Igår, den 27 mars 2010, var det mellan 20.30 och 21.30 en global manifestation för klimatet. Man skulle släcka ner lampor och stänga av onödiga energislukare. Vad jag tror att många upptäckte med mig, var att det inte var bara det globala klimatet som mådde bra av en lite energisnålare stund, utan även vardagsklimatet. Folk tände stearinljus, umgicks. Det pratades en hel del, folk tog det lugnt, mediterade, läste en bok, jordade sig… Det är lyx och man mår bra av stund stillhet.

Min jordtimme fokuserades på egentid, och jag lät fingrarna sysselsätta sig med ett par små virkningar medan tankarna kom och gick lite som de ville. Det fysiska “resultatet” blev ett etui för våtservetter att ha i handväskan, och ett par lyckobollar storlek mini. Det mentala arbetet ledde till ett beslut om att ta jordtimmar och egentid oftare. Samt ett konstaterande att jag troligtvis lider av någon form av hormonrubbningar (efter graviditet, förlossning och amning är det ju inte speciellt konstigt så som de festar loss då.) och det är dags att ta itu med dem efter galloperationen. Om de inte hittar en balans av sig själva när gallan är fixad.

På tal om det ska jag in för operation den 12 april. Hela gallan ska bort. Med lite tur sker det med titthållsteknik och jag är hemma igen till kvällen…

PS: Lillklimpen fick sina hörntänder igår eller inatt. Hursom, så upptäckte vi idag hur de två vampyrgaddarna nu har trängt igenom tandköttet. Så vi skriver tand nr 6 och 7, 27/3- 2010.

Och efter tre mail och ett nytt telefonsamtal så får jag veta att de jag pratade med vid sjukanmälan via telefon, gett mig fel direktiv. Jag skulle inte fylla i den tredje blanketten, så nu vet de inte vad jag menar med alla mina blanketter…utan vill avskriva mig som fuskare, för att jag dubbelanmält min sjukdom. (vilket jag inte gjort, samma blankett, en med datum för sjukdom, en med datum för friskhet.)

Där får man för att man gör som de säger och är noggrann. Nu ska det vara ordnat och jag skulle riva den fjärde kompletterande blanketten. Vi får väl se om ett par veckor, då kommer det väl ett nytt brev där de saknar den kompletterande informationen…

Nåja, jag ska vara glad, akassan har iallafall insett att mina första arbetslösa dagar var röda dagar och att jag därför inte kunde anmäla mig hos arbetsförmedlingen min första arbetslösa dag, och därmed godkänt mig och betalat ut akasse-ersättning för halva januari.

Jag blir så trött, nu har det hittills tagit mig ca 1 dag att få ersättning för 7 dagars sjukdom.  Om man räknar arbetstid det tagit mig att sitta i telefonköer, hitta rätt blanketter, fylla i dem etc… Jag blir så trött att jag vill gråta.

Sitter i telefonkön hos försäkringskassan. För en månad sedan var jag sjuk, och har hittills skickat in tre blanketter för de dagarna, så att jag ska få någon ersättning de dagarna.

Hittills har jag suttit 50 min i telefonkö och har under tiden, med ett öra och en hand mindre, hunnit göra:

- lagat mat, korvgryta med rotfrukter och macaroner.

- ätit maten.

- matat dotter.

- letat upp relevant info på nätet.

- bråkat med dotter om var stolen ska stå när man äter, och hur man sitter på en stol.

- lekt kurragömma med samma dotter.

- funderat på hur lång tid det borde ta innan det är min tur… JAG VILL INTE VETA HUR MÅNGA NI ÄR SOM JOBBAR, NI ÄR FÖR FÅ!! JAG VILL VETA HUR LÅNG TID DET TAR TILL JAG FÅR HJÄLP.

- funderat minst 20 ggr att slänga telefonen i väggen.

- betalt räkningar.

- försökt att inte somna.

- försökt att byta blöja på Lillklimpen.

- packat upp väskan från dagen.

- packat väska för imorgon. (matlådan får vänta till imorgon bitti.)

- druckit kaffe.

-funderar på att skicka FK en räkning med timpenning som telefonist, till dem… Min tid är dyrbar!!

- blivit väldigt frustrerad och arg.

- tyckt synd om den stackars sate som får mig i sitt öra om en stund!!

Nu börjas det.

Önskelistorna och julklappsstressen.

Lillebus och knappt Busan heller, vet vad jul, julklappar och tomte är. Jo, Busan har en svag föreställning om Tomten, en gammal pappa som står i affärerna och smyger runt när det är mörkt ute… Det är mysigt med barnajular och julklappar och att skriva önskelista. Men vi har försökt och vill fortfarande hålla det på en rimlig nivå. Och inte få hem en Dudley som räknar klapparna och får hela julen förstörd om det är inte är fler än förra året. Det verkar bli svårt. Om inte våra underbara barn får för sig att vara precis så underbara och strunt i omgivningens hyperventilerande om klapparnas storhet.

Så här är det. På kylskåpet har vi ett rött papper med enkla dekorationer. Önskelistan. Ett ark med varsitt fält för Busan, Lillebus, Mamma och pappa. När någon kommer på något de önskar sig, eller i Lillebus fall, någon kommer på något åt honom, så skriver vi upp det. Vi är inte välbärgade men efter 2 jular och lika många födelsedagar så ligger ändå leksakerna i drivor här hemma, och så speciellt mycket mer blir det ju inte på önskelistan. Ett par fem saker har vi kunnat klämma ur Busan och oss att hon vill ha, eller kommer att ha roligt med. Med Lillebus är det ännu svårare, för i Busans lekbackar, och ute i förrådet finns redan så gott som allt som vi kan komma på till honom. Jag menar, hur många olika sorters byggklossar behöver en familj?  Hur många bitringar behöver en liten pojk, en till varje hand, eller en till varje tand?

Så ringer mormor med frågan: Vad önskar sig barnen i jul då?

-Öh…

Jag nämner något ur listan.

- Jaha, vad mera då?

Ja, vad mera, jag går till listan och väljer ut något passande för en mormor att ge sitt barnbarn. Nu är det så att mormor vill ju inte ha bara en sak, hon vill ju välja lite vad hon ska köpa, så hur hon än gör så efter en stund har hon hela listan… Men jag lovar, jag stretade emot.

Efter en stund, ett par dagar ringer farmor.

- Ja vad önskar sig barnen i julklapp då.

Listan åker fram igen, den första saken på listan är ju redan köpt av mormor så den stryks mentalt. Men farmor är exakt som mormor, inte kan man nöja sig med bara en sak, man måste ju få lite valmöjligheter och alternativ. Och inte kan barnen bara få en enda julklapp av sin mormor, farmor, faster, farfar…. Så efter trugande och rent tjat så får även farmor hela listan. Nu med kommentaren att risken när man gör så här är ju att barnen får tråkiga dubbletter…

Så, om en vecka ska mor och far ut och handla julklappar till sina älsklingar.  Äntligen ska vi få tillfälle att köpa annat än de tråkiga praktiska kläderna och skorna. (De lila leopardmönstrade tightsen har Busan fått av mormor, likaså har de flesta rosettprydda blusarna kommit därifrån, och farmor kommer också gärna med opraktiska men fina kläder.(hoppas ingen nu tror att jag tycker de leopardmönstrade tightsen är snygga… men de funkade när Busan skulle vara katt på halloween.)) Vad finns då kvar på listan? Inget. För om varje som fått listan på 5 saker valt ut 2 saker ( vi får inte veta, det ska ju vara överraskning med julklappar) så är det bara , med en gissning, den där tråkiga bokhyllan, eller den svindyra saken kvar.

Plötsligt förstår jag småbarnsförälderns julklappsstress.

Sedan kommer julen. Och just den här julen som jag nu ser framför mig har vi inte haft, ännu. Och jag hoppas innerligt att vi inte får den, men ur det här perspektivet är det inte helt taget ur luften varför den finns… För med ett par julklappar från varje håll blir det en sisådär 12 klappar per barn. 2 barn, och så varsin julklapp oss föräldrar emellan… Ger ändå en större julklappssäck än vad tomten kan bära. Undrar hur 26 klappar ska få plats under granen…

Vi vill unna våra barn en god jul, med julklappar. Vi vill unna våra föräldrar glädjen att få ge julklappar till våra barn.  Och vi vill ge julklappar vi också, till våra barn. Hur sjutton gör man då för att inte julklappsberget ska dra iväg och förvandla våra gullungar till julklappsmonster likt Dudley, och  julen till en scen av Norén, där mor gråter över att laxen är slut, mormor försöker muta barnbarnet att öppna åtminstone en julklapp till, och farmor letar febrilt efter det lilla guldhjärtat som försvann bland allt paketpapper.

Och julklappsberget. Undrar var alla saker ska få plats i huset, och exakt hur mycket barnagråt får vi när vi ska försöka rensa ut gamla ratade leksaker. Som inte är ratade just då.

Vår tredje jul med barn. Hittills har det varit hyfsat lugnt, men nu börjas det!

Slås åter igen av hur nyttigt det är att prata och umgås.

Pratade med Vännen i telefon och direkt får hjärnan så mycket att arbeta med. Polletter trillar ner och nya polletter bildas i huvudet, redo att bearbetas, behandlas och så småningom trilla ner de också. Hon är sådan, hon gör så med mig. Det är bara en av de saker som är så bra med henne.

Det första som slår mig, redan innan hon svarat, är hur fruktansvärt länge sedan det var vi två pratade. Säkert en månad sedan. Närmaste vännen, och så länge sedan. Nästa är hur viktigt det är att hålla kontakten. Jag har pratat mycket om vänskap och relationer på sistone. Man måste jobba med dem, hålla dem levande och nära dem. Det är båda sidors ansvar att hålla en relation. Jag är fruktansvärt dålig på det.

Jag har ursäkter och förklaringar. Tycker det är jobbigt att ringa upp folk, (höll på att skriva jobbigt att prata i telefon, men är jag sitter där med luren mot örat kan jag prata länge så det stämmer inte.), har dagar och kvällar fyllda av familjeliv, höstdepp, trötthet, fullt upp just nu…Men syvene och sits är det bara att inse, jag är dålig på att nära mina relationer. Något att jobba på således. Det är inte ok, för mig, att andra ska föra hela kontaktdelen, det är inte ok att det ska ta 1,5 vecka från att jag tänkte ringa till att jag faktiskt ringer. För bakom alla ursäkter så finns faktiskt både tiden och längtan.

Och det är längtan som slår mig som nästa sak. Jag gottat in mig i mammarollen igen. Det är bra. Men det finns faktisk ten saknad och längtan i mig efter vuxna samtal. Att inte bara vara mamma och pappa, utan älskarinnan och älskaren igen. Att ta en fika, inte bara med mammagrupper och prata barn, utan en fika som två vuxna. Föra vuxna samtal. Plötsligt inser jag att jag är faktiskt nyfiken på hur det är i andras liv. Jag vill veta hur renoveringarna gått, vad man tycker om vaccineringen, hur någon mår, jag vill vad som händer i andras liv. Och mina frågor vill jag gärna ställa utan barnrelaterade avbrott, OCH jag är ärligt intresserad av svaren. Ja, jag har aldrig ställt frågor som jag inte velat höra svaren på förut heller, men jag har liksom inte riktigt haft möjlighet till att både ställa fråga och höra svar… Fokuset har legat på annat.  Nu längtar jag till ett samtal där man inte som hastigast informeras om vad som hänt sedan sist, en information man hör på halvt öra med ena ögat på barn. Faktiskt, jag längtar efter ett samtal där ämnet inte alltid hamnar vid barnens ( mina eller andras) utveckling. Jag längtar efter det djupa samtalet.

(Undrar om jag, tro det eller ej, börjar förbereda mig för att lämna mammaledigheten och återgå till arbetslivet. )

…

Jag börjar kunna se utanför den bubbla som spädbarnsåldern bygger upp kring en familj. Bara det att se den bubblan är en insikt, tro mig. Att inse att resten av världen faktiskt har levt vidare, att tiden går, medan vår familj lever vårt lilla liv på landet.

Och med det börjar jag också kunna se lite utanför mig själv, i syfte att se vad jag behöver för att må bra. Landet, och Byn… flytten, har varit riktigt bra. Dryga ett år efter flytten så är beslutet att flytta hit fortfarande på topp fem-listan. Men det blir faktiskt vardag i en idyll också. Då gäller det att ta fram gamla rutiner, och om de inte funkar, nya rutiner för att få den vardagen att fungera, och för att man ( läs jag) ska må bra. Jag mår bra av att röra på mig. Men jag gillar inte att träna. Då är fysiskt arbete bra. Hur skönt var det inte att spika ihop komposten, att med tre, ibland fyra slag slå i spiken i träet och låta naturlagar och muskler producera något. Jag trivs och mår bra i vår trädgård, jag är bara inte van vid att jag har en…

Jag tänder för lite ljus också. Levande ljus på hösten är en lisa för min själ. Jag är inte säker men någonstans omedvetet har jag inte tänt så många med tanke på barnens säkerhet. Men det är upp till mig som förälder att lära dem att ljus är heta saker som man inte leker med eller alldeles vid. Det är upp till mig att placera ljusen säkert, ha uppsikt över dem, och att släcka dem. Om jag vill ha ljus för att jag vill mysa och må bra, så ska jag tända ljus. så det så.

Handarbete är också bra. Jag har faktiskt upptäckt att jag älskar garn. Virka, brodera, sy. Återigen, jag mår bra av att skapa saker. Jag mår faktiskt också bra av att skriva. (och läsa och sova och äta…) Jag har alltid gjort det, handarbetat alltså. Slöjdat, för min egna skull. Jag har bara inte sett det förut. Och undrar om inte den färdiga produkten har setts som viktigare än vägen dit… av mig… Idag repade jag upp 3 dagars virkning, och gjorde det med samma, nåja nästan samma, glädje som jag virkar. För det kommer att bli mycket bättre nu när jag gör om. Och om inte, så får jag väl repa och göra om igen, jag gillar garnet, och garnet är väl värt att bli något bra. Så hade jag inte resonerat för några år sedan. Har fortfarande två projekt undanstuvade i förrådet, som avstannat helt då jag behöver sprätta en söm eller två för att det ska bli bra resultat. Helt säkert kommer de klänningarna inte bli färdiga. Någonsin. Men mitt garn repar jag upp igen och igen om det krävs. För jag mår bra av handarbetet i sig och av att stolt kunna använda något jag själv har gjort.

Många tankar och insikter blir det. Det ena leder till det andra. Det är så när jag pratar med min vän. Samtalet sträcker sig så mycket längre än telefonsamtalet. Det sås frön och tankarna får arbeta.

En helig man hade en konversation med Gud och frågade
“Jag vill veta hur himmel och helvete ser ut”

OK, sa Gud och ledde mannen till två dörrar.

Han öppnade den första dörren och den helige mannen tittade in.
I rummets mitt stod ett stort runt bord.
På mitten av bordet var en stor gryta med stuvning som luktade fantastiskt gott.

Människorna som satt runt bordet var magra och sjuka, de såg svältande ut.
De höll i väldigt långa skedar som var fastbundna vid deras armar.

Alla kunde nå grytan och ta en sked full med mat, men eftersom skeden var längre än deras armar, kunde de inte nå munnen med den.

De gick till det andra rummet.

Det såg exakt ut som det första (det runda bordet, maten och människorna med fastbundna långa skedar)
Men här var alla välmående och glada.
Den helige mannen sa:
Det här förstår jag inte?

Nu är frågan, gör Du det?
Vad svarade Gud?

Gud svarade:
Det är enkelt, det behövs bara en förmåga.
De har lärt sig att hjälpas åt och mata varandra, medan de giriga bara tänker på sig själva.

(Snott/citerat från Vretabloggaren i UNT)

Ibland när jag pratar om mina barn, kanske speciellt med andra föräldrar med barn i samma ålder, så får jag efteråt en känsla av att jag har raljerat.
Som om jag har gjort mig lustig om någon situation eller om någon del i föräldraskapet, som inte alls är lustig, egentligen.

Exempel: För ett par vänner som var på besök berättade jag hur jag tvingats lösa problemet med att pyret  (de första veckorna efter att maken börjat jobba) inte ville låta lillebror amma ifred. Hon försökte ta hans plats i min famn och försökte både dra och knuffa bort honom. Hur gör man då som ensam vuxen när man faktiskt måste få undan storasyster så att lillebror kan få mat? Jo man ser till att syster är mätt och torr, sätter henne sonika i spjälsängen med en leksak och går och ammar lillebror i andra delen av huset. Jag berättade det som en smårolig anekdot. Men egentligen är det ju tragiskt och jobbigt. Att behöva “droppa” ett barn i en spjälsäng och lämna henne där, för att kunna ge mat till det andra.

Så varför gör jag så?
Varför raljerar jag om att lillebror får sova själv i datarummet på morgnarna. Eller om att den ena ibland gråter hysteriskt medan jag är upptagen med den andra? (Prio: någon skadad, behöver akut hjälp? Om inte så gör jag färdigt det jag gjorde med barn nr 1 (tex blöjbyte) innan jag tar itu med barn nr 2))

Det är inte alls meningen att vara rolig på mina barns bekostnad. Jag tror det handlar om samvete. Jag har dåligt samvete för att mitt bästa inte alltid räcker.

För så är det. Ens bästa räcker inte alltid.

Och det behöver åtminstone jag ventilera. Jag behöver prata om det. Jag behöver säga högt att så här är det, och det är inte bra, men det är ok. Och eftersom jag är den jag är, så sitter jag inte och pratar av mig tyst för mig själv i ett tomt rum. Och någonstans undermedvetet så vill jag göra mina ganska vardagliga och tråkiga historier mer attraktiva och intressanta för den som råkar vara i rummet. Och då blir det att jag raljerar, eller överdriver. Eller åtminstone ibland får för mig efteråt att jag gjort det. För fördelen eller vad man ska kalla det, med småbarnsföräldrar är att vi har det ganska likadant allihopa. Om man ventilerar tillsammans över en fika så är det oftast samma saker vi behöver diskutera, det är samma funderingar och samma ämnen som alltid kommer upp. Sömnlösheten, barnagråt, utvecklingssteg och trots. Oftast är vi på samma nivå i diskussionen, vi vet vad de andra menar och känner igen oss. Det är efteråt som jag ibland får för mig att jag drivit och överdrivit mer än andra, mer än nödvändigt. Att jag är en dålig förälder.

Men faktiskt är jag en ganska bra förälder! Jag älskar mina barn, jag har hyfsat tålamod och jag gör alltid mitt bästa för dem. Jag vet att de inte far illa, jag vet att de mår bra och håller på att växa upp till de ljuvligaste små barn jag känt. Och därför kan jag också säga att jag trots mina skavanker och brister är den bästa mamman i hela välden för mina barn, för jag är deras mamma.

Men ändå, förlåt storasyster och lillebror för de stunder jag inte är en perfekt mamma. Och ni som får höra på mina små anekdoter, ta dem för vad de är.

Det finns ett litet uttryck som jag tycker är så fint. Som låter så mysigt, och som är väldigt mysigt. Att kura skymning.
Jag ser mig framför en varm knasterfri brasa i kaminen, en kopp gott te, en yllefilt att kura in under, och ett par fårskinnstofflor, Ett par levande ljus kanske, och en god bok, eller bra människor att samtala med.

Nu vill jag ha ett lika fint och bra uttryck för att njuta av hösten. Inte bara på kvällen och skymningen, utan hela dygnet.
När man drar på sig ylletröjan, kokar en kopp te och sätter sig under en yllefilt på verandan och andas den klara kalla luften och känner de varma solstrålarna mot sin kind.
Eller när man bakar en äppelpaj av höstens sista äpplen och gläds åt att ta fram ved till spisen och leta reda på raggsockorna att tossa runt i…
När det är höst och man njuter på det lugna avslappnade sätt som man njuter av skymningen när man kurar skymning.

Jag vill kura höst! Jag vill kura in under höstfilten och mysa med min familj och vänner. Jag vill rota reda på virkningen och få sjalen klar, samtidigt som jag dricker ett mustigt te och njuter av årstiden på dess egna villkor!

Jag kurar höst!

( Och om någon har ett lika bra uttryck så dela gärna med er till mig)

Var nöjd med allt som livet ger
Och allting som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär

Var glad och nöjd för vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här

Vart än jag än strövar
Vart än jag än går
Står skogen och snår
Kring mina spår
Jag älskar byn och våran zon
För plommon är ju min passion
Och vill du av päron få munnen full
Så ta en titt på träd och mull
Och kanske smaka på dem

Var nöjd med allt du ser
Och allt som livet ger

Allt livet ger

Var nöjd med allt vad livet ger
Och allting som du kring dig ser
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär
Var glad och nöjd för vet du vad
En björntjänst gör ju ingen glad
Var nöjd med livet som vi lever här

Om frukter dig lockar
Päron eller bär
Se till att du plockar
Dem utan besvär
Vill du plocka frukter av bästa klass
Så använd din höger och vänster tass
Men klorna dem ska du dra in
Så fort du ska ta dig en fin… tomat?

Var nöjd med livet som vi alla lever här
Bland träd och bär
Vi lever här

Jag är mer än nöjd med livet, nu.

Men så bra som jag mår nu, inser jag också hur dåligt jag har mått förut. Något att minnas. Bara så.

Ibland är jag trött. Ganska ofta faktiskt. Men ibland när jag är trött kommer de mest logiska och ologiska idéerna. Som:

- Varför samarbetar inte kommunerna mer med klädindustrin? Varenda butik som säljer barnkläder har nämligen superkoll på när det kommer babybooms och kan tala om exakt när kommunen kan förväntas få trångt respektive glest bland skolbänkarna. Igår var jag på Gränby och letade nya långärmade tröjor till min dotter. Att hon är född i en babyboom har jag vetat sedan jag köpte hennes första body, men jag blev påmind om det igår igen. För just hennes aktuella storlek, 98, lider butikerna akut brist av. Likaså storleken under, som hennes jämngamla har (min dotter är lång), men däremot storlekarna över, finns det ett tiotal av. Just nu är hon mitt inne i en storleksgrupp, men när vi ligger i kanten, på en storlek som butikerna bara får några få exemplar av då de räknas som “ytterstorlekar” ( Storlekar som ligger på kanten av gruppen, typ xs och xxl hos vuxna), då är det rent slagsmål om plaggen! Förra året tog vinteroverallerna i hennes storlek slut samma dag som de kom till butikerna. Nåja tillbaka till idéerna. Om kommunens dagis- och skolplanerare bara tog en sväng förbi Lindex eller Kappahls barnklädesavdelningar så skulle de snabbt få en överblick över kommunens barnomfång. Undrar om så många dagis och förskolor skulle stå inför nedläggningshot då?

- Kunde inte butiker och barnvagnsindustrin samarbeta lite?  Jag är ganska säker på att det finns en regel ( läs kapitlet om brandsäkerhet i butiksmanualen så bara måste det stå där…) om hur brett/smalt det ska vara mellan hyllorna i en butik. Skulle det inte vara finfint om minimumbredden på gångarna var 2 cm bredare än en standard barnvagn istället för 2 cm för smala?! Eller för den delen 5 cm bredare än en vanlig rullstol?! Ett eller kanske två enkla samtal och vips vet man hur brett man ska ha gångarna så att kunderna slipper fastna i gångarna, och smutsa ner kläder som hänger för tätt…

Oväntat samarbete kan göra underverk för vardagen. Bara en tanke.