Om man brygger 3 koppar, men får 7 koppar i kannan när man ska hälla upp… så har man troligtvis glömt tömma kannan på gammalt kaffe och får dricka halvkallt halvbränt istället för en god het latte.

*tömmer kannan och brygger en ny kanna*

Idag är jag riktigt trött. Fastade hela natten och morgonen inför dagens ultraljud. (Ul av gallan för att se hur stora stenarna är.) Det betyder ingen frukost. Fattar ni? Amma 2-3 gånger på en natt, och sedan inte få fylla på med energi förrän vid lunch. Ingen frukost, inget förmiddagskaffe. Att sedan Busan kom in till oss 45 min efter att vi lagt oss och skulle sova hos oss gjorde ju inte saken bättre. Eller ja, om hon sovit hade det varit ok, men nu gör hon ju inte det i våran säng… i våran säng ligger hon och betraktar och kommenterar minsta lilla ljud hon hör. “Oije vaken, pappa snusar, … , mamma du tittar på mig, …, Oije rör sig, pappa? vaken?…”

Min klocka ringde klockan åtta. Makens ringde 06.15 .

06.15 hade jag sovit kanske en kvart i taget lite nu och då.

06.16 bestämde sig Busan för att pappa skulle ligga kvar i sängen och hon i hans famn. 06.16 började hon gallskrika sådär som bara en trotsig urtrött liten flicka på 2,5 år kan göra. (Jag fick öronen rensade, och undrar hur många i grannbyn som vaknade…)

06.17 gick hela familjen upp.

Frukost till alla. Utom till mig.

(Ultraljudet var klockan elva, så åtta började jag bylsa på barnen kläder och gick ut och skrapade rutorna på bilen. Efter mycket letande efter parkering och en del traskande var vi på plats. Fem minuter innan vi skulle träffa maken och en kvart innan bokad tid. (Oj det här vart en parentes om vad jag tycker om parkeringsfrågan på akademiska… uruselt att man ska behöva traska 1 km i -15 grader med två små barn mellan parkering och avdelning. Man åker till sjukhuset av en anledning, med eller utan barn ska man inte behöva gå så långt då. Det omiljövänliga i att snurra runt runt i parkeringshus och uteparkeringar i febril jakt efter en ledig ruta ska vi inte ens gå in på.) Nu hemma igen. På fredag ska jag ringa läkaren och höra om han fått resultatet av undersökningen, och troligtvis boka ny tid för genomgång, och sedan ny tid för åtgärd… Det här tar tid. Under tiden bör jag inte anstränga mig mer än nödvändigt, jag bör vara extra försiktig med vad jag äter och göra allt som står i min makt för att inte få nya anfall.)

Ingen sömn, ingen frukost, stress dit, stressig lunch ( pga hungern). Inte undra på att jag glömde checka ut på parkeringen och fick vända om. Inte undra på att jag glömde tömma kaffekannan på gammalt kaffe innan jag bryggde nytt.

Men nu sitter jag här med mitt kaffe. Till min stora glädje kan jag iallafall dricka kaffe utan att få attacker. Med 2 barn hemma hinner jag knappast dricka ett helt glas innan det kallnar, men jag kan dricka kaffe.

Första andra och femtielfte skörden rabarber är plockade. Sammanlagt har vi plockat ca 10 liter svarta vinbär från våra tre buskar, men har ca 1 buske kvar att plocka. Lite svårt att veta exakt, men jag uppskattar det till två halva buskar kvar. Och nu kommer nästa skörd!

I tisdags hittade jag 9 st plommon som gick att ha i pajen. Idag när jag tittade på plommonträdet var helt plötsligt halva trädet moget. Bara att ta fram skördekorgen och börja plocka. Och så mumsigt goda de var!!!
*mumsar ett par plommon*

Och om någon vecka är päronen klara. Träden dignar där också och jag funderar på vilken underbar höst vi ska få med alla skördar.

Det doftar gott i hela huset! Vi har kokat vinbärsgelé ikväll. Egen hemmagjord vinbärsgelé. Den är fortfarande varm så vi får väl se hur mycket gelé det blir, eller om det bara blir saft. Men det gör inget. Nu doftar det underbart. Och vi har kokat gelé ihop! (Blir det saft så får vi väl späda det och dricka det som saft istället då.. vinner gör vi hursom.)
I höst ska jag ta fram de egenhändigt plockade trattkantarellerna, och göra min skavgryta a la mig. Renskav, lagom rökt, tre olika sorters lök, rödvin, en fin oxbuljong, egenplockade enbär, är en del av ingredienserna… Till det en god äkta potatismos gjord av maken, och så vår egna vinbärsgelé!!! Avnjuts med ett gott glas rödvin och med chokladpraliner som efterätt.

Jag längtar till hösten bara jag tänker på det!

Ute droppar regnet från lite väl  tunga moln.  Det är svensk midsommar i ett nötskal. Alla hoppas på årets bästa sommardag, men allra oftast blir det midsommarfirande i klänning och regnkappa.

Vi firar hemma i år. En liten promenad till byns midsommarstång och sedan god mat med riktigt goda vänner. Lugnt och skönt.Igår storhandlade jag och lillpyret inför helgen, och idag var hela familjen och fixade det som inte fick plats i vagnen igår. ( Lillgrisen låg i babysafen i vagnen så hur stora vagnar Maxi än har så finns det gränser på hur mycket vi kunde handla)

Tycker att det är tråkigt att se alla stressade människor i affärerna dock. Helgen och speciellt storhelger ska det ju “passas på” så mycket och allt ska vara så perfekt och lyckligt så folk stressar upp sig och hinner inte njuta av vare sig vardagen eller det festliga i helgen. Nej, ett djupt andetag, inte luras in i andras stressande ekorrhjul, utan ta egna steg och framför allt, ha en avslappnad syn på storhelger, så blir helgen så stor, fantastisk  och bra som man önskar den.

Just nu sover båda barnen. Stora V i sin gamla spjälsäng på sitt rum och lilla O på en fårfäll på köksgolvet. Han ser helt underbar ut där han ligger helt utslagen med öppna armar.  Det är sådana stunder man ska stanna upp på och bara njuta av.

Märks det att jag mår riktigt riktigt bra nu? Efter de senaste två stökiga veckorna har det lugnat sig och de gick bra när jag bara tog ett djupt andetag och tog en dag i taget. bestämde mig för att det här ska gå bra, och jag ska må bra. Vi är där igen, att välja lycka kräver mod, att må bra kräver också beslut, mentalt arbete. Så här bra som jag mår nu var det länge sedan jag mådde, mer än 5 år sedan räknar jag lite snabbt.  Och jag blir nästan lite extra rusig bara av tanken på hur bra det känns.

Idag åt vi rabarberkräm till efterrätt.

Efterrätt på en vardag…

Rabarberkräm.

Årets första rabarberskörd.

Från egna trädgården.

Egna rabarber.

Vi har egna rabarber!!!

Och jag kommer att säga det igen, faktiskt precis nu:

Jag älskar att bo här!

Jag minns glädjen från när jag var liten och jag och mamma gick till backen på våren. Där plockade vi buketter att ha på köksbordet, först tussilagon ( de fanns på vägen till backen) , sedan vitsippor och så småningom liljekonvaljer. Det är ett av de finaste minnena jag har från barndomsbyn och dess omgivning, om hur jag och mamma plockade blommor. Och om Vitsippehavet i dungen bredvid och i blombacken.

Idag plockade jag min andra vitsippebukett för året. Och jag plockade den med min dotter på väg hem från dagmamman, medan sonen sov i vagnen. Jag minns inte när jag plockade vitsippor senast. De här doftade ljuvligt. De doftade av barndom och kärlek, av glädje och närhet, de luktade vår och vitsippa.

Sedan slog det mig; Jag bor så ljuvligt, att jag kommer att kunna ha vårblommor och ängsblommor i bukett på bordet hela somamrhalvåret om jag vill. För två veckor sedan plockade jag tussilagon i åkerkanten, idag var det vitsippor. Vilda gullvivor har börjat visat sig vid ån ( som för övrigt kantas av vitsippehav just nu vid bron). Och vi har en magisk äng på baksidan som säkert kommer att bjuda på sina blomster till midsommar. Och när löven börjar gulna om några månader så har vi en stor skog en kort promenad bort att plocka bär och svamp i.

Efter att ha storhandlat på onsdagen och sedan hemma planerat påskmaten på temat: Nu har vi handlat mat för massor av pengar, något gott ska vi väl kunna slänga ihop varje dag. konstaterade jag på påskdagens morgon att det där med varmrätter var det inte mycket tänkt på… Långfredagen hade bjudit på laxpaj hos Söstra, och påsktallrik med fläskfilé som varmrätt på kvällen. Påskafton vart lunchkorv till lunch och tacos till kvällsmat.

På Påskdagen kom farmor och vi skulle fira både påsk och Valmas kommande födelsedag på samma kväll. Sill, ägg och lax dukades fram ( och den här gången glömde vi inte dillpotatisen) och så skulle vi hitta på en varmträtt. Det tittades i kylen och tänktes halvvägs, sedan gick jag med några halva meningar och ammade. Svärmor tittade en sväng till och sedan drogs hon iväg att leka. Podden fick med andra ord försöka tyda våra mumlanden och göra egan efterforskningar. Efter ett tag bytte kockarna plats igen och en timme senare var maten klar. Det blev potatisgratäng och späckad kyckling.

Potatisgratäng: Skala och skiva potatis och en gul lök. bred ut hälften av potatisen i en gratängform, sprid ut löken och pudra med peppar, krossad vitlök och salt, bred ut resten av potatisen. Krydda igen och häll över lagom mängd grädde, ju fetare desto godare… Hyvla en god ost över och grädda ca 40 min i en ugn.

Späckad kyckling: Skär en skåra i kycklingfiléerna. Lägg i 2 skivor choritzosalami i varje veck och fyll ut med en färskost med vitlök och örter, eller en naturell ost och färska örter. Sätt filéerna i en annan gratängform och bred över resten av färskosten. Om det finns plats rekommenderas att fylla ut med wokgrönsaker eller rotfrukter, men i våran form var det knäppfullt. Sätt in i ugnen i ca 40 min.

Ät och njut, men se upp för matkoman efteråt, speciellt om det finns en efterrätt innehållande sjukt mycket choklad efteråt…

Andra dagar vill man bara hoppa av lycka.

Idag var det en sådan dag.

Jag vaknade av att lillpyret ville ha mat. Med jag ammade honom satt jag i sängen och tittade ut på ängen. Snön ligger kvar och dagen började rätt grått och blåsigt. Men det var så fridfullt att bara titta ut där. Och jag tänkte på hur fantastiskt bra jag och min make är. Hur lyckligt lottad jag är som har honom. Jag tänkte på våran underbara familj, våra 2 trollungar. Och medan jag ammade hörde jag hur han och dottern satt och åt frukost i vårat kök. Vårat fina ( Om än ständigt stökiga) kök, i vårat hus, med äng på baksidan. Hur starka och bra är inte vi när vi vågade ta beslutet, och vågade genomföra det också! Hur lyckligt lottade är inte jag som har min familj, och bor som jag bor.

Med den känslan gick jag upp idag. Och fick äta frukost utan skrik och skrän. Tvärtom så hade jag en gosig snart-två-åring i knät som skulle mata mamma.

Efter frukost bestämde jag mig för att familjen hade bra i vardagsrummet utan mig, så jag passade på att sortera lite kläder i garderoben. Alla gamla kläder som är på tok försmå och alltid kommer att vara det slängdes i en säck för pensionering. Och så hände det! Jag fick för mig att prova ett par jeans. Ett par icke-gravid-jeans. Till och med ett par jeans som inte var det största paret i garderoben… OCH JAG KOM I DEM! De satt till och med bekvämt, när jag satt ner, på huk! Raskt provades ett par till byxor och ett par till. Och med 3 par vanliga byxor som satt som de skulle så packades snabbt alla gravidkläder ner i en kartong.

Fattar ni? 14 dagar efter förlossningen är jag nere på min vikt innan förlossningen, och jag kommer i MINA VANLIGA JEANS!

Det firades med en långpromenad med grannmamman. Som förundrades över att magen försvunnit så snabbt på mig, och att jag klarade av en sådan lång promenad (1,5 h) redan. Sådant får en att må bra.

Tid: 23.09 20090316

vikt: 4240g

längd: 52 cm

Allt gick strålande, 3 timmar från inskrivning till son i famnen. Jag använde endast lustgas och stod upp under hela förlossningen. Jag kan sitta ordentligt, OCH kissa utan smärta också. Stor lyx jämfört med förra gången…
Amningen funkar och vi mår prima. Skriver mer detaljerat lite senare, för nu ska här ammas och gosas bäbis!

Idag satt jag i soffan och funderade. Pyret satt bredvid med tummen i munnen och vi båda har feber. Det där med återkommande förkylningar är vår familj inte ensam om. Gullungarna i Södertälje har visst samma problem, och killarna hos dagmamman likaså. Fast hos dagmamman kör de olika dagar. Pyret på tisdagar, lilla charmören på torsdagar och stora Casanova på lördagar. Hur stora mini gör vet jag inte. Dagmamman är lite ställd: Förr var man ordentligt sjuk i en vecka, sedan var man frisk, det här återkommande hostandet och allt är något nytt. säger hon. Vad ska man göra frågar vi oss alla, både föräldrar och hon.

Nåja det var inte det jag tänkte på i soffan.

I soffan satt jag och tänkte på min pysselvecka i stugan. Den där veckan jag alltid tänker på när jag längtar till sommaren. Den där veckan då jag ska vara själv i stugan, och pyssla med en massa saker. Färga garn över öppen eld vid vattnet, göra papper, gå på ängarna och samla örter att torka och allt det andra. Från början var det en långhelg, nu har jag samlat ihop saker som jag vill göra att det har nog egentligen blivit 2 veckor.  Och ju mer jag samlar ihop till min pysselvecka i stugan, desto längre bort känns det som om den kommer. Och ju längre tiden går, ju mer som händer i livet, desto svårare känns det att kunna genomföra det hela. Men drömmen finns kvar, och ibland tänker jag på den.

Idag tittade jag ut genom fönstret och insåg en sak. Under all snö finns en finfin tomt! Nu har jag plötsligt möjligheten! Jag behöver inte åka till stugan och göra allt det där samlat under en vecka ( eller två). Vi bor på landet! Vi har en egen tomt!

Jag kan ju för sjutton göra allt det där jag vill hemma nu ju!

Jag kan i sommar gå ut och plocka egen rabarber och göra en god rabarberpaj. Sedan kan jag antingen tända en grill på gaveln och färga mitt garn där, eller gå ner till ån och stå vid strandkanten där. Jag kan packa väskan och gå ut en eftermiddag själv i skogen och bara kula, likaväl som jag går upp på berget vid stugan. Det kanske inte är rekommendabelt att göra eget papper i poolen ( klorblekt ja det blir det ju, men det känns ändå inte som en bra idé.), men. Jag kan ta ut stora badbaljan och plocka dekorativa blad från trädgården och göra mitt egna brevpapper här hemma, på tomten. Och jag behöver ju inte göra allt samtidigt, jag kan sprida ut det över en sommar, över flera somrar till och med.

Plötsligt kändes pysselveckan inte så långt borta. Plötsligt kändes inte febern så jobbig. Plötsligt kändes det helt underbart och lyxigt att få bo som vi gör. Plötsligt kändes sommaren inte så långt borta.