För snart tre veckor sedan, en torsdag hade jag ont i magen. Sådär riktigt ordentligt ont. Jag hade haft det en gång förut, i våras och då trodde jag det var eftervärkar. Men när det nu kom drygt 8 månader efter förlossningen kunde jag konstatera att det nog inte var eftervärkar. Efter ett samtal med sjukvårdsupplysningen tippade jag på magkatarr. Smärtan gick över under natten, men jag var lite kass hela dagen efter.

På lördagen kom smärtan tillbaka. Och blev än värre. Jag var konstig i magen och hade lite värk under förmiddagen, men sedan stegrade sig det onda markant på bara någon timme. Plötsligt ville jag inte äta, sedan ville jag till sjukhuset, och medan barnen och maken åt klart, så steg smärtan så högt att det inte längre var tal om att åka in med egen bil. Vi ringde ambulans. Det blev en tur till sjukhuset där jag fick smärtstillande ( fick lite i ambulansen också…) och det konstaterades att jag hade gallstensanfall. Tester togs, och i väntan på svaren fick jag vila ett tag. Med både Morfin och Voltaren i kroppen, ingen lunch och skalmanklockan visade på middagslur var det inte konstigt att jag somnade.

Här kommer en av mina funderingar.  När testsvaren kom, väckte en läkare mig och berättade dels, vad provsvaren sa, dels överöste hon ( i mitt tyckte) en massa info om vad jag skulle göra och inte göra i olika situationer. Bland annat fick jag välja om jag ville bli inlagd för att se om det utvecklade sig till en inflammerad gallblås (=operation) eller inte. Jag fick en muntlig lista på vad som kunde orsaka gallsten och en hel hög med restriktioner. Nu funderingen; Hur smart är det att ge allt detta, muntligt, till en nyvaken hungrig, smärtpåverkad och morfinpåverkad Rouva? Trodde de att jag skulle minnas något av det? Varför fick jag inte med mig hem ett faktablad om gallsten och vad läkaren sagt? Och hur smart är det att låta ovan person avgöra om det är bäst att åka hem eller stanna kvar?  Jag kan lätt säga att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk så att säga.

Jag åkte hem, och kvällen och dagen efter var jag ganska slut. (Mitt argument för att åka hem var att jag behövde amma, annars skulle jag definitivt få mjölkstockning och tillhörande feber, och då skulle vi inte ha en aning om det var feber för mjölkstockning eller inflammerad gallblåsa) Jag pratade med folk som vet bättre än jag, och jag läste på om gallsten på nätet.

Nu i veckan fick jag ett mindre anfall, eller snarare en känning. Om smärtan när vi ringde ambulans låg strax över förlossningssmärtor så var det här bara lite enkel mensvärk, fast på fel ställe. Nåja, de sa ju faktiskt att det skulle komma, och att det var ganska individuellt vad ens galla retar sig på. Jag fick en muntlig lista på vad som var vanligt, men också orden att jag kommer att behöva småtesta vad som gäller för mig. kul.

I förrgår kom ännu ett anfall. Den här gången var det mer än bara en känning, och jag tog medicin som jag fått utskrivet. Smärtan la sig så småningom, men kvällen som sådan var ju förstörd. För även om jag inte har ont, så är spänningen där. Och jag blir helt slut.

Ett anfall i halvåret är väl okej. Typ. Eller vad säger man?  En sisådär 3 anfall på lika många veckor, är inte alls okej! På måndag är det jag som sätter igång operation Få operation. Dvs det är dags att ringa och beställa tid hos läkare så att jag kan få en remiss så att jag kan få en operation. Och hålla tummarna stenhårt att jag slipper allt för många anfall under väntan.

En sak som irriterar mig är att det tar tid. Inte väntan alltså, utan hela grejen. Först ska jag  må halvkasst ett tag, sedan ska jag må helkasst, sedan ska jag vara helt slut. Hela den vändan tar uppenbarligen en halv dag eller en hel. Tid som jag faktiskt har mycket annat, bättre för mig, än att ligga och ha ont. Plötsligt är det inte gott om tid att fixa inför julen, plötsligt är det inte gott om tid att jobba extra, eller fixa det där som ska fixas. För nu helt plötsligt så har det gått en massa dagar som jag redan mått dåligt på, och sysslorna som skulle ha gjorts de dagarna är ogjorda. Och jag måste nu göra allt jag kan, när jag kan det, för jag vet inte när jag får ett anfall igen, eller när jag läggs in för operation, akut för att gallan är inflammerad eller planerat för att få bort stenarna.

Nästa sak som irriterar mig är jag blivit akut rädd för att äta. Eftersom jag inte vet vad som orsakade det där anfallet när jag trodde att jag skulle gå av, när jag hade magsmärtor värre än vad jag tidigare kunde föreställa mig. Eftersom jag inte vet exakt vad det var, eller om annat något annat också ska ge samma resultat, så finns där en oro nästan varje gång jag äter. “Hm, det här är inte så kryddat, men det är ju lite lök i det.” “Hm, undrar hur gallan påverkas av glöggkryddorna, jag ska nog dricka ett par glas vatten också”. “Gröna äpplen sa de, undrar om det gäller äppelsaft?”

Var tredje kvinna och var femte man har problem med gallan någon gång statistiskt sett. Så jag har inget ovanligt problem, vissa skulle inte ens säga ett stort problem. Men jag hade skitont, och jag vill inte ha det igen. Och innan jag fått kontroll över det här, så är det ett stort problem för mig. Ett problem som dessutom tar både tid och energi från mig.

Det var visst ingen magkatarr. Det var gallstensanfall.
Hur jag vet det tar vi en annan gång. Nu ska jag gosa med min familj och ta det lugnt.

Efter tredje natten av vaka och konstant vaggande av Lillebus är jag ganska mör. Hans första tänder håller på att spricka upp. Än så länge har tandköttet bara spruckit upp, och man ser bara ett hål där tanden ska komma. Med Busans tänder så trängde tänderna upp genom tandköttet, men med Lillebus verkar tandköttet spricka först och djupt där nere anar man en tand. Med ett hål i tandköttet förstå man att han är extra gnällig. Feber och tandsnuva gör inte saken bättre. Så de senaste nätterna har han försökt vila på min arm och jag har legat i något halvdant slummertillstånd och vaggat honom hela natten. Ty det är bara mamma som gäller när det är så här illa, enligt Lillebus tyckande.
Ingen sömn att prata om på nätterna, och för mycket kaffe på dagarna (för att vara vaken då också) tillsammans med trätorna med trotsBusan har väckt min mage. På ett inte så bra sätt. Igår låg jag med magknip och försökte andas bort smärtan. Ty, jag kör inte bil med sådan smärta, och man packar inte in 2 barn i bilen mitt i natten för att åka till akuten, om man inte provat både det ena och andra mot smärtan först. 5 glas vatten och en smärttablett lindrade smärtan så att jag kunde lägga mig och vagga Lillebus.
Precis då vaknar Busan i en stor hostattack, som avslutades med en fin salut av krupphosta.
Korta versionen: tröst, medicin, sova egen säng, sova våran säng, väcka bror, familjen delar sig; far & dotter i stora sängen, mor & son i gästrummet. Ingen sömn någonstans.

Någonstans under natten släppte magknipen, den troliga katarren. Men så fort jag stoppar något annat än vatten i munnen så känner jag hur den börjar växla upp… så det blir vatten och vitt bröd idag. Och trött så jag mår illa.

Så här vare sjukstugan. 3 sjuka med 3 olika åkommor. Var är tjänstefolket när man behöver dem? Jag beställer en köksa, en hushållerska, en butler, 2 nannys, och en kammarjungfru.

Idag fick jag ett samtal från mamma som jag liksom har väntat på. På något sätt hoppats på skulle komma snart men ändå inte.

Sirkka har somnat in. Min ena moster. (Strikt sett ena morbrors fru, men vad är skillnaden?)

Hon hade ALS.

För någon vecka sedan hade de provat ut någon maskin som skulle underlätta för lungorna i ett senare skede. I måndags började hon få smärtstillande mediciner. I torsdags somnade hon in. Min morbror var hemma och kom in till lasaretten fem minuter för sent. Å andra sidan var ju hon i koma så… Jag vet inte.

ALS är en sådan där sjukdom som är riktigt otäck. Den började för henen med domningar här och var och sakta men säkert la hennes miuskler av och hon fick svårt att röra sig själv, äta själv. Tror det var i dokumentären om Ulla-Carin Lindqvist som jag hörde en beskrivning av sjukdomen som fastnat: Det är som att kroppen dör tum för tum, man lever fast i ett skal som en gång var ens kropp. Medvetenheten och intelligensen påverkas inte, bara kroppen så att säga. Otäckt och smärtsamt, både fysiskt och psykiskt.

Därför har man gått och hoppats att det skulle gå fort för moster, och det gjorde det också. Men vem vill få dödsbud.

Många klyschor far igenom huvudet, bäst så som det hände, gick iallafall fort, hon har det bättre nu… så sanna.

Jag har inte träffat moster på flera år. På många år. Men åter igen är jag glad över det. Jag har både henne, och Niilo som dog för ett par år sedan i minnet som friska glada människor. Och även om jag inte träffat dem nyligen så vet jag ju att den delen av släkten finns där, på andra sidan havet. Och jag får sakna dem. Och jag får sörja moster. För sorg har inget med avstånd att göra. Sorg är en saknad. En bearbetning på att hon inte finns där borta längre.

Sirkka, jag  saknar och sörjer dig. Skönt att din kamp är över.

Snuvig och febrig dotter=gosig dotter.

Minusgrader ute= elda i kakelugnen.

Stökig natt=trött=myshumör

Ligger ett övergivet paket med ägg som snart är dåliga i kylen=bakdags

Frusen och värk i kroppen= dags för te med honung

Nej, jag kanske skulle baka en chokladkaka och mysa med barnen framför brasa och en tecknad film?

Det gäller alltid att se saker från den mest positiva sidan.

Stora minstingen hos dagmamman smittade dagmamman, lillkillen, storkillen och mitt pyre. Dvs alla där. Pyret smittade mig, mostra, lillpyret morfar och mormor. Hon håller på att bli frisk nu.

Jag har nästan smittat ner maken…

Någon mer som vill ha en dunderförkylning med segt grönt läbb i näsan, rosselhosta och en basröst som får pyret att tro att jag är pappa?

Jag är inte van att vara sjuk. Även om jag kanske borde ha vant mig nu efter de senaste månaderna.

En stor febervarm gosekram till Söstra som åker ut på landet tillsammans med maken bara för att assistera några timmar och laga lite god mat!

*kärlek*

*kramar mer på*

Sådant där betyder så mycket!

Nu börjar jag bli äkta trött på det här. Sedan nyår har vi varit förkylda till och från, våran familj. V såklart, och så antingen jag eller maken, oftast jag.

På onsdag har det vänt och vi är på benen, på lördag känner vi oss faktiskt friska. Söndag är riktigt bra och man börjar längta efter att göra något. Och så på måndag eftermiddag börjar det om.

Snörvel, hosta, och så ibland smyger fram lite feber. Måndag kväll eller tisdag morgon sjukanmäls det till dagmamman, och på onsdag är allt friskt igen. Vissa veckor är självklart värre än andra. Men det känns som om vi varit förkylda sedan nyår som sagt.

Nu börjar jag bli lite frustrerad. Det är liksom dags snart för mig. Dags för lillpyret att titta ut. Sist tog det ganska bra på mina krafter, den där förlossningen är ingen lätt sak. Man behöver energi, och man behöver definitivt kunna ta djupa andetag utan att få hostanfall… Dags att blir frisk på riktigt nu. *hint hint*

Bara att konstatera, Valma har fått tillbaka aptiten efter kräksjukan.  *ler*

Till frukost idag: 2 portioner blåbärsgröt (fullkornsgröt som inte kokats på vatten utan på blåbärssoppa), en lingongrova macka med ost, samt lite extra ost efter och 2 skorpor före medan jag gjorde gröten.

Till lunch: 7 köttbullar och makaroner med gucamole och ketchup. Samt ett kvarts äpple som efterrätt.

Matvraket är tillbaka, och nu ska det kompenseras för dryga veckan av matvägran.

att vara sjuk i ens drömhem också.

I måndags vaknade V med ett gnäll. Feber, hosta och en näsa som rann som ett vattenfall var anledningen. På eftermiddagen kom P hem tidigare, han hade huvudvärk från helgen, och en förkylning motsvarande jagvetintevad. Själv har jag varit på inkubation hela veckan känns det som. Sådär; om någon timme kommer jag att vara jäätteförkyld med feber och snuva, men det har inte ritkigt brutit ut för mig, förutom huvudvärken då.

Hela veckan har vi haft sjukstuga här med andra ord. Vårat drömhem ( som fortfarande känns helt fantastiskt och som vi njuter lite förvånat av; det är faktiskt vårat, vi ska bo och ha vardag här…) har sakta med säkert förvandlats. Trots försök att slänga snytpapper, så samlas det pappersrullar, pappersnäsdukar och konstiga pappersskrynklor både här och där. Stora näspapperkongressen 2008 är alltså i Skräddarbo.

Fleecefiltar och yllefiltar samsas i soffan och hänger på diverse stolar. Är man förkyld så är man, och vill inte ha längre än armlängs avstånd till närmaste filt när frossan sätter in. Imorse var diskbänken fylld av skålar och tallrikar, som i sin tur hade en massa använt teblask i sig. Och lika belamrad som diskbänken var, var skafferiet och frysen tomma.

Efter att ha skottat fram bilen ( VI HAR SNÖ!! Gissa om byn är vacker i snö?!) åkte jag iväg och storhandlade… för nästan 2000 kronor, så mycket har jag aldrig “veckohandlat” för förut. Nog för att vi har en matglad dotter… men det här kändes ju absurt. Ännu mera absurt var det att titta in i skafferiet och frysen efter att vi hade packat upp, de är inte sprängfyllda. Mao, de var ganska tomma innan.

Och lycka, medan jag varit borta och tömt affären, så hade P städat i köket!! En fin, mörk, REN diskbänk hälsade mig välkommen hem.

Och en make som precis hade satt på en kanna kaffe till oss, och en dotter vars breda leende och uppsträckta händer tydligt visade hur mycket hon hade saknat mig. Det är kärlek det.