Med December i antågande och branden i grannbyn i färskt minne kändes det självklart att prata eld med Busan. För någon vecka sedan hade de brandövning hos dagmamman och idag föll det sig som en bra eftermiddag att ta det hemma också. Prins Bus fick ligga kvar i vagnen medan jag och Busan höll på.

Först pratade vi om när de hade “lekt brand” hos dagmamman och vad man skulle göra där om det brann. Sedan drog vi paralleller och pratade om vad man skulle göra hemma. Hon nickade snusnuftigt och upprepade: Ropa “Det brinner!” och springa ut till samlingsplatsen; byns elhus.

Nästa steg. Mamma klättrade upp på en stol och tryckte på brandvarnaren. Redan innan den börjat tjuta ser jag hur Busan tar händerna för öronen och när brandvarnaren börjat tjuta så skriker hon för hög hals:

“Tjut tjut Det Brinner!!! Nu springer vi!!”

Och det gjorde vi. Hon före, och jag med Prins Bus i vagnen efter. Och utan att jag sagt exakt vad vi ska göra vid samlingsplatsen så ställer hon sig med ena handen på huset och börjar räkna: Valma, Mamma, PrinsBus… Var är pappa?! (Han var på jobbet, och det var ju bra övningsmässigt sätt att inte alla var där att räknas in.)

Vi gör om övningen ett par gånger och sedan tycker Busan att det räcker med brandlek och att vi kan gå in och äta pepparkakor istället. På vägen in säger hon: Nu brinner det inte längre, nu kan vi gå in…. Våran björk är ett litet hus.

( Ja samlingsplatsen hos dagmamman är en stor björk, så mer rätt kan hon ju inte ha på ett barns logik.

Såå… Nu utmanar jag allihopa! Varenda en av er som läser; Ha en brandövning innan första advent! Och ni med barn, berätta gärna hur det gick!

Idag fick jag ett samtal från mamma som jag liksom har väntat på. På något sätt hoppats på skulle komma snart men ändå inte.

Sirkka har somnat in. Min ena moster. (Strikt sett ena morbrors fru, men vad är skillnaden?)

Hon hade ALS.

För någon vecka sedan hade de provat ut någon maskin som skulle underlätta för lungorna i ett senare skede. I måndags började hon få smärtstillande mediciner. I torsdags somnade hon in. Min morbror var hemma och kom in till lasaretten fem minuter för sent. Å andra sidan var ju hon i koma så… Jag vet inte.

ALS är en sådan där sjukdom som är riktigt otäck. Den började för henen med domningar här och var och sakta men säkert la hennes miuskler av och hon fick svårt att röra sig själv, äta själv. Tror det var i dokumentären om Ulla-Carin Lindqvist som jag hörde en beskrivning av sjukdomen som fastnat: Det är som att kroppen dör tum för tum, man lever fast i ett skal som en gång var ens kropp. Medvetenheten och intelligensen påverkas inte, bara kroppen så att säga. Otäckt och smärtsamt, både fysiskt och psykiskt.

Därför har man gått och hoppats att det skulle gå fort för moster, och det gjorde det också. Men vem vill få dödsbud.

Många klyschor far igenom huvudet, bäst så som det hände, gick iallafall fort, hon har det bättre nu… så sanna.

Jag har inte träffat moster på flera år. På många år. Men åter igen är jag glad över det. Jag har både henne, och Niilo som dog för ett par år sedan i minnet som friska glada människor. Och även om jag inte träffat dem nyligen så vet jag ju att den delen av släkten finns där, på andra sidan havet. Och jag får sakna dem. Och jag får sörja moster. För sorg har inget med avstånd att göra. Sorg är en saknad. En bearbetning på att hon inte finns där borta längre.

Sirkka, jag  saknar och sörjer dig. Skönt att din kamp är över.

Fick precis en delikatesskorg i famnen av grannfrun. Som tack för vad vi gjorde i fredags natt. Blev rörd och fick lite glitter i ögonvrån. Det är roligt att bli erkänd och få uppskattning, men egentligen gjorde vi ju bara… det alla borde göra. Vi reagerade.

Det föll naturligt att springa och kolla, var självklart att ringa och självklart att hjälpa till efter förmåga. Efteråt har vi insett att det inte faller naturligt för alla. Det borde sitta i allas ryggrad, men uppenbarligen gör det inte det.

För oss satt det i ryggraden, och det är skönt att veta det. När allvarliga saker händer står vi inte förlamade, vi agerar.

Eld är farliga saker, det hade lätt kunnat bli en katastrof. Men det blev det inte nu. Tack vare oss och några ungdomar, och räddningstjänsten. Det är belöning nog att veta att man gjorde skillnad, att veta att ingen blev skadad eller bränd.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar en presentkorg fylld av godsaker. Det gör jag alltid!

Hua. Har försökt skaka bort adrenalinet ett tag nu. Går dåligt så länge som blåljusen blinkar utanför. Så jag försöker skriva bort adrenalin och oro istället.

För en timme sedan ungefär tyckte vi att det luktade lite för mycket brandrök för att vara bra. Ut och titta, och mycket riktigt det brann i grannbyn. In hämta mobilen och springa ner. Ur ett boningshus tak välde det ut rök och lågor. Vi var först på plats. Ringa Brandkåren, väcka grannarna, Tjosan!

Det var ett litet hus, mest en gammal ombyggd byggarkoja faktiskt. Men det var nära en lada som en stund senare också fattade eld. P och ett gäng ungdomar försökte skyddsvattna ladan med en slang, men det var för varmt och snart brann den också. Jag stod med SOS i mobilen och vinkade in räddningstjänsten på rätt väg. Lättare sagt en gjort på byvägarna!

Nu är de där och jobbar. Kommer troligen hålla på hela natten, iallafall om jag som inte kan något om husbränder får gissa.

Vi fick gå hem och hålla koll på glödloppor och ta hand om våra barn (som ju lämnades sovandes när vi sprang ut).

Kvar är en oro i kroppen. Adrenalin så det sprutar åt det.

Jisses. Och nu är det meningen att jag ska amma, sova och sedan åka på äventyrshelg? Skulle inte tro det, nog med äventyr för en helg!

Igår sken solen för fjärde dagen i rad, och jag lyckade äntligen få ändan ur vagnen för att åka till Plantagen och affärerna där omkring för att shoppa trädgårdssaker. Redan i bilen borde jag ha anat oråd då shoppinglistan glömdes hemma…och ingen barnvagn togs med.

Plantagen hade inte de örter jag villa ha, men vi köpte ändå en planta persilja, och lite gräslök. Biltema hade en springcykel men den var på tok för hög för tösen, och ingen leksaksgräsklippare, men ett set med kratta, spade och räfsa köptes istället till tösen. Och så en stålkratta och en spade i vuxenstorlek också. Man måste ha en trädgårdsspade om man ska kunna plantera om rosenbuskarna. ( För de som inte vet det, så har de förra ägarna kastat sina plantor över axeln och sedan planterat dem där de råkade hamna, så vi vill flytta om lite och få lite mer struktur i den slumpartade trädgården.)

Sedan skulle vi bara in på Jula också och kolla på komposterna och köpa en pump innan det var dags för mat och hemfärd. BARA är världens farligaste ord, visste ni det?  ” Jag skulle bara …” i skidbacken och vips ligger man på sjukan för röntgen av något ben. “Jag skulle bara” och vips är det förbaske mig något som är sönder.

Valma stod i en kundvagn när vi skulle in i Jula. Vi hade försökt få henne att sitta men just vid dörren stod hon igen… Och just vid dörren hade de en tröskel. Vagnen tog tvärstopp, och Valma gjorde en volt och flög över vagnen och ramlade på betonggolvet med huvudet före. En millisekund senare gallskrek hon och min make var framme vid henne i samma stund. Men jag hade ändå hunnit tänka: “Nu bröt hon nacken och dog”, där jag stod med Lillpojken i bärsjalen, utan möjlighet att göra speciellt mycket. Det blev ilfart till akuten och sedan 3 timmar där för koll av hjärnskakning. Inget brutet, ingen hjärnskakning, hon mår bra… Men jag och P var chockade hela kvällen och satt bara och grät efter att barnen somnat. Hua!

Och jag som brukar gå fram till främmande ungar i kundvagnar och säga till både dem och föräldrar om att inte ha dem stående i vagnarna.. Så fort det gick när olyckan valde att dyka upp…

Vi var där idag igen. Dels för att man ska upp i sadeln igen så fort som möjligt, dels för att vi faktiskt hade åkt dit för att köpa en specifik sak. Den här gången satt hon fastspänd i sele i sin egna barnvagn…
Men det värkte i hjärtat när vi gick genom dörren. Där precis där voltade hon… Det gick bra, men det var precis DÄR hon voltade. Vid kundinformationen informerade jag en i personalen om vad som hänt och bad henne att skriva upp incidenten i affärens “incidentpärm”. På varje företag ska det finnas ett skyddsombud, och den ska ha en pärm där alla olyckor och incidenter skrivs ner och rapporteras för att göra arbetsplatsen tryggare. Även butiker har en sådan pärm, och där ska även kunders händelser bokföras, för att göra butiken säkrare. Hade vi varit i Amerika hade vi, eller något ögonvittne som blivit chockad av synen, stämt butiken för tröskeln som man kunde snava på, och för kundvagnen som tvärstannade av tröskeln. Butiken skulle antingen få betala dyrt och sedan fixa tröskeln, eller få slå igen. Jag har ingen som helst önskan av att det skulle vara så här i Sverige. Men om man ska kunna förändra något så måste man säga till! Därför ringer jag till posten varannan vecka och klagar på brevbärarens hastighet när han kör förbi oss så gruset flyger. Därför berättar jag för personalen om vad som hände utanför/i deras butik igår, så att de kan fundera på om tröskeln måste justeras. Därför talar jag om att det finns skyddsombud även i butiker, det finns incidentpärmar…

Inget är så hemskt som när ens barn gör sig illa. Hjärtat stannar, luften i lungorna tar slut, och magen värker. Hela kroppen spänner sig och man tar tag i det. Vi åkte till akuten och satt där. Vi var lugna och starka. Vi höll humöret uppe trots att både matdags och läggdags passerades. Och vi skaffade oss energi att gå upp varannan timme och kontrollera om hon sov och mådde bra eller om vi skulle tillbaka till sjukhuset. Vi var och är föräldrar. Efteråt, började tankarna vandra, och igår kväll när barnen sov började arbetet med den egna chocken. Och nu skriver jag av mig här som en sista terapi innan jag släpper det. För det gick bra. Hon mår bra, sånär som på en stor bula i pannan, och till frukost, ett ständigt pladdrande om att “Åka vagn och dunk i pannan, dunk dunk i golvet”.