Idag har jag gjort 2 härliga saker. Eller, produkten av en massa härliga saker blev två saker, minst.

Jag har stått på en mossbeklädd åkant och kurat under en gran. Jag snodde granris. Jag har blivit mött av Busan och dagmamman när jag skulle hämta Busan, och det resulterade i att vi hann gå till rönnarna vid lekparken innan det blev kolmörkt ute. Där bröt vi rönnkvistar med rönnbärsklasar på. Busan var så glad åt sin rönnbärskvist att hon bar den hela vägen hem och plockade upp varje litet rönnbär som lossnade från kvisten. Jag har stått och klippt små små kvistar av riset och bundit dem till en krans, det luktar kåda och jul i köket. Jag har pimpat den halvtråkiga plastgirlangen med riktigt ris, och rönnkvistar och bundit upp den på terrassen. Jag tog mig tid att låta Busan själv bestämma vad hon ville göra med sin kvist. Efter mycket velande om den skulle bli en del av mammas snygga girlang, planteras i trädgården eller hos grannen så planterade hon den omsorgsfullt i en av våra utekrukor med ljung och tuija. Tyvärr för er var det alldeles för mörkt då för att fota. Tur för mig var det alldeles för mörkt då för att en liten Busan skulle vilja vara ute mera. Lilleman ville nämligen in och både matas och få blöjan bytt.

Så nu sitter det en välkomnande krans på dörren, det glittrar en trygg och välkomnande girlang på terrassen och i en av krukorna vid entrén så sitter det en liten rönnbärskvist för tur och lycka.

Jag hann ta kort på kransen innan jag hämtade Busan. Bild på girlangen, Busans kvist och hela entrén tänkte jag försöka fixa i hyfsat dagsljus imorgon.

För några dagar sedan snöade det här…

Iförrgår var det vacker höst igen (och igår strålade solen från klarblå himmel). Kan inte låta bli att dela med mig, så här vackert är det hos oss när hösten visar sig från en av de bättre sidorna.

Idag är det jämngrått och allmänt blött ute. Som gjort för det som står på “Att göra”-listan, stäääda. Men det är ju så mycket roligare att sitta här och publicera mysiga bilder.

Jag är nog lite knäpp, blev alldeles lycklig av att få skjuta syskonvagnen uppför åbacken i hällregn. För vi bor ju så underbart att det faktiskt inte gör något att Frej glömde kranen på där uppe.

Vi bor inte längre från dagmamman än att man kan gå och hämta storpyret oavsett väder. På med regnskyddet och regnkläderna bara. Och det finns ju saker att upptäcka även när det regnar. Vattenrännorna på vägen till exempel, eller pölarna på grusplanen, eller dropparna på regnskyddet. Vi har en underbart vacker syrenhäck, som dessutom doftar ljuvligt just nu.

OK, det är lite tråkigt när det regnar, för då kan inte lillpyret ligga på en filt på gräsmattan. Så då har vi tjejer faktiskt lite svårt att vara ute hemma när det regnar. Storpyret bryr sig inte, hon vill vara ute oavsett väder.

*ler stort*

(men jag vill ju ha båda barnen inom synhåll så då blir det inomhus när det regnar så här mycket)

Jag är inne i ett lyckorus. Det är bara att konstatera. Sedan Oliver kom till världen, och jag kunde börja använda min kropp igen har varje dag i och för sig haft sin utmaning, men främst har varje dag haft lyckliga sidor. Jag njuter stort av vårat hem, av våran by och socken. Jag njuter av barnen och med min make. Det spelar ingen roll hur mycket snö det är i vägen för att komma in i bilen, eller hur mycket det regnar. Faktiskt hittar jag inte något som jag skulle ta som negativt med vårat boende just nu. Eller med mitt liv! Jag är lycklig, och är man så där lycklig som man är när man är nykär, då är man nog lite knäpp också.

Nu blommar midsommarblomstern och liljekonvaljerna runt hörnet. Nu hänger tvätten ute på tork. Nu sover Oliver på fårfällen och syrenen doftar på både gård och i hus. Nu är jag sådär oförskämt lycklig och bara njuter av dagen.

Jag passar på medan lillpyret sover att slänga upp några andra foton på barnen som jag tagit under veckan som gått.

Såg en slaguggla idag. Den satt i en björk utefter spåret i centrala Uppsala. Gissa om det var ornitologer under trädet?  Ett par tre stycken när jag kom till stan vid tio, ca 15 stycken när jag åkte därifrån vid ett. Slagugglor är stooora ugglor. Ibland är det häftigt med natur.

Ibland är det inte så häftigt med natur. När jag körde in i byn i eftermiddags började det stinka i bilen, av gödsel. När jag klev ut ur bilen hos dagmamman så stank det än värre. Någonstans har man lykats sprida ut kodynga så näsan kröp ihop till en boll. Eller så hade en gödselcistern rasat ihop. Väl hemma, medan jag packade ur bilen slog det mig en sak. Det är januari än, inte gödslar de väl åkrarna än? Påminner inte odören väldigt mycket om snömögel? Jag vet inte om det var snömögel eller gödselkaos, men illa luktade det minsann utanför Hemma också. Det finns uppenbarligen nackdelar med att bo på landet som jag har förträngt.