindre. Lillpyret kryper inte än, iallafall inte framåt. Han tycker numera om att ligga på mage på lekmattan eller på en filt, och kan vända sig både till och från mage. Vilket är väldigt skönt så man slipper vända honom på rygg när han blir trött… På magen kan han så att säga snurra runt vertikalt, han kan vända på sig så att han ser det som var bakom honom för en stund sedan. Och på det sättet kan han faktiskt också zickzacka sig lite framåt för att komma åt något. Men så fort han försöker sig på det traditionella krypandet så ser han ut som en krabba med för stor mage. Armar och ben viftar frenetiskt men i luften och endast magen nuddar golvet.

Mat: Lillpyret har inga tänder än, även om det är två stora tandbulor där de nedre hörntänderna ska komma upp. Man börjar ana två tandbulor mellan dem, så det ska bli intressant att se vilka som hinner upp först. Han äter puré till kvällsmat och vi kämpar med flaskan då och då, men annars är det amning som gäller fortfarande. Dessvärre även på natten. (Vore det inte för nattamningarna, så skulle jag kunna amma ett bra tag till, men att inte sova hela nätter sliter… på mig.) Han är så rolig när han äter, han blir så ivrig när han ser sin matskål så han börjar studsa i stolen. Podden har hittat en teknik där man håller handen på pannan på Lillpyret när man håller fram skeden med mat. Då är han still i någon extra sekund och man hinner ge honom maten innan han stänger munnen och mumsar studsande. Just nu äter han en hel 6-månaders portionsburk, några majskrokar OCH nästan full amning som kvällsmål.  Men han har som sagt inga tänder så nästa steg 8-månaders och 12 månaders får vänta till tänderna har brutit igenom, det är för grova bitar i den maten. Ska bli spännande att se hur mycket han har växt, vi ska på vikt och längd-kontroll i övermorgon…

Kläder: Lillpyret använder storlek 74/80 i kläder. 74 i byxor börjar dock kännas trångt, så om en vecka eller så är det dags att rensa ut kläder igen… Bodysar går i stl 74 (beror lite på vilket fabrikat, det skiljer ganska mycket), men den nyaste bodyn jag köpte var faktiskt 86, och det är 86 han har på sina ytterkläder också.

Grattis min lilla Busis! Nu är du 8 månader!

Jag när en varulv vid min barm. Fullmånen lyser och vad händer med den lilla söta pojken som sällan gnäller? Jo, de senaste dagarna har tänder börjat skymta i hans mun. Fullmånen driver upp dem. Två stycken, de nedre hörntänderna. Samma fullmåne ger jag skulden till nattens ylande och vaka. Hans blod sjuder när han nafsar efter något att tugga på. Det är dessutom dags att klippa hans klor, då han rivs så mycket.

Så…

Tandsprickning med tillhörande feber, eller varulv?

( Ja, efter nattens äventyr är jag lite trött… Och ja, om ingen annan tand vinner på upploppet så kommer vi att få härliga bilder till stundetplakatet… *evil*)

Idag fyller lillpyret 7 månader! Tänk vad fort det har gått.

Vi har börjat få ihop en rutin där han äter med oss en gång per dag, oftast blir det puré till honom i samband med kvällsmaten. Det är mysigt, och precis som det ska. Förutom det faktum att mamma ( läs; jag) inte riktigt är redo att sluta amma än, och när han nu äter mer och mer börjar man se slutet av amningsperioden. Om dryga 2 månader är det meningen att jag ska börja jobba och då MÅSTE han ju äta annat än direkt från bröstet, men jag har otroligt svårt att släppa taget. Med storpyret var det på sätt och vis enklare, hon fick tänder tidigt, och hon valde själv att sluta amma efter ett tag. Lillpyret har ännu inte fått en enda tand, men så småningom lär ju han också välja vanlig mat framför amning. Nåja, det är ju det som är livet, att det går framåt. Mammor i alla tider har fått kämpa med att släppa sina barn ett steg i taget. ( med ändrad kost blir det också ändrade blöjpresenter…)

Lillpyret är inte så liten längre, relativt sett. Han har sedan säkert en månad tillbaka haft storlek 80, en storlek som enligt tabellerna är tänkt till barn mellan 9 och 12 månader. Han sitter i babystol och i famnen, men sätter man honom utan stöd så lutar han så mycket framåt att han ser mer ut som en fällkniv än en sittande bäbis.

Han kan inte krypa men ibland liksom rullar han framåt, liksom fjärilssim på torra land. På det sättet kan han ta sig framåt ett par meter innan han tröttnar, även om det oftast bara är ett par decimeter för att nå nappen eller en leksak.

Stolt mamma som jag är har jag lyckas höra både det ena ordet och andra meningen… Det är mest joller och inbillning men om man lyssnar noga kan man hitta: Blöja, byta blöja, mamma, äta, älskar och gos i jollret. Det är mycket låtsashosta och blubblubblubb och slafssjifstjofsslafs också förstårs.

Javisstja, han hittade sina fötter frö ett bra tag sedan… men till skillnad från syrran som släppte dem efter en vecka eller två har han fortfarande en smak för stortån…

Lillprinsen på sin 7 månadersdag. (Jag ska aldrig bli barnfotograf, på tok för tålamodsprövande att få skärpa på rätt ställe…)

Idag fyller Lillpyret 6 månader! Jag fattar inte hur fort tiden går!

Vi har börjat lite med smakportioner, men inte mer än börjat. Han gillar morotspuré, men inte potatispuré. Han kan sitta med stöd, och även om han inte står på alal fyra så försöker han sig på att krypa … blir dock mest sprattel och kanske en förflyttning 1 dm bakåt.

Han har storlek 74/80, och är kittlig på halsen och kring nyckelbenet. Det märks då han tjuter av skratt när man ska knäppa bodyknapparna där.

Det är så skoj att se hur han utvecklas. Just nu är han jättenyfiken på sin omgivning. Han tittar på allt och man ser hur han tar in och bearbetar allt han ser. Det gör också att han blir trött fort och han sover flera små tupplurar per dag istället för två långa som han gjorde förut. Hela hans ansikte sprudlar av glädje när han ser någon han känner igen. Han gillar att klappa på bordet, och på sin syster. I helgen köpte vi en ny bilbarnstol åt honom eftersom babysafen började kännas trång. Han sitter bakåtvänd i mitten av baksätet, och till systerysters stora glädje bredvid henne. Idag när vi kom hem och jag skulle lyfta ur dem ur bilen satt de och höll hand och skrattade båda två.

Lillgrabben är ett halvt år idag. Samtidigt som det är väldigt litet, så har han blivit så stor min lillgris.