Idag fyller jag år! Vilket år, vilken dag! Jag kan bara säga att jag älskar mitt liv! Jag älskar min familj, jag har underbara vänner, jag stormtrivs på praktiken och livet är bra både i allmänhet och synnerhet. Jag mår bra. Jag är lycklig.

2009, det var året då:

- Vare sig hantverkare, försäkringsbolag eller anticimex, eller vi, ville fixa vår duschrumsmatta i gamla boendet.

- Vi äntligen kunde släppa tankarna på Lina. Frånträde i februari.

- 3 blev 4 i mars. Till vår stora förvåning var det en prins. ( och efter det känns allt annat smått och oväsentligt att ta upp här. )

- Busan fyllde två år.

- En av mina nära vänner gifte sig, med en annan av mina goda vänner!

- Lillpyret fyllde månad efter månad och i Juli hade vi dop.(Tack alla som var här, dagen var väldigt fin och skön.)

- I juli var det också semester och vi passade på att nio månader efter inflytt ha en inflyttningsfest, med bland annat premiärdopp i poolen.

- Jag var mammaledig.

- Jag fick åka ambulans in till akademiska pga gallstensanfall. Så ont jag hade då önskar jag ingen. Operation var inte aktuellt då, men kan bli aktuellt framöver.

- Vi firade förjul med mormor och morfar, och jul med farmor. Hälsade på farfar med familj på juldagen.

- Nyår blev vi pga sjukdom själva men inte ensamma.

Nu räcker det med tillbakablick. 2009 var ett bra år helt enkelt. Visst det var mörkt och blött på hösten, men till jul kom snön och den ligger kvar i drivor, som fylls på lite då och då. Vi stormtrivs i vårat hus, och i våran by. Om jag så fick fem miljoner så skulle jag inte välja ett annat boende. Vi har två underbara barn, om ett i trotsålder, som tar upp all vår tid och som utan problem skulle kunna fylla ytterligare några timmar per dygn. Det finns så mycket man vill göra och så lite tid.

Jag lever ett bra liv. Jag har en helt fantastisk familj och ett underbart hem. 2009 var bra, och jag hoppas att jag har energi och mod till att göra 2010 minst lika bra!

Ibland när jag pratar om mina barn, kanske speciellt med andra föräldrar med barn i samma ålder, så får jag efteråt en känsla av att jag har raljerat.
Som om jag har gjort mig lustig om någon situation eller om någon del i föräldraskapet, som inte alls är lustig, egentligen.

Exempel: För ett par vänner som var på besök berättade jag hur jag tvingats lösa problemet med att pyret  (de första veckorna efter att maken börjat jobba) inte ville låta lillebror amma ifred. Hon försökte ta hans plats i min famn och försökte både dra och knuffa bort honom. Hur gör man då som ensam vuxen när man faktiskt måste få undan storasyster så att lillebror kan få mat? Jo man ser till att syster är mätt och torr, sätter henne sonika i spjälsängen med en leksak och går och ammar lillebror i andra delen av huset. Jag berättade det som en smårolig anekdot. Men egentligen är det ju tragiskt och jobbigt. Att behöva “droppa” ett barn i en spjälsäng och lämna henne där, för att kunna ge mat till det andra.

Så varför gör jag så?
Varför raljerar jag om att lillebror får sova själv i datarummet på morgnarna. Eller om att den ena ibland gråter hysteriskt medan jag är upptagen med den andra? (Prio: någon skadad, behöver akut hjälp? Om inte så gör jag färdigt det jag gjorde med barn nr 1 (tex blöjbyte) innan jag tar itu med barn nr 2))

Det är inte alls meningen att vara rolig på mina barns bekostnad. Jag tror det handlar om samvete. Jag har dåligt samvete för att mitt bästa inte alltid räcker.

För så är det. Ens bästa räcker inte alltid.

Och det behöver åtminstone jag ventilera. Jag behöver prata om det. Jag behöver säga högt att så här är det, och det är inte bra, men det är ok. Och eftersom jag är den jag är, så sitter jag inte och pratar av mig tyst för mig själv i ett tomt rum. Och någonstans undermedvetet så vill jag göra mina ganska vardagliga och tråkiga historier mer attraktiva och intressanta för den som råkar vara i rummet. Och då blir det att jag raljerar, eller överdriver. Eller åtminstone ibland får för mig efteråt att jag gjort det. För fördelen eller vad man ska kalla det, med småbarnsföräldrar är att vi har det ganska likadant allihopa. Om man ventilerar tillsammans över en fika så är det oftast samma saker vi behöver diskutera, det är samma funderingar och samma ämnen som alltid kommer upp. Sömnlösheten, barnagråt, utvecklingssteg och trots. Oftast är vi på samma nivå i diskussionen, vi vet vad de andra menar och känner igen oss. Det är efteråt som jag ibland får för mig att jag drivit och överdrivit mer än andra, mer än nödvändigt. Att jag är en dålig förälder.

Men faktiskt är jag en ganska bra förälder! Jag älskar mina barn, jag har hyfsat tålamod och jag gör alltid mitt bästa för dem. Jag vet att de inte far illa, jag vet att de mår bra och håller på att växa upp till de ljuvligaste små barn jag känt. Och därför kan jag också säga att jag trots mina skavanker och brister är den bästa mamman i hela välden för mina barn, för jag är deras mamma.

Men ändå, förlåt storasyster och lillebror för de stunder jag inte är en perfekt mamma. Och ni som får höra på mina små anekdoter, ta dem för vad de är.

Förra inlägget han visst inte bli riktigt klart och färdigskrivet.
Mor kom, och med en mor och en son tittandes över axeln, undrandes om man inte är klar snart, är det svårt att skriva allvarliga saker om hur man mår.

Men gång på gång slås jag av hur bra jag mår nu, och därmed smyger det sig också på en jämförelse på hur jag mådde för bara ett år sedan. Att jag nu hittat mig själv igen och börjat tänka efter när jag mådde så här bra senast.

Hos en vän skrev jag något om att allt vände när när sonen föddes… Det stämmer, men det var inte bara förlossningen som gjorde att det vände för mig. Men det hände mycket där i krokarna. Vi flyttade från en stad jag aldrig kände mig hemma i, vi flyttade till en stad, en by och ett hus som är hemma med stort H. Efter förlossningen fick jag chans på BB att prata av mig ordentligt om dotterns förlossning och mina upplevelser och känslor om hennes första tid. Och en del annat. Jag var nöjd då, iallafall sista två åren. Men inte för att jag mådde bra, utan för att jag mådde så bra som jag trodde man kunde under omständigheterna. Jag var nöjd, men mer än så var det inte. Det är först nu när jag verkligen mår bra, som jag kan se hur dåligt det egentligen var ställt då.

Mycket har hänt.
Jag ska inte älta, men däremot minnas.
Och njuta.
För äntligen.
Äntligen är jag mig själv igen. Äntligen mår jag mentalt precis så bra som man ska.

Var nöjd med allt som livet ger
Och allting som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär

Var glad och nöjd för vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här

Vart än jag än strövar
Vart än jag än går
Står skogen och snår
Kring mina spår
Jag älskar byn och våran zon
För plommon är ju min passion
Och vill du av päron få munnen full
Så ta en titt på träd och mull
Och kanske smaka på dem

Var nöjd med allt du ser
Och allt som livet ger

Allt livet ger

Var nöjd med allt vad livet ger
Och allting som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär
Var glad och nöjd för vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här

Om frukter dig lockar
Päron eller bär
Se till att du plockar
Dem utan besvär
Vill du plocka frukter av bästa klass
Så använd din höger och vänster tass
Men klorna dem ska du dra in
Så fort du ska ta dig en fin… tomat?

Var nöjd med livet som vi alla lever här
Bland träd och bär
Vi lever här

Jag är mer än nöjd med livet, nu.

Men så bra som jag mår nu, inser jag också hur dåligt jag har mått förut. Något att minnas. Bara så.

Man vet att man vaknade tidigt när man…

…hunnit tvätta en tvättmaskin, en diskmaskin, ätit frukost, ammat, druckit kaffe, lekt med borgen, lekt katt och rått, bytt både en och två och tre blöjor, torkat kiss på golvet, ritat, vikt tvätt och undrat när det är dags för lunch…
Och det visar sig att klockan inte ens är tio än…

Nya utmaningar och nya möjligheter.

Lillpyret vill inte sova efter 6-amningen. Far och son väcker systeryster klockan sju. Hur går man på toa med två små barn i famnen?
Frukost.
Pyret vill klä sig själv OCH bror sin. När hon inte får klä brodern i dockkläderna så vill hon inte ha kläder själv, gömmer sig i kojan istället.
Lillpyret vill träna krypa, men orkar inte hålla upp huvudet och fastnar med benen i lekmattan istället. Gång på gång och igen. Storpyret hjälper till att trösta, ger nappen, men mosar lillemans fot under tiden. Storgråt från båda.

Skulle fylla i föräldradagar på nätet, e-legitimationen har gått ut. Skulle ringa bank för ny legitimation, och försäkringskassan för föräldradagarna. Fasta telefonen funkar inte, ingen ton. Felanmäler via nätet. Ringer mobilt. Banken säger, kom hit till kontoret och betala pengar så får du en ny. Försäkringskassan säger, kan inte via telefon vi skickar blanketter, men tar inte adressen (borde nog ringa igen, när den fasta telefonen funkar.).
Ringer tandläkaren, de har heller ingen fungerande telefon.
Telefonbolaget menar att det inte är deras fel utan stora Felebolaget som gjort något konstigt.

Nej, en kopp kaffe skulle nog passa bra nu. Sedan hänga tvätt, plocka disk, plocka bär, leka barn, hämta make, helghandla. Och se vad för roliga möjligheter den här dagen har med sig. För trots allt är livet gott att leva och solen skiner där ute.

Åter till vardagen! Så skönt!
Med en familj som min, och ett hem som vårat är det faktiskt bara skönt med vardag. Nu ska vi hitta tillbaka till rutiner, för rutiner är bra. Nu är Podden tillbaka på jobbet, Storpyret tillbaka hos dagmamman och jag kan börja planera dagarna efter lillpyret, och vad för omsorg hemmet vill ha. Tvätt, disk, leksaker överallt… Vi har verkligen haft semester, nu är det tillbaka till att städa för att vi vill ha rent och fint, inte för att det ska komma folk, som kommer för att de har semester och därför antas ha tid. Tillbaka till att hålla ordning, för man mår bra av ordning, inte för att vi måste eftersom vi har semester, och därför antas ha tid.

Vi har haft en underbar semester, missförstå mig inte. Vi har haft det riktigt riktigt bra, näst intill varje dag. Inga måsten, egentligen. Vi har haft folk, och vänner på besök och vi har hälsat på andra. Vi har badat i sjö och i pool, mest pool. Och vi har bra varit, bara vi. Och så har vi skruvat staket, och donat med hemmet. Och unnat oss. Vi har haft det kort och gott riktigt bra.

Men för den delen kan jag väl få tycka att vardagen är lika bra. Visst, podden är på jobbet och inte hemma, storpyret är hos dagmamman och inte hemma. Men hon trivs ju där, har sina vänner där. Och vännerna, poolen, hemmet, familjen, allt finns ju kvar fast semestern är slut. Nu är det bara mera… vardag. Och jag gillar det.

Lillpyret sover på golvet i köket. Solens strålar skiner in genom vardagsrumsfönstren. Käraste maken läser bok för pyret inne hos henne. Jag står och snoppar jordgubbar i köket, till ljudet av kaffebryggaren, när det slår mig: Det här är livet när det är som bäst!

Igår var det dessutom midsommar. En midsommar som jag bara sammanfattar med goda vänner, god mat, dans kring midsommarstång, en stund av vila och ro,  och sedan mer god mat. Ígår fick jag dessutom en av de bästa komplimanger man kan få. Av en vän som jag respekterar högt fick jag orden: jag tycker att ni har skapat ett fint hem, det känns gott att komma till er.

I måndags fyllde lillprinsen 4 veckor, idag har han namnsdag och imorgon fyller han en månad. Om man ville så skulle man kunna fira honom varje dag! Tiden är så speciell med spädbarn. Å ena sidan går dagarna så fort så de bara flyger fram. En snabb handling kan helt plötsligt ta en heldag. En heldag på stan kan helt plötsligt betyda 3 affärer.

Med dagarna som flyger förbi så kan man ju tycka att veckorna borde gå lika fort. Men nix. För det har faktiskt bara gått 4 veckor sedan vi var på BB och kämpade. Trots att det känns med tanke på alla dagar känns som om lillpyret alltid (nästan) har funnits så är han bara fyra veckor gammal! Det är inte konstigt att han inte kan lyfta på huvudet mer än han kan. Det är inte konstigt om storasyster har lite svårt att acceptera att han måste gå före ibland. För han är faktiskt bara ett litet litet lillpyre. Han är bara 4 veckor…

…Fylla veckor, namnsdag, månad, snart storpyrets födelsedag, om man ville så skulle man kunna fira våra barn varje dag. Och det vill jag. För mina barn är faktiskt helt underbara och värda att firas jämt!

På fredag är det makens första jobbdag efter pappaledigheten. Det är lite pirrigt och jag ventilerar pirrigheten lite här och där. ( Pirrigt, inte otäckt). Då är det första dagen som jag, pyret och lillprinsen ska vara ensamma hemma. Det kommer att bli en del jobbiga stunder. Det kommer att bli en del gråt och en hel del skrik. Men jag är faktiskt inte orolig till att vi inte kommer att få det att funka. Det är ju vi som är vår familj, och folk har varit hemma med två barn förr så att säga. Däremot känns det lite pirrigt inför det. Att få se exakt hur mycket gråt och skrik det blir, exakt hur trött jag kommer att vara på kvällen. Men det ska också bli skoj att se vad vi hittar på, hur roligt vi kommer att ha ihop, och hur vi löser vardagsproblemen, våra barn och jag ensamma.

En av alla fördelar med att amma är att man hinner fundera en del. Medan Oliver klunkar så tänker jag på honom. Jag ser in i hans ögon och funderar på vem han är, och ska bli. Hur jag kan göra det som bäst för honom och han storasyster. Skyddsräcke kring poolen, hur löser vi det, hur ska det se ut. Hormonprickarna i hans ansikte, när ska de försvinna? Den där kryddgården, och sandlådan… Vad vill jag med min och min familjs framtid. Hur ska vi få ihop det så att även maken kan vara pappaledig? Vad vill jag jobba med? Vilka krav har jag på ett arbete? Hur vill jag att våra barn ska växa upp?

Vad vill jag?

Sedan funderar jag på annat också. Försöker göra det där som Söstra är så bra på, ta ett steg åt sidan och se från en annan vinkel. Vi pratade en hel del häromdagen. Och både det ena och det andra fastnade i mitt huvud att fundera vidare på själv. Till exempel det här att både det mentala och fysiska måste finnas med och vara i balans för att det ska bli bra. Man måste vara beredd mentalt för att se den fysiska möjligheten, men man måste ha den fysiska kapaciteten för att kunna verkliggöra det man mentalt ser framför sig. Balans. Att se öppningen, och ta den.

Det är det här jag gör medan jag sitter och ammar lillpyret, och när jag egentligen borde sova. Jag funderar på det ljuva livet och framtiden.