Så nu har jag en galla mindre och en erfarenhet mer.

Det var inga problem med narkosen. Inte för att jag trodde att det skulle bli det. Jag litar på sjukhuspersonal. De vill mig väl, och har kunskap som jag aldrig kommer att ha. Nervositeten låg inte i att bli felbehandlad, nervositeten låg i att jag skulle göra något jag aldrig gjort förut, och att då släppa kontrollen var pirrigt. Minst sagt. Men när jag väl skrivit in mig på operationsavdelningen så var jag lugn som en filbunke. “Nu kör vi”, ” do your thing, så jag kommer hem någon gång igen” var mina tankar. (Joo, det pirrade lite medan vi gick från väntrummet till operationssalen också, men då ska det ju pirra, konstigt vore väl annars.)

Åtta på morgonen skrev jag in mig, strax innan elva fick jag komma till operationen och två vaknade jag igen. Men då var jag lite illamående och fruktansvärt trött så jag fick somna om och sova en timma till. Finfint för en småbarnsförälder.

Halv fyra kunde jag ringa och beställa hämtning av älskade familjen. Då hade jag druckit, ätit en macka, kissat och var bara allmänt hungrig! Men idag gäller lättare middag i form av te och macka, så sådär riktigt trevligt mätt kommer jag inte att få bli förrän imorgon. Jag pratar inte paltkoma eller stoppmätt, bara… liksom… mätt. Jag som genast i uppvaket hade börjat fantisera om en supermegahamburgertallrik, eller en pizza med extra allt.

Summa sumarum så gick operationen bra, det räckte med titthålsoperation, och jag är nu hemma med lite ont i magen (samma grad som lättare träningsvärk, jag känner att någon har varit i min mage och jobbat, men inte värre än träningsvärk.). Jag är lite sliten och väldigt hungrig. Ska nog ta och göra middag nummer två, en stor kopp te och en smörgås till.

Okej, jag erkänner. Jag är ganska så rejält nervös inför operationen imorgon. Eller, snarare för narkosen. Det är skitotäckt att tänka på att jag ska sövas och inte få ha full kontroll över mig själv. Man kan väl se det som, antar jag, att jag får hjälp att sova middag en stund och under tiden passar de på att ta bort gallan. Och då är det inte fullt lika otäckt, men fortfarande på tok för läskigt för att jag ska vilja tänka på det mer än korta korta stunder i taget.

Igår satt Lillklimpen och åt middag. Tidig middag för en gångs skull. Vi tyckte nog att både Busan och Lillklimpen såg trötta ut, men var inte riktigt beredda ändå. Mitt i en tugga börjar plötsligt ögonlocken klippa på lillgrabben. Och vips så, så sover han.

Nej han blundar inte bara, han sover… med mat i handen…

Så det blev till att fånga upp huvudet på honom, och försiktigt lirka av kläder och på med pyjamasen. ( Jo han vaknade till lite vid blöjbytet, men somnade snart om.) Det är första gången någon av våra barn har somnat vid matbordet. Som sagt, vi såg att han var trött och trodde nog att nattningen inte skulle bli så svår, men så här? Det var vi inte riktigt beredda på.

Om man brygger 3 koppar, men får 7 koppar i kannan när man ska hälla upp… så har man troligtvis glömt tömma kannan på gammalt kaffe och får dricka halvkallt halvbränt istället för en god het latte.

*tömmer kannan och brygger en ny kanna*

Idag är jag riktigt trött. Fastade hela natten och morgonen inför dagens ultraljud. (Ul av gallan för att se hur stora stenarna är.) Det betyder ingen frukost. Fattar ni? Amma 2-3 gånger på en natt, och sedan inte få fylla på med energi förrän vid lunch. Ingen frukost, inget förmiddagskaffe. Att sedan Busan kom in till oss 45 min efter att vi lagt oss och skulle sova hos oss gjorde ju inte saken bättre. Eller ja, om hon sovit hade det varit ok, men nu gör hon ju inte det i våran säng… i våran säng ligger hon och betraktar och kommenterar minsta lilla ljud hon hör. “Oije vaken, pappa snusar, … , mamma du tittar på mig, …, Oije rör sig, pappa? vaken?…”

Min klocka ringde klockan åtta. Makens ringde 06.15 .

06.15 hade jag sovit kanske en kvart i taget lite nu och då.

06.16 bestämde sig Busan för att pappa skulle ligga kvar i sängen och hon i hans famn. 06.16 började hon gallskrika sådär som bara en trotsig urtrött liten flicka på 2,5 år kan göra. (Jag fick öronen rensade, och undrar hur många i grannbyn som vaknade…)

06.17 gick hela familjen upp.

Frukost till alla. Utom till mig.

(Ultraljudet var klockan elva, så åtta började jag bylsa på barnen kläder och gick ut och skrapade rutorna på bilen. Efter mycket letande efter parkering och en del traskande var vi på plats. Fem minuter innan vi skulle träffa maken och en kvart innan bokad tid. (Oj det här vart en parentes om vad jag tycker om parkeringsfrågan på akademiska… uruselt att man ska behöva traska 1 km i -15 grader med två små barn mellan parkering och avdelning. Man åker till sjukhuset av en anledning, med eller utan barn ska man inte behöva gå så långt då. Det omiljövänliga i att snurra runt runt i parkeringshus och uteparkeringar i febril jakt efter en ledig ruta ska vi inte ens gå in på.) Nu hemma igen. På fredag ska jag ringa läkaren och höra om han fått resultatet av undersökningen, och troligtvis boka ny tid för genomgång, och sedan ny tid för åtgärd… Det här tar tid. Under tiden bör jag inte anstränga mig mer än nödvändigt, jag bör vara extra försiktig med vad jag äter och göra allt som står i min makt för att inte få nya anfall.)

Ingen sömn, ingen frukost, stress dit, stressig lunch ( pga hungern). Inte undra på att jag glömde checka ut på parkeringen och fick vända om. Inte undra på att jag glömde tömma kaffekannan på gammalt kaffe innan jag bryggde nytt.

Men nu sitter jag här med mitt kaffe. Till min stora glädje kan jag iallafall dricka kaffe utan att få attacker. Med 2 barn hemma hinner jag knappast dricka ett helt glas innan det kallnar, men jag kan dricka kaffe.

Varje natt är ett äventyr.  Varje timme ostörd sömn en skatt, varje kvart en guldklimp. Men det finns andra skatter än guld och dukater, inatt hittade jag min alldeles egna Diamant!

Man vet aldrig riktigt exakt vad äventyret ska bjuda på när man börjar resan, men att det inte blir som händelselöst, DET vet man.

Lika vet man att har man med sig tillräckligt med proviant och de rätta redskapen från början så flyter det mycket bättre genom hela äventyret.

Efter en proviantleverens hit och en vätskepåfyllning dit blev det plötsligt viktigt med uppgradering av färdmedel. Efter en stund upptäcktes dock några fel på den större varianten. Och det var då det hände! En liten liten tös kom rultande in till mamma och pappa, smög upp i sängen på mammas sida och kröp försiktigt in under täcket. Där låg vi sedan och mös i säkert 40 min, famn i famn.

Sedan var äventyret igång igen. Lillprinsen ville se menyn igen och efter det påbörjade han repetitionerna av den långa monolog han håller på att öva in. Efter en halvtimme fick Diamanten nog och bad om att få återgå till sin kupé. Efter ytterligare ett halvt glas pågick repetitionerna fortfarande, nu började det likna en monolog av Shakespeare, och Äventyrerskan insåg att det bara fanns en lösning för att komma vidare. Lillprinsen förflyttades till ett eget gemak, och äventyrarna kunde resa vidare utan vidare störningar. 3 timmar lite drygt  kunde resan fortsätta, sedan tyckte Diamanten att vi var framme för den här gången.

Lampor tändes, frukost lagades och så var dagen igång. Men djupt i mitt hjärta, har jag sparat den där diamanten. Kärleken och värmen av en liten Busan som smyger in under mammas täcke och somnar famn i famn med sin mor.

Efter lunch brukar Busan alltid sov middag. Med sig i sängen eller vagnen har hon alltid en flaska vatten och så Snutten…

-Sådär nu har vi dukat av bordet. Var är snutten Busan?
- Vet inte. (Ett lurigt leende brer ut sig över hela Busans ansikte.)

Mamma letar och letar. Hittar den inte i köket, inte i vardagsrummet och inte någonstans.

-Men Busan, var har du gjort av Snutten? Kan du inte hjälpa till att leta iallafall?
- Nej, för jag har GÖMT Snutten. Jag vill inte sova än.

Snutten var ju med när vi klippte förkläden före lunchen, så långt borta kan den inte vara. Jag menar, huset är ju inte såå stort. Jag letar en stund till.

- Men Busan, kan du inte berätta var du gömt Snutten?
- Nej sa jag! Du får leta om du vill sova!

Men trött var hon, och i sängen hamnade hon. Sedan gick jag till byrån och hämtade extra-Snutten.

Imorse när jag gick upp för femtielfte gången muttrade jag ganska trött.
UNGAR!
Den ena är förkyld och tycker att bästa stället att beklaga sig på är i mammas och pappas säng. Jag skulle nog hålla med, men det gynnar inte nattsömnen för mig.
Den andra vaknar av den förstas klagande, och vridande i sängen, och vill dessutom bli ammad ett par gånger per natt. Gynnar inte heller min nattsömn.
Så efter att ha blivit väckt och upptvingad 8 gånger på en period av 5 timmar under natten så gav jag upp. Dotter hamnade under höga protester i sin spjälsäng. Och sonen hamnade i babysittern lååångt borta i andra delen av huset, även han under protester, men mest för att han både ville och inte ville ha nappen…
Jag hittade Dotterns öronskydd och med dem på och orden ” nu ger jag upp” la jag mig bredvid maken.
Fem minuter, sedan var det tyst…
Ytterligare fem minuter, sedan gallskrek sonen.

Maken gick upp och jag fick sova en hel timme innan hans väckarklocka väckte mig… 40 minuter senare vaknade jag igen, då hade maken gått till jobbet och Dottern vaknat och blivit hungrig.

“Maammaaaa, UPP nUUUUUU. MAMMMAAAAAAAAA….”

Nu är det kaffe med stort K som gäller. Har hört att man ska vakna av iskall dusch också, men det låter så… kallt…

Nåja, en av alla gånger jag gick upp på morgonsidan, stannade jag faktiskt upp ett par sekunder i köket och tittade ut. Solen höll på att gå upp, älvorna på ängen lekte med sina kristaller och björkarna gnistrade i guld under silverfrosten.
Det var vackert.
Och jag tänkte, att nu är det höst.
Sedan hojtade någon och jag var tillbaka i vardagen… varnatten… verkligheten…?

Så, idag åkte det på en höstskrud på bloggen.

Inatt sov lillpyret hela natten i egen säng för första gången!!

Gissa om det kändes tomt vid min sida då…

För tre veckor sedan, vid hans dop, fick vi hem min andra gamla spjälsäng. Och den har stått färdigmonterad i vårat sovrum nästan lika länge. Igår sov han halva natten i sin säng, och sedan vid nattamningen fick han vara kvar i våran säng. Men inatt sov han hela natten i sin egna säng. Minns lite nostalgiskt hur  han för bara några månader sedan sov mage mot mage i min famn på nätterna. Hur jag tyckte att den tiden med storpyret var en evighet förstår jag inte nu, det var ju så kort kort tid, en månad lite drygt bara, sedan blev han för tung och hamnade på armen och sedan fritt mellan oss. Och nu, drygt fyra månader, är han så stor att han sover i egen säng. Och även om han inte var långt borta, faktiskt nästan så jag kan nå spjälsängen från min bädd, och även om maken låg och sov bara ett par dm från mig, så kändes det konstigt och tomt i sängen…

Jag saknade honom! Önskar att tiden kunde gå bara ett uns saktare så att jag kan njuta mer av mina barn som små. De växer så fort!!  ( Och nej, jag har aaalllldriiiig hört den klyschan förut, nu sitter jag här själv och tänker precis samma sak.)

Jag somnade inte när jag nattade Oliver!!
En hel kväll kvar!
Börjar pricka av pyssellistan på vad jag ska göra ikväll…

Inatt sov lillpyret 8 timmar i sträck för första gången! Jag fick en hel natt! OCH hann duscha innan han vaknade för amning. Det ni, nu börjar han rätta sig efter resten av familjens sovvanor.